onsdag 9 september 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 35









Pyramus och Thisbe

Pyramus et Thisbe, iuvenum pulcherrimus alter, altera, quas Oriens habuit, praelata puellis…
     Olle är tillbaka i gymnasiet och läser latinsk kärlekslyrik. Under några sensommarveckor har han vuxit till en ung man – syns det inte på honom? Så barnsliga och omogna klasskamraterna verkar, vad vet de om kärlek, hur många av pojkarna kan som han identifiera sig med Pyramus, med Tristan, med Romeo, och förstå deras bitterljuva trånad till Thisbe, Isolde och Julia? Han skulle kunna berätta så mycket för dem, kanske citera de vackraste raderna ur sina egna dikter: Som vaknad ur en dröm jag vandrar vid din sida; din ande återspeglar ljuset, den kastar ej skugga; ej mörker, ej natt kan kring din varelse dväljas…
     Men skulle någon av dem verkligen förstå?
     Anna gör det inte även om hon har förlåtit honom och fortsätter att komma med mjölkchoklad och smörgåsar på en bricka varje morgon klockan sju. Sixten skulle kanske förstå, för det är väl som Anna säger, det erotiska har Olle fått efter honom. Oden skulle nog också förstå, han som inte har glömt hur det är att vara ung, han har redan hälsat Olle välkommen till ett nytt läsår då de möttes i en av korridorerna. Men han sade inget om Citronil och kanelbulle på Konditori Fågelsången och Olle sade heller inget om att han nyss tagit steget från pojke till man. Men han gissade att det allseende ögat kunde läsa det i hans egna ögon, i hans hållning och i hans sätt att säga: Goddag magistern, trevligt att ses igen. Hur har sommaren varit?      
     Äntligen har Olle presenterat sin kärlek för Anna och Sixten, det gick bättre än han och Gunilla hade vågat hoppas och blev en ganska formell tillställning ungefär som på den tiden då Arne kom hem med sina sjuksköterskor, kaffe och kakor vid pelarbordet men ingen kakaolikör.
     Ni är ju så unga båda två, tänk på vad ni gör, förmanade Anna. Först och främst måste ni tänka på skolan, särskilt Olle som ska ta studenten. Pussar och kramar får man vänta med tills man tagit studenten. En bättre pojke än Olle kan ingen flicka få, alltid så snäll och glad och duktig.
     Inte alltid snäll och glad och duktig, tänker Olle. Inte när du spyr galla över Gunilla och mig i din svartsjuka, då önskar jag att du vore död, och jag vet att det inte är snällt av en son att önska livet ur sin egen mor. Just nu hycklar du, nu vill du visa vilken god mor du är, och jag borde vara tacksam att du håller tand för tunga. Men lika fullt gör det ont i mig då jag ser ditt falska leende, nästan lika ont som när du spottar på vår kärlek och kallar Gunilla slyna och luder.
     Några gånger efter den officiella presentationen har Gunilla och Olle älskat i köket uppepå, tysta som möss, och naturligtvis var hyresgästen inte hemma, hade han varit det skulle de inte ha vågat. Deras kärleksmöten måste ske i största hemlighet, de är husvilla och påpassade, quoque magis tegitur, tectus magis aestuat ignis, elden, ju mera fördold, dess hetare glöder i lönndom… Publius Ovidius Naso visste också vad kärlek är.
     Ofta går de på bio och ser sin egen passion spelas upp i svartvita melodramer. Efter det stora kriget och allt dödande finns det åter tid för kärlek på filmduken, de ser Under Paris himmel, Bittert ris och Maria Candelaria. I mörkret under duffeln kramar Gunilla sin älskades mandom medan Olle smeker insidorna av sin älskades lår. På sista raden en vardagskväll är det sällan fullt, där kan åtrån stillas på tusen sätt, på duken älskar Serge Reggiani med Anouk Aimée, Raf Vallone med Silvana Mangano, Pedro Armendariz med Dolores del Rio, det är Olle och Gunilla i docentens sovrum med fönstret på glänt ut mot sommarnatten, vilken vacker scen det kunde ha blivit i regi av Cocteau, Cayatte eller Duvivier.
     En annan gång är Gunilla en huldra, de har gömt sig i Olles skog, det är alldeles mörkt ute, för kallt och vått på marken för att ligga och älska. Hennes rygg pressas så hårt mot tallstammen att hon nästan uppgår i den, hon har lyft kjolen så att han kan tränga in i henne, det är obekvämt och ruggigt, det droppar höstfukt från tallgrenarna, ibland faller några fjolårskottar rakt i huvudet på dem och de måste skratta åt sin hemlösa, obekväma oktoberkärlek. 
    Till Ulla-Britt vill de inte gå, de ses alltmera sällan, vänskapen har fått sig en törn och nu skulle det aldrig falla Ulla-Britt in att gå timslånga promenader bara för att låta Olle och Gunilla släcka sina lustar i hennes säng. De går ofta förbi doktorsvillan och ser ljuset i källarfönstret, men värmen därinne tillhör inte längre dem. De är hemlösa som livnär sig på kärlek och kyssar.



tisdag 8 september 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 34


Bara Gunilla

MED TIDEN DROG SIG Ulla-Britt tillbaka. Ofta satt hon i fladdermusfåtöljen vid stringlampan och läste Fick-Journalen medan Olle och Gunilla kom varandra allt närmare på hennes säng. Ibland tog hon till och med en ensam promenad för att de skulle få smekas i fred, hon var en snäll person och hon beklagade sig inte. Men senast klockan tio måste de två gästerna ge sig av, det var alltid svårt för Olle och Gunilla att ta avsked och godnattkyssen utanför var lång, het och utmanande. Det kunde gå flera dagar innan de hade möjlighet att träffas igen, en tid av späkning då kropp och själ måste livnära sig på minnen. I sin ensamhet började Olle skriva dikter som frammanade Gunillas bild, inspirerad av de engelska romantikerna som fanns på Stadsbiblioteket och som måste ha känt samma passion som han själv, hur skulle de annars ha kunnat skriva en så smärtsamt vacker poesi?
     Det var som om de gamla bruna biblioteksbanden bara hade stått och väntat på Olle Andersson, bortglömda i Lindegrens och Ekelöfs tid, och nu viskade de till honom: Vi är dina vänner, inom våra pärmar ryms dikter av sådan skönhet att det smärtar i ditt bröst när du läser dem, ty vi är som du och du är som vi, drömmare, svärmare, fjärilar som bränner sina vingar mot ljuslågan. Och Olle läste. Lord Byrons bedrifter fick Errol Flynns hjältemod att blekna, Percy Bysshe Shelley var Sherlock Holmes’ överman i allt, i jämförelse med John Keats var Phileas Fogg en gaggig gubbe och Mandrake förvandlades till en lätt löjlig trollkarl på dekis som inte hade något att sätta emot ordens magi hos William Wordsworth och Samuel Taylor Coleridge.
    Olle tog till och med vägen över kyrkogården för att drömma en stund vid Gustaf Frödings grav, inte därför att han skrivit om Erk och Maja, nej Olles Fröding var först och främst den store tolkaren av Byron och Shelley. Kunde det finnas något skönare än Hymn till den själiska skönheten, dikten som börjar med ”En okänd andekrafts fördolda ham är mitt ibland oss, trolsk och aningsrik…” Sådana strofer ville Olle skriva till sin trolska, aningsrika Gunilla.
     Han gjorde det också. Han filade på versfötter och rim, prövade oden och sonetter, förkastade, började om och skrev en rad med reservoarpennan av fabrikat Mont Blanc som han fått i födelsedagspresent, läste raden hundra gånger och rev sedan sönder bladet. För hur beskriver man den första stora kärleken, ännu ren som nyfallen snö, eterisk som den blåa himlen och likväl pulserande av åtrå som xylemet i träden om våren?
     Mestadels fick han vara ostörd i sin diktarlya, föräldrarnas steg i trappan hördes i tillräckligt god tid för att han skulle hinna stuva undan sina poetiska alster som låg utbredda på sängen. Ännu hade han inte vågat presentera Gunilla för Sixten och Anna, deras kärlek var alldeles för ny och bräcklig för att tåla en konfrontation med vardagens atlanter och karyatider. Någon gång funderade han på att smuggla upp henne till sitt diktarkök, men både trappan och sängen knarrade och därtill hade han hyresgästen vägg i vägg, det var en tystlåten ung man som läste nationalekonomi genom glasögon tjocka som flaskbottnar, över sommaren arbetade han på länsstyrelsen, annars skulle han inte ha bott kvar. Olle hade inte växlat många ord med honom trots att bara en dörr skiljde dem åt, han hörde honom borsta tänderna redan klockan sex på morgonen, ibland pruttade han försynt i wc-stolen, sedan försvann han in på sitt rum igen, där kokade han te i en elektrisk kastrull och åt limpskivor med Raketost som tuggades ljudlöst. Varje lördag åkte han bort, hem till far och mor i Västerås visste Anna som hade frågat, på söndagskvällarna kom han tillbaka med sista bussen från stan, borstade tänderna, gurglade sig och pissade och gick och lade sig.
     Kandidat Herrlin var en person som nästan inte existerade annat än som en rad små  försynta ljud från en toalett, vilket gjorde honom till en idealisk hyresgäst för Annas del. Men i Olles privatliv var han ändå en störande faktor, ett hinder för hemliga kärleksmöten med Gunilla. Många år senare såg Olle hans bild i Dagens Nyheter, då var han nyutnämnd statssekreterare i finansdepartementet under Gunnar Sträng.
     Den där Gunilla som du alltid ränner med, vad är det för sorts flicka? frågade Anna.
     Hon är lång och grann att se på, svarade Sixten i Olles ställe.
     Men av någon bättre sort är hon väl inte, sade Anna. I det där nya området bor det mycket slödder har jag hört.
     Huvudsaken är väl att hon och Olle tycker om varandra, sade Sixten.
     Bara de inte ställer till några dumheter, sade Anna. Olle som är så snäll och lättlurad och går på gymnasiet där det finns så många fina flickor, adliga till och med...
     Olle lyssnade förstrött, försjunken i en diktstrof. Han brydde sig inte om vad Anna tyckte, hon var ju kroniskt svartsjuk på allt och alla, och var hon inte svartsjuk så var hon avundsjuk. Vad spelade det för roll att Gunillas far söp för jämnan och misskötte sitt arbete där emellan, det gjorde väl inte hans dotter till en sämre sorts som Anna sade. Terje lallade omkring bland sina barn som en pajas, liten och hjulbent och rödnäst, han var aldrig elak och hans fru Svea tryckte honom mot sin stora barm som om han varit en sjätte telning fast han var alla telningarnas far, så hade Olle aldrig sett Sixten och Anna göra.
     Var snäll mot Gunilla, sade han till Olle första gången de träffades. Hon är min ögonsten, vår förstfödda, inget ont får hända henne.
     Pappa är en olycklig människa, sade Gunilla. Han kan så mycket, han är utbildad instrumentmakare, men han får aldrig visa vad han kan därför att ingen tror på honom som han super och då super han ännu mera. Alla säger att den där Terje som bara super han kan ingenting och så går det runt i cirkel. Om han inte hade mamma som alltid trott på honom fast han super så skulle han nog ta livet av sig, det är synd om mamma som bara har barn omkring sig. Därför har jag blivit fort vuxen, mamma och jag är mera som systrar än som mor och dotter, det kanske hjälper henne lite, hoppas jag i alla fall.
     Å denna stilla förtvivlan igen, tänkte Olle. Henry David Thoreau, vad skall vi göra för att undgå den, hur skall vi kunna ge våra liv en mening?
     Gunilla hade ett förslag.
     I morgon kväll sitter jag barnvakt, då kan du hålla mig sällskap och läsa dikter om du vill. Barnen brukar sova och jag har redan frågat docenten om du får komma, det får du gärna, sa han.
     Det var första gången Olle och Gunilla kunde vara alldeles ensamma med varandra om man bortser från Ulla-Britts promenader, och i stället för med blommor eller choklad kom han till kärleksmötet med en nyskriven dikt.  Den började:

    Du är mina drömmars brud
    Skön som liljan uti lund.
    Du är vårens alla ljud
    Som möta mig i aftonstund.
    Du skall vara för mig kär
    Allt intill världens ände,
    Du skall evigt vara där
    Som kärlekens låga du tände.

     Det var en dikt värd många kyssar, många smekningar, och Gunilla sade att en dag skulle hon ge sig helt åt honom. Hon kände ju hur gärna han ville och hon ville själv lika mycket, men det skulle vara som en högtid för dem båda och hon hade redan planerat ceremonierna i detalj.
     Det ska ske i skymningen, sade hon och smekte Olles hand. Då koltrasten har börjat sjunga och ljuset är blått, när det är varken dag eller natt och man ännu bara kan ana de första stjärnorna. Tyck inte att det låter löjligt eller billigt romantiskt som i en veckotidningsnovell, det är så som jag alltid har drömt om första gången. Då ska du bli min man och jag ska bli din kvinna, mjukt och stilla ska vi uppgå i varandra, som skymningen uppgår i mörkret.
     Tanken på deras slutgiltiga förening fyllde Olle med en glädje utan gräns, han kände sig frälst, förlossad, pånyttfödd. Efter Gunillas stora löfte brände han alla murknande broar till sitt föregående liv och med dem minnena av Åsa, fiaskot Margareta Skoglund, den hånglande Gertrud och i bokstavlig mening Arnes gamla nummer av Kavalkad, som förvandlades till grå aska i vedspisen.
     Herre, förlåt mig mina synder, jag visste ju inte vad kärlek var. Jag begick misstaget att förväxla Kärleken med Fru Lusta och Herr Fjång, nu skall jag göra bot för alla år av vidrig självbefläckelse och alla syndfulla tankar som förgiftat mitt hjärta.

Den underbara kvällen kom bara några veckor senare då docentfamiljen hade farit bort med barnen och Olle och Gunilla hade en hel villa alldeles för sig själva. Husets bibliotek var fullt av böcker på svenska, engelska, tyska och franska, och nästan alla handlade om vävnader och celler, epitel, bindväv, brosk, blod och lymfa, neuroner och intercellularsubstans och liknande som man blev docent och sedermera professor av att läsa och forska i. I trädgården flöjtade koltrasten och genom det halvöppna sovrumsfönstret drog en sensommarbris som svalkade de älskandes heta kroppar.
     Gunilla kom till sin Olle, naken med knoppande tonårsbröst och blonda fjun på venusberget, Olle stod darrande med lemmen rest, blod och lymfa, Gunilla lade sig på sängen, särade benen och styrde honom varligt in i sin kropp. I trädgården pulserade xylem och floem genom kärlsträngarna, i Olles kropp viskade generationerna, Anders Pettersson Redlig och Svea Pålsdotter, Lars Johan Mattsson och Karin Eriksdotter, alla de som flöt omkring i hans blod och pockade på en fortsättning. Vi vill inte dö med Olle och Arne Andersson, vi vill leva vidare, spruta på medan du är ung!
     Två gånger lyssnade han till dem, efteråt fanns det ljusröda fläckar på docentens lakan och koltrasten sjöng långt in på natten.         Det började redan ljusna när Olle skyndade hem till slut som en Hermes på bevingade fötter. Han mötte ett tidningsbud bland husen i andra skogen och ville berätta för den ensamme mannen hur lycklig han var, men tidningsbudet försvann in i port A med en snabb blick över axeln som om han var rädd att bli antastad. Lika tyst som den tyste hyresgästen kandidat Herrlin smög Olle upp till sitt kök, sedan låg han länge och lyssnade till sin lyckliga kropp, den doftade kvinna, hans egen kvinna, fullkomlig kvinna, skapad hel.
     Han springer till den där Gunilla som en kåt hankatt, sade Anna för sig själv då hon nästa kväll såg Olle dra iväg på långa ben till det lånade kärlekslägret. Han brås förstås på sin far, erotisk och tokig på fruntimmer. Någon präst blir han väl aldrig som han håller på, men student ska han bli om jag så måste sätta sele på honom.
     Ska Gunilla ta studenten? frågade Anna.
     Nej, hon ska bli sekreterare, skriva maskin och stenografera och så.
     Ja, det är ju inte alla som har läshuvud som du, Olle.
     Det var elakt sagt och elakt menat, Anna kunde klippa till då man minst väntade det, det var en konst som hon utvecklat under decennier av äktenskaplig gerillakrigföring. Olle reste sig från bordet och såg stint på sin mor.
     Varför säger du så? ville han veta.
     Å, jag har nog hört vad de där är för ena, sade Anna. Karln bara super och gör ungar medan mamman får försöka klara hemmet bäst hon kan, stackars kvinna. Det sociala är visst där titt som tätt. Det är ett riktigt patrask du har hamnat hos, och jäntan är väl inte en bit bättre som du ser ut när du har varit med henne.
     Håll käften! skrek Olle. Gunilla har ett år kvar i realskolan, över sommaren är hon barnflicka hos en docentfamilj, att vara barnflicka är inte sämre än att skura som du har gjort, och hon duger åt docenten. Hon är scoutledare också, i KFUK, nästa vecka åker hon på jamboree i Motala.
      Hon förvrider huvudet på dig, det är vad hon gör. Du är som förbytt sen du träffade henne och du ser ut som en sillmjölke, glåmig och dan. Jag hoppas att den där slynan aldrig kommer tillbaka från Motala.
     Olle kunde inte behärska sin vrede längre. Han tryckte upp Anna mot skafferidörren och skrek åt henne att hålla tyst med sina elakheter. Anna skrek tillbaka och kallade Gunilla ett luder, då slog Olle till. Anna skrek igen, att han fick slå ihjäl henne om han ville, att han var som sin far, att hennes liv var ett helvete med en sådan make och en sådan son, att hon stannat kvar hos Sixten bara för Olles skull och det här var tacken. 
     I det ögonblicket kunde Olle ha dödat henne men i stället rusade han ut, ut i skogen, sprang över fotbollsplanen till sin barndoms ännu orörda stigar och gläntor, gråtande av vrede och förtvivlan. Han stirrade på granstammarna och hoppades att Gunilla skulle stå bakom någon av dem och viska hans namn som i drömmen, men detta var ingen dröm, inte ens en mardröm som skulle försvinna då han vaknade. Detta var livet, det grymma och hjärtlösa, det stod med sänkta horn bakom ett rostigt taggtrådsstängsel som kvigorna i Kohagen, och enda sättet att komma undan var kanske att göra som gubben Grönberg hade gjort – att klä sig i bästa gåbortskostymen, lägga ett rep över en björkgren och ta farväl av jämmerdalen en gång för alla.
     Det började skymma, han måste ha suttit i skogen i timmar, klockan sju hade han och Gunilla stämt möte vid vägen bakom Sälls affär, docenten var tillbaka, de hade ingenstans att ta vägen där de kunde vara ensamma och ingen säng att älska i. Olle hör steg på stigen och skramlet av ett par plåthinkar. Innan han hinner gömma sig kommer Sixten gående på väg till Kohagen för att samla skit till trädgården, nu för tiden rinner ju all människodynga bort genom tjocka cementrör till ingen nytta alls och jordgubbarna behöver gödsel.
     Olle, säger Sixten då han får syn på sin son, sitter du här? Du kom inte till kvällsmaten, Anna sa att du nog hade rymt hemifrån. Var hon elak mot dig, bry dig inte om det, hon är jämt så jävla svartsjuk. Kom med mig nu och hjälp mig att skyffla komockor så gör vi sällskap hem sen. Och du kan väl bjuda hem den där flickan så att man får träffa henne, sen blir det kanske mindre liv på Anna.
     De fyller hinkarna med torra koblaffor, Olle bär hem kopparhinken som kunde ha blivit en ståtlig riddarhjälm om han fått lov att såga ut en ögonspringa. Nu har hinken förblivit hink och lika bra är väl det, riddarna är ju ändå borta för alltid ur Olles liv. Far och son skiljs vid grindhålet, Gunilla väntar klockan sju, Olle ser Anna stå i köksfönstret och betrakta dem, hennes blickar borrar hål i glaset och sticker honom som knivspetsar. Sixten klappar Olle på kinden med sin stora mjuka hand, en gest av samförstånd, jag står på din sida, och vemod, tänk att du har blivit så stor, det var inte så länge sen vi sov ihop och du ville ha den här kopparhinken till riddarhjälm, nu är du en riktig riddare som uppvaktar sitt hjärtas dam.
     Kom inte för sent hem, säger han. Och hälsa till din Gunilla.
     Under resten av kvällen gick Olle och Gunilla hand i hand på grusvägarna i Pettersberg, det var redan höst i luften och kyligt, och han berättade om uppträdet med Anna och ibland stockade sig orden i halsen på honom, då stannade de och kysstes. Gunilla förstod hur han kände, hon försökte också förstå hur Anna kände, det var svårt, kanske skulle det bli bättre om hon fick träffa hans föräldrar och visa att hon var honom värdig, men hon var rädd för Annas förgiftade pilar.
     Jag vill inte vara mors lilla Olle längre, snyftade han. Jag vill vara bara Olle, din Olle.
     Om jag inte är hemma senast tio blir pappa arg, sade Gunilla. Om han inte är så full att han somnat förstås.


Berättelsen om Mors lilla Olle 33






Ulla-Britt och Gunilla

SKA DU UT MED de där jäntorna nu igen, sade Anna på torsdagskvällen. Du är som far din, du ska ha ett helt harem eller vad det heter, annars är du inte nöjd.
     Först gungade de en stund men det kändes inte lika bra som förra gången, därför smög de snart iväg till Ulla-Britts källarrum i doktorsvillan, det hade egen ingång genom garaget och ett litet fönster uppe vid taket, utanför fönstret växte en mur av lupiner och innanför hängde en vit spetsgardin. Ulla-Britt kokade tevatten i en kastrull med doppvärmare, hon hade bakat bullar åt doktorns, riktiga kanelbullar med riktigt smör, nu bjöd hon på det bästa hon hade, hon var en snäll och vänfast flicka. Men hon insåg redan denna andra kväll att inga kanelbullar i världen skulle kunna få Olle att välja henne framför Gunilla – eller också var det menat så från början om det nu alls var menat. Ibland blir ju allt alldeles annorlunda, kärleken går sina egna vägar som en luffare, försök stoppa den den som kan.
     En annan kväll promenerade de i skogen alla tre, på stigarna som Olle kände utan och innan, varje rot, varje sten, varje enbuske, det var som cykelturen till Egilsbo med Sixten och Anna, fast nu var det Olle som berättade om sin barndom. De gick till Kohagen och tittade på kvigorna, de var kvar och hade inte blivit en minut äldre fast det säkert hade gått ett år sedan han såg dem senast, och kvar var också den rostiga taggtråden som Olle tryckte ner så att flickorna kunde kliva över utan att riva sönder kjolarna. Han såg en skymt av Gunillas smidiga lår, det var som i drömmen men om drömmen hade han inte berättat, den angick inte Ulla-Britt, och Gunilla hade ju själv varit med så hon borde veta.
     Här är björken där gubben Grönberg hängde sig, det måste ha varit hemskt för dig att se honom, nej det var inte så farligt, jag gick inte så nära, här är blåbärsstället som ambulansmannen stannade vid, kom så plockar vi blåbär, det finns massor av dem nu också och stora är de. Gunilla hittade smultron, de trädde bär på grässtrån för första gången på många år, smultron och blåbär omväxlande, det blev vackra halsband. Och här är gläntan där jag brukade ligga och titta upp på molnen och skriva dikter, skriver du dikter, Olle? ja ibland, dem måste vi få läsa, kanske, någon gång. Det var till Gunilla han talade, det märkte nog Ulla-Britt, men ännu var de vi, vi tre, och flickan från Norrland hade en del att berätta om sin uppväxt.
     Äldsta dottern är jag, tre bröder är gamlare och gift, fyra är småttingar ännu, två systrar och så tvillingpojkarna. Sköta småbarn kan jag, he har jag gjort sen jag var åtta, ibland gick jag inte i skolan på en hel månad om mor var sjuk, hon är från Hammerdal förresten. Mjölka kan jag också, vi har åtta kor, en för varje barn blir det. Hästen kan jag köra, han heter Valle och är arton år, men inte i skogen, he gör far. Efter skolan for jag till Sundsvall, he var förra hösten, där fick jag plats i en familj men de var elak mot mig och snål. En flicka jag kände hemifrån skrev att hon fått plats i Uppsala, där var bra. Kerstin hette hon, hon såg doktorns annons i tidningen och ringde för mig, doktorn och fru Ellen är snäll och ungarna med. Jag har en eftermiddag och kvällarna ledig för det mesta om de inte ska iväg någonstans. Jag får hundra kronor i månaden och fritt vivre och husrum, he är mycket sämre i Norrland tycker jag.
     Gunilla hade ett år kvar i Praktiska realskolan där man studerade sömnad, matlagning, maskinskrivning och stenografi om man var flicka. Hon åkte med en tidigare buss än Olle och tillbaka med en senare, därför hade de aldrig setts förut fast de bodde så nära varandra. Den här sommaren var hon barnflicka hos en docentfamilj, det var så Ulla-Britt och hon hade träffats, då de var ute och gick med småbarnen. 
    Gunillas far var alkoholist och vaktmästare, modern hade dåligt hjärta och fem barn, då fanns inte råd att låta äldsta dottern gå och slå dank hela sommaren och inte heller att låta henne fortsätta i gymnasium när hon var stor nog att tjäna sitt uppehälle fast hon själv gärna hade velat. Så var det för många familjer där borta i skogen, sa hon. Barnbidragen var nog bra men de räckte inte långt. Men hon tänkte gå kvällskurser för att bli en riktig sekreterare och det tyckte docenten också att hon skulle göra, hon kunde till och med få bo gratis hos dem i villan mot att hon såg efter barnen, det hade de sagt men ännu var inget bestämt.
     Då Olle hörde om Ulla-Britt och Gunilla kände han sig privilegierad som fick gå i läroverket, det var många som ville studera vidare men inte kunde för pengarnas skull, allt var en fråga om jämlikhet och rättvisa som Rousseau hade sagt redan för ett par hundra år sedan. På ett par hundra år hinner mycket förändras, vi får ångmaskiner, elektricitet, bilar, flygmaskiner och en massa andra uppfinningar, folk klär sig annorlunda, man dansar foxtrot i stället för menuett, världen står aldrig stilla, men miljoner dör i krig precis som förr och friheten, jämlikheten och rättvisan sitter lika trångt som de alltid har gjort – även i det svenska folkhemmet där allt skulle vara så rättvist.
      Men he är bättre i Uppsala än i Norrland, påstod Ulla-Britt.
      Först kysste Olle dem båda, i tur och ordning för att Ulla-Britt inte skulle känna sig utanför, och det var i hennes källarrum och på hennes säng med hemvävt överkast som de satt. Ulla-Britts kyssar smakade hemvävt och nybakta bullar, tyckte Olle, varmt och tryggt och snällt, men då han kysste Gunilla öppnades himlen och han kände sig som en fjäril på en sommaräng, tyngdlös och berusad av kärlekens alla dofter och smaker. Han skämdes för bulan i byxorna men flickorna låtsades inte om den, egentligen var ju alla tre oskulder ännu så länge och deras kyssande mest en svärmisk lek, inte alls som den gången Åsa hade kysst Olle på själva pitten.
     Varför ropade ni på mig? frågade Olle. Jag blev så generad och både farsan och morsan hörde er.
     Flickorna skrattade.
     Därför att vi ville träffa dig så klart, sade Gunilla och flätade fingrar med Olle. Ulla-Britt berättade om dig och sa att du var snygg, mörk och lång, och jag blev förstås nyfiken. Visst var det väl bra att vi ropade på dig, tycker du inte?
     Jo, annars hade vi nog aldrig träffats, underförstått annars hade jag nog aldrig träffat dig Gunilla och då hade mitt liv varit mycket fattigare. Ulla-Britt och jag hade nog bara fortsatt att heja på varandra när vi råkade mötas och inget mera skulle ha kommit ut av det.
     Du ser inte svensk ut, tyckte Ulla-Britt. Är du alldeles svensk?
     Nej, jag tror inte det, sade Olle. Jag tror att det finns tattarblod i mig, de som är från Västanmyra är mörka. I skolan kallade de mig Taikon och sa att jag hade negerläppar, men jag är varken zigenare eller neger. Och vad hälsingarna på pappas sida är för ena vet jag inte heller, men de har tjocka läppar och är också mörka.
     I min by fanns he en pojke som liknade dig, sade Ulla-Britt. Han fick heta tattare också, de andra pojkarna var alltid elak mot honom, Jan hette han, Tattar-Janne kallades han. En dag viftade Jan med en stor slidkniv och sa att nu skulle han visa dem vad tattare går för. Sedan den dagen fick han vara i fred och nu bor hans visst i Gävle och har en sådan där tjusig Volvo PV444 som de gör reklam för på bio.
     De fortsatte att berätta om sig själva och om andra människor de hade känt och sett och hört talas om, där emellan kysstes de en stund och rätt vad det var började de skratta åt sig själva och åt varandra för att de plötsligt tyckte att alltsammans var löjligt.
     Ni skulle ha sett Sjöström när han hjälpte oss att måla om huset, sade Olle. Pappa törs ju inte klättra på stegar och Sjöström har varit till sjöss, åtminstone är han tatuerad som en riktig sjöman. Till och med där bak, ja det är sant. När han stod högst uppe på stegen, det är nästan tio meter upp till taknocken, så ropade han så att det hördes över halva Pettersberg: Nu ska kärringarna få något att titta på! och knäppte ner byxorna och visade först framsidan och sedan baken, och jag såg själv att han hade en sjöjungfru tatuerad på vardera skinkan. Det var vedervärdigt, tyckte mamma, men pappa och jag skrattade så att vi låg dubbla.
     He bor mycket konstigt folk här i Pettersberg, he säger doktorinnan med, sade Ulla-Britt. Vem är förresten den där fånen som går förbi ibland och ser ut som om han inte vet vart han ska ta vägen, en liten karl som går med små steg som en höna. Jag tror han spelar munspel också.
     Kjell heter han, sade Olle. Han är sinnesslö och son till Änkan på berget som är död nu. Huset är rivet, det fattar han visst inte, han går bara omkring. Alla andra hus är kvar och det här och några till är nybyggda, han begriper det inte. När han var pojke spelade han Gamla Nordsjön med Harry Brandelius hundra gånger i rad varenda söndag, nu har han ingen grammofon heller och därför spelar han munspel i stället.
     Han glor så konstigt på en då man möter honom, sade både Ulla-Britt och Gunilla.
     Det är nog för att ni också är nya, sade Olle. Så är det här i Pettersberg, alla känner alla och dem man inte känner förblir främlingar tills man har sett dem så många gånger att man tycker att man känner dem.
     Nu känner du oss i alla fall, sade flickorna.


söndag 6 september 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 32

IV


Notitiam primosque gradus vicinia fecit,
tempore crevit amor…
                                    
                PUBLIUS OVIDIUS NASO











Gungande flickor

I EN ANNAN DRÖM eller i en annan verklighet hör Olle sitt namn ropas av två flickröster växelvis, inte så högt men tillräckligt högt för att han skall höra dem där han sitter vid köksfönstret nere hos Sixten och Anna. Fönstret står öppet mot sommarkvällen och släpper inte bara in rösterna utan också en och annan mygga. Sixten läser Nyheter från Sovjetunionen, i tidningen står det att de tappra kinesiska styrkorna effektivt har stoppat den amerikanska aggressionen i Korea. När myggorna landar på Sixtens håriga underarmar slår han ihjäl dem som om de var sydkoreaner eller amerikaner.
     Olle! Olle! hörs flickrösterna.
     De kommer från fotbollsplanen som stan har anlagt för att sysselsätta Pettersbergs ungdomar som inte finns, för nästan alla unga är vuxna nu som Arne, kvar är bara en handfull senkomna som Olle och doktorns småungar som knappt klarar gungorna själva. Men stan planerar för framtiden, en gång skall det byggas sexvåningshus i spränggropen där Grönberg hängde sig, en gång skall Kohagen rymma ett centrum med Konsum, apotek och post.  När Olle var mindre var fotbollsplanen en äng utan fotbollsmål och gungor, på ängen spelade han brännboll ibland, det blev små lag för barnen var få på den tiden också. Men Olle var populär eftersom han fått ärva ett tungt slagträ av Arne och tack vare det kunde han slå tennisbollen så långt in i skogen att motståndarna fick leta länge bland mossa och blåbärsris innan de hittade den. Ibland hann Olle springa två varv runt planen på sina långa ben.
     Olle! Olle!
     Det är visst några flickor som vill träffa dig, säger Sixten. Bäst att du går dit och hör vad de vill.
     Olle vet vilka flickorna är, åtminstone vet han vem Ulla-Britt är. Sedan i våras är hon barnflicka hos doktorn med nya villan i kärret, liten och rund och nog jämngammal med Olle. Han har sett henne promenera omkring med en unge i barnvagn och två andra som kan gå själva. Hon har börjat heja på Olle då han cyklar förbi på sin vinröda Mustang, och en gång frågade hon vad han hette så att han måste bromsa.
     Ulla-Britt heter jag, sade hon och det hördes att hon var från Norrland. 
     Jag heter Olle, sade han och sedan cyklade han vidare varm i ansiktet, det var ju både genant och smickrande att bli tilltalad av en flicka som man inte kände.
     Några gånger sedan dess har han sett Ulla-Britt gå förbi på vägen tillsammans med en annan flicka som är längre än hon och har kortklippt blont hår. Men granhäcken och Hällen skymmer, Olle har därför aldrig sett den långa flickan på nära håll, bara skymtat henne genom köksfönstret på andra våningen. Han vet alltså inte om hon är söt eller inte, han vet inte vad hon heter, men nu sitter hon tillsammans med Ulla-Britt på gungorna vid fotbollsplanen och ropar Olle! Olle!
     Var inte ute för sent med de där jäntorna, säger Anna som är i finrummet och pysslar med sina pelargoner. Hon knipsar av vissna blomställningar och gamla blad, det luktar pelargon i hela huset.
     Olle svarar inte och går med dröjande och ganska osäkra steg ner till fotbollsplanen. I ryggen känner han Annas blick, osynliga trådar som vill hålla honom kvar, lämna mig inte, överge inte din mor som försakat allt för dig. Det pirrar i honom av förväntan inför mötet, samtidigt är han lite rädd ungefär som den gången han gick med blommor till Margareta Skoglund – vad skall komma ut av detta? Han är osäker om vilken roll han bör spela, om han skall vara den världsvane, självsäkre gymnasisten, Hej, vad vill ni då? eller bara Olle som är som Chuang Chou, osäker om det mesta i tillvaron, ibland till och med om sin egen existens, fast han i likhet med sin far sällan visar det utåt.
     Där sitter flickorna på varsin gunga, klädda i ljusa sommarklänningar och med breda svarta resårskärp om midjorna. Olle ställer sig framför dem och stirrar på den andra flickan som om hon var den första flicka han någonsin sett.
     Så du kom i alla fall, säger Ulla-Britt och skrattar. Det här är Gunilla, hon är min bästa väninna.
     Den framsträckta handen känns sval, blicken i de mycket blåa ögonen kan Olle inte tyda, men då han säger Hej, jag heter Olle händer det underliga saker inom honom – hjärtat hoppar över ett par slag och dittills okända organ i hans kropp stämmer upp en jublande festkantat med pukor och trumpeter, det kallas kärlek vid första ögonkastet och är ett av livets stora mysterier, vanligare än potatisbaggars plötsliga försvinnande ur tändsticksaskar men ändå jämförbart.
     Att han inte mött Gunilla förut hade sin naturliga förklaring. Hon bodde i det nya området borta i Andra skogen bakom Sälls affär, det åkte man bara förbi med bussen. Det var stan som hade börjat flytta ut och bygga hyreskaserner i tallskogen så att den nya tidens barn skulle slippa växa upp på mörka bakgårdar och bara ha trottoarer att leka på. Där bodde människor som pettersbergarna inte visste något om, främlingar lika främmande som de gråvita trevåningshusen, trappuppgångar med A B C D över portarna, sopnedkast och asfalterade lekplatser med sandlådor mellan tallstammarna. Där stod ingen och pissade vid knuten, hade någon gjort det skulle man ha ringt efter polisen, där kryllade det av småbarn och mammor i grossess, där fanns ingen plats för söderhavshyddor med tänkespråk av Henry David Thoreau, och de som bodde i Andra skogen lät inte sina liv styras av brukssirenen, ty de här papporna arbetade i stan och lydde andra herrar och andra stämpelklockor.
     De tre gungar medan de pratar, på så sätt undviks pinsamma pauser, alltid kan man ta fart eller sitta och gräva med tåspetsarna i gruset då orden tryter. Olle sitter på mittgungan så som det anstår en hedersgäst, till vänster om sig har han Ulla-Britt, till höger Gunilla. De kan se honom från var sitt håll medan han måste vrida på huvudet då han skall säga något till någon av dem, oftast blir det åt höger. De tävlar om vem som kan gunga högst. Den kraftiga träställningen skälver och knakar, det gnisslar i ringfästena så att det hörs ända upp till det numera ärtgröna huset, ett metalliskt skärande ljud som tränger in genom det öppna fönstret och går rakt in i Annas hjärta.
     De tycks ha roligt ihop, säger Sixten men får inget svar.
     Skrattande och andfådda bromsar de gungorna. Olle sneglar på Gunillas slanka bruna ben, kanske sneglar hon på honom också då han säger något till Ulla-Britt, det blir mest småprat och förstulna blickar i sommarskymningen, för alla tre är blyga och väluppfostrade och noga med att följa etiketten. När de snurrar upp sina gungor nuddar Olles långa ben vid Gunillas långa ben, sedan sitter de och snurrar på var sin karusell och Olle ser två leende flickansikten virvla förbi som lyckliga houris i Muhammeds himmel.
     Kan ni hoppa också? undrar han.
     Det är klart att vi kan hoppa.
     Himmel och jord byter plats igen, nästan samtidigt flyger de tre ut mot fotbollsplanen. Olle kommer längst men Gunilla landar tätt intill honom, halkar med den ena vita sandalen och är nära att falla. Olle fångar upp henne, det går en elektrisk stöt genom kroppen på honom vid den snabba beröringen, en smal midja, en bar arm, en hand som kramar hårt om hans, en blick ur mycket blåa ögon, det är minnen som han gömmer djupt i sitt hjärta. När de skiljs åt är klockan tio men de har redan kommit överens om att träffas igen, på torsdag, klockan åtta, vid gungorna, om det inte regnar. Då kan vi berätta fortsättningen på sagan.
     När Olle genar genom kärret ropar Anna: Olle, det är dags att komma hem nu! Sedan stänger hon köksfönstret hårt och demonstrativt, och Olle hoppas att flickorna inte hörde.

På natten drömde Olle att han gick i skogen. Men det var inte hans skog utan en tät och okänd trollskog med tjocka grönmossiga granstammar och renlav som sviktade under fötterna. Skogen var fylld av hemlighetsfulla ljud, pipanden, knirkanden från grenar som skavde mot varandra, fladdrande vingslag, och då och då ett porlande skratt och en flickröst som ropade Olle! Olle! Han stannade, lyssnade, gled med blicken från träd till träd utan att se annat än stammar och hängande grangrenar gråa av skägglav. Men rösten kom närmare och plötsligt anade han en rörelse i den gröna skymningen, en vit hand, blont hår, två mycket blåa ögon som betraktade honom genom grangardinerna. Han tog ett språng över tuvorna och där stod Gunilla, en huldra med pageklippt hår, till hälften dold bakom en tjock stam så att han bara kunde skymta delar av hennes nakna kropp, ett knoppande bröst, en smal vit höft.
     Olle! Olle! viskade hon.
     Han sträckte ut handen mot henne, hon försvann med ett skratt som fick skogen att sjunga. På nytt försökte han finna henne, han ville ropa hennes namn men inte ett ljud kom över hans läppar och kurragömmaleken fortsatte tills han sjönk ner i mossan och flämtande andades in dofterna av kåda och lingonris och fuktig jord.
     Olle! Olle! viskade hon, tätt intill honom nu, och då han vred på huvudet satt hon på huk intill honom och smekte honom lätt över läpparna med sin långa svala hand.
     Drömmer jag eller är jag vaken, sade Olle högt i sömnen.
     Och då stod plötsligt Anna där, klädd i beigea sommarkappan och beigea hatten, med beigea handväskan i ena handen och beigea paraplyet i den andra – ty för Anna som aldrig haft något till övers för prål är beige en färg med klass.
     Skynda dig Olle, sade hon med förtvivlan i rösten. Det blir snart åska, vi måste hinna med bussen till stan, kom nu! Hon höll ut handen med väskan för att han skulle komma till henne, men Olle låg kvar i mossan och lyssnade till Gunillas viskande röst, och blixtarna ljungade, regnet vräkte ner och Anna uppslukades av ett rasande blåsvart åskmoln, försvann med ett skrik i all sin beigehet.








Berättelsen om Mors lilla Olle 31










 Köket uppepå, en tvättmaskin och Kirlian-fotografier

KÖKET UPPEPÅ hade vedspis med elektrisk kokplatta, diskbänk med skiva av vita kakelplattor, linoleummatta och skafferi, en långbänk under fönstret och en smal garderob som gick längs nästan hela huset. I garderoben hängde vinterkläder som luktade malkulor och så farfars gångkläder, stormhatten och plommonstopet, femtioårskäppen och knäppkängorna, till och med benprotesen från Vanföreanstalten i Stockholm – köksgarderoben var husets egen livrustkammare i vilken man samlade släktens reliker till ingen nytta alls.
     Turistsängen med kedjebotten som knarrade så erbarmligt att man vaknade så fort man vände sig i den hade flyttats ner från vinden och stod  bukig som en sjömanskoj i före detta matalkoven, numera sovalkoven. Nu sover Olle i den och drömmer ibland om de sju haven.
     I skåp och lådor samlar han minnen från barndomen: de första plastbilarna som luktar sötmandel ännu och kostade två kronor stycket i Codelius leksaksaffär, högar av teckningar, du store vad dåliga en del av dem är, släng dem! utkast till äventyrsberättelser om piraten kapten Craig och detektivhistorier med Winston Baker som var hans egen Sherlock Holmes, uppkallad efter Winston Churchill och Baker Street, ett detaljerat förslag till inredning av tortyrkammare daterat 20 februari 1947, transformatorn som Sixten byggde, Cobras gamla märke klippt i svart och gul filt och den fina träpistolen som Arne hjälpte honom med, några fjärilslådor som är gråa av damm och tändsticksasken som en gång rymde den numera spårlöst försvunna potatisbaggen. Olle är en samlare som sin far, han kan ännu inte släppa taget om barndomen fast han går på gymnasiet, det borde glädja hans mor som inte vill låta honom växa upp.
     Varje morgon kommer Anna uppför trappan med tunga steg, hon bär på en bricka med mjölkchoklad och limpsmörgåsar med ost, varsågod Olle, dags att vakna och åka till skolan, har du sovit gott?
     Då hade hon själv varit uppe sedan halv sex och kokat gröt och lagat matsäck åt Sixten. När Olle har gett sig av är hon ensam i huset. Ekonomin har blivit bättre och hon slipper vara städkäring åt andra utom då hon skall köpa sig en ny vårkappa eller nya vinterbottiner så att hon inte ser ut som en fattig arbetarkäring då hon åker till stan. Till sådan lyx finns inte råd, de pengarna får hon själv gno ihop. Hon fyller sin dag i hemmet med städning, tvätt, strykning, strumpstoppning, matlagning, bakning, blomsterpyssel och trädgårdsarbete på sommaren och snöskottning på vintern. Karlarna tar ju aldrig ett handtag och rent och snyggt vill hon ha det både inne och ute. Hon är som Kungens lilla piga fast sällan på ett strålande humör.
     Man måste alltid vara hel och ren inunder, det har Anna inpräntat hos sina söner. För tänk om man blir överkörd av en bil och måste läggas in på sjukhuset, då får man inte komma trasig och smutsig så att man får skämmas. Hjälp mig att sträcka lakanen nu, Olle.
     Att sträcka lakan ingår i den månatliga tvättritualen liksom att dra mangeln, det är två moment som hon inte klarar ensam. Allt det andra sköter hon själv: eldningen av pannmuren, blötläggningen i det stora cementkaret, kokningen och skrubbandet mot tvättbrädan, upphängningen av den rena tvätten på en labyrint av klädstreck mellan granarna på baksidan av huset. Men på vintern kunde det vara knepigt att få tvätten torr, det hände att lakanen var frusna och stela som lutfisk då Anna bar in dem, och på sommaren måste hon hinna få in tvätten innan något av åskvädren kom, hinna klä sig fint och undfly hotet från ovan med bussen till stan. Många gånger var det just den uthängda tvätten som sinkade henne så att hon fick sitta i källaren och vara rädd under en timme eller två i stället för att gå på Tempo där man knappt hörde åskknallarna och inte såg blixtarna heller för allt glitter i diskar och på hyllor.
     Någon gång vid krigsslutet hade Sixten köpt en tvättmaskin av en kringresande entreprenör och på avbetalning eftersom maskinen kostade flera hundra kronor, men så var den också byggd av eklaggar från Småland och garanterat vattentät om man såg till att trät inte torkade ut och gistnade. Apparaten vevades för hand med ett stort orangelackerat hjul som via en kuggväxel roterade en vertikal propeller av trä fram och tillbaka, ett reverserande system, sade entreprenören. Sixten tyckte att detta var en tjusig teknisk landvinning som borde vara varje husmors dröm. Men det var tungt att veva maskinen och efter en tid letade han fram en lämplig elektrisk motor med remskiva och si, nu gick tvättmaskinen för egen maskin.
     Anna skulle ha varit överlycklig över den arbetsbesparande nymodigheten om den inte hade slitit så hårt på lakanen, det blev hål och fransiga kanter, kanske var det lakanen som var för tunnslitna eller Sixtens motor som gick för fort eller var för stark. Och rädd var hon för maskinen, vatten och elektricitet var ju som regn och åska, tänk om hon skulle få en elektrisk stöt. Därför återgick hon till tvättbrädan som slet på fingertopparna men sparade dyrbart sänglinne, och Sixten tyckte att hon var otacksam som inte begrep sig på elektriciteten och uppfinningarna.
     Nu står den reverserande tvättmaskinen uttorkad och gisten i källaren, och klockan ett varje dag kommer Sixten hem för att äta middag. Anna vet aldrig om han skall vara arg eller glad eller mitt emellan, det beror på ackord och tidsstudiemän. Klockan fyra kommer hennes Olle, han är alltid glad, kvällsmat äter de halv sex, då får Anna höra om Svenssons snuskiga käring som rullar köttbullar på sin feta mage, om lektor Hervelius som talar latin flytande... 
    Sixten berättar senaste historien från målarsalen: Vet du varför prinsessan Sibylla inte kan ha fönstren öppna på Haga sedan hon blev utan karl? 
    Jag fick i alla fall B på matteprovet... 
    Nej, i går blev en pojke påkörd av Fyrans spårvagn, vad säger du, klarade han sig med livet?
    Sixten igen: Jo därför att talgoxarna sitter utanför och ropar tji-pitt, tji-pitt... 
    Det händer mycket utanför Pettersberg och så det där hemska kriget i Korea eller vad det nu heter, jag undrar om Arne skall förlova sig med den där sköterskan innan han tar sin examen... 
    Igår kom Sjöström hem i bil igen full som ett as.
    Det är för gräsligt, allt är så dyrt nu för tiden och Olle måste ha en ny jacka, elräkningen skall betalas också, jag får väl börja skura igen fast jag har så ont i lederna, ja det är för hemskt som världen ser ut, den som vore död ändå...
     Efter kvällsmaten går Olle upp till sitt kök och pluggar botanik. Det handlar om dikotyledoner som är ett fint ord för alldeles vanliga växter undantagandes palmer, liljor, orkidéer och gräs som kallas monokotyledoner därför att de har enhjärtbladiga groddplantor i motsats till dikotyledonerna som har tvåbladiga groddar. Han smakar på orden, de är vackra som poesi, xylem, floem, kambium och fellogen. Han tänker på Kirlianfotografierna i Nyheter från Sovjetunionen, på de vibrerande aurorna kring lönnblad och begoniablommor, om vi kunde uppfinna mikrofoner känsliga nog att lyssna till kambium om våren så skulle vi höra xylemets och floemets musik i kärlsträngarna, den borde låta som harpor och flöjter, tänker han.
     Men världen är döv för naturens hemlighetsfulla röster och vi hör inte heller skriken från blommorna som bryts eller träden som huggs ner, vi kan bara ana deras smärta i besynnerliga bilder från sovjetiska laboratorier. Allting lever, allt som lever känner, kanske också gruset som vi trampar och stenen som vi kastar, glädje och sorg. I böckerna finns kunskaperna men det är vi själva som måste infoga dem i det stora sammanhanget, tillvarons pussel blir aldrig färdiglagt. Det fattas ständigt en bit någonstans, och i varje svart hål döljer sig ett nytt mysterium. Först då vi inser detta kan vi ana oss till varför hängda trälar gnäller ännu efter tusen år och varför döda potatisbaggar plötsligt försvinner ur tändsticksaskar, först då – men nu vet jag inte om jag är Chuang Chou som drömde att jag var en fjäril eller om jag i själva verket är en fjäril som drömmer att den är Chuang Chou.





















Berättelsen om Mors lilla Olle 30





Synpunkter på Olle


MAGISTER JAN BODÉN, kallad Oden, stoppar sin torsdagspipa med Riks Shag och säger: Det var naturligtvis mot skolans regler att inte ge Olle en hemanmärkning för skolk. Men då han stod där på Islandsbron och stirrade ner i strömvirvlarna såg han så ensam och vilsen ut att jag förstod att det hänt honom något allvarligt. Så här efteråt kan man ju skratta åt alltsammans och jag vill inte påstå att jag räddade honom från att begå självmord, nej så kritisk var inte situationen, en kanelbulle och en Citronil på Konditori Fågelsången räckte för att ge honom livslusten tillbaka den gången. 
    Själv höll jag en monolog lika mycket för min egen skull som för Olles, för just vid den tiden hade min fru och jag separerat, anledningen behöver jag inte gå in på här, och även jag kände mig rätt vilsen och ensam. Jag behövde någon att tala med, någon som så att säga befann sig på samma våglängd som jag själv, en lyssnare helt enkelt, om det var en skolpojke eller en vuxen person gjorde detsamma. Jag tror att vi båda mådde lite bättre efter det där konditoribesöket, i varje fall insåg jag att det fanns andra än min hustru som behövde mig, att jag inte var alldeles värdelös som människa. 
     Men efter vårt samtal ville jag inte tränga mig på Olle vidare, det kunde kanske misstolkas, och jag såg också tydligt hur han utvecklades och växte i sig själv. I den åldern växer man språngvis, ibland vill man förbättra hela världen, ibland hatar man sin kropp, ibland tror man att man skall ge upp andan i morgon, ni vet själva. Nu då Olle har börjat i gymnasiet ser jag honom inte längre så ofta, men vi möts ju vid cykelställen ibland. Den Olle jag ser idag är en ung man på väg att hitta sin egen identitet och stark nog att våga vara sig själv. Geijer är lika imponerad som alltid av hans teckningstalang, och min kollega Wendelstam som har honom i modersmålet brukar säga att det är få i klassen som kan argumentera för sina åsikter som Olle när de har diskussionstimmar. Det är nog tur att Wendelstam är liberal, för enligt vad jag förstår har Olle så röda åsikter att de gamla gubbarna här på läroverket skulle få slag om de hörde honom. Nåja, en gång funderade jag själv på att gå ut som frivillig i Spanien, för nog skulle jag väl kunna skjuta en och annan fascist fast jag är enögd, tänkte jag.      
     Margareta Skoglund serverar på Café Skeppet, hon tänker: Idag kom det en budpojke till mig med en bukett krysantemer från ”En okänd beundrare” som det stod på kortet. Jag undrar så vem den okände beundraren kan vara, inte är det Hasse i alla fall, honom känner jag ju lika bra som han känner mig, vi har varit tillsammans i snart ett år nu. Kan det vara någon av gästerna här, nej, de är mest gamla fyllgubbar som Stam-Ärtan och Plåtis och sådana skickar inga blommor. Sak samma förresten, blommorna gjorde mig glad, men jag törs nog inte visa dem för Hasse för då blir han väl svartsjuk och tror att jag har ihop det med någon annan. Jag säger att jag köpte dem själv. Jag har faktiskt inte fått blommor av någon sedan Rune uppvaktade mig, det var rosor minns jag, men krysantemer är också vackra. Vi hade det bra tillsammans, det tog mig flera år att komma över sorgen efter Rune, aldrig trodde jag att jag skulle kunna älska någon annan efter Rune, men så kom Hasse och han var så vild och glad, med honom var varje dag som en fest. Vi har det bra ihop, han vill gifta sig med mig men jag är ju fem år äldre och jag kan inte glömma Rune som dog i lunginflammation, så det får vänta. 
     Lustigt förresten, då jag tänker på det så liknade den där springpojken från blomsteraffären min Rune då han var ung. Rune var också mörk och hade ljusgråa ögon, blyg var han med, aldrig galen som Hasse, om jag vågat så skulle jag ha gett pojken en puss på kinden för att jag blev så glad för blommorna men sådant kan man ju inte göra, då skulle han väl ha trott att jag ville förföra honom, i hans ålder är det lätt att missuppfatta en kvinnas smekning (oj vad det lät högtidligt). Så jag gav honom en krona i stället och jag hoppas att han blev glad för den. 
    Lustigt var det också att samma pojke kom in på Skeppet tillsammans med sin far en söndag för inte så länge sedan. Först kände jag inte igen honom, men sedan låtsades jag inte känna igen honom för då skulle han nog ha blivit väldigt generad, det blir man ju lätt i hans ålder.
    Gertrud tycker att hennes fest var lyckad fast Gustav den femte dog på morgonen efter och pappa Sven kom instolpande med sorgebudet som en kurir från hovet och citerade Karlfeldt, hon säger: 
    Det finns många snygga pojkar i klassen och en del av dem är riktigt trevliga också när man väl har lärt känna dem. Jag gillar Olle för att han ser ut som Errol Flynn lite grand, en gång samlade man ju på filmisar och läste Tina-klubben i Allers. Men han är väldigt blyg och så tycker han nog att Kerstin är mycket sötare än jag och det är hon väl också, det är bara det att Kerstin gillar blonda killar och har gått på bio med Krister ett par gånger redan. Han är lik Alf Kjellin, säger hon, och hon avgudar Alf Kjellin. Sådant är larvigt tycker jag, och förresten är Errol Flynn mycket sexigare än Alf Kjellin om man nu skall jämföra. 
    Och jag tycker om att kyssas, det känns skönt i hela kroppen, och det är kul att bli kysst av flera pojkar på en gång, Olle och Erik och Lasse till exempel, de smakar och luktar olika och så blir man varm och god efteråt. Olle är väldigt artig och väluppfostrad, han verkar ha kontroll över sina känslor, kanske är det för att han är så blyg och allvarlig, ibland vet man inte vad han egentligen tänker innerst inne. Vad är han rädd för, att han skall bli kär, det är väl bara naturligt? Jag skulle vilja säga att han är en drömmare som lever i en annan värld eller kanske en som lever i drömmen, att han är rädd för att visa känslor därför att han inte vet vart känslorna skall dra iväg med honom, om de är verkliga eller inte. Ibland när vi kysser varandra känner jag att han håller på att vakna, men så försvinner han in i sig själv igen och då reser han sig och går ut till de andra pojkarna och pratar skola och politik som vilken annan tråkmåns som helst.
    Arne vill också säga något, han är tjugofyra år nu, snart ingenjör och snart förlovad med en blond sjuksköterska, snart flyttar han ut från köket uppepå: 
    Det märks att Olle håller på att bli vuxen och har flickor omkring sig. Det är svårt för vår mor att acceptera, hon ser honom fortfarande som en liten pojke, det var lättare för mig men också svårare, jag har ju aldrig varit hennes ögonsten som Olle och jag har aldrig fått samma stöd som han. Det var tur att farfar och farmor bodde i samma hus så att jag kunde gå till dem, hos dem kände jag mig mer hemma än en trappa upp. Vad jag inte gillar just nu är att Olle rotar i min garderob och lånar tröjor och skjortor för att stila för flickorna i klassen, allt jag äger har jag köpt för egna pengar som jag själv tjänat ihop. 
     När jag var femton jobbade jag som springpojke i stan, sedan läste jag på NKI för att kunna bli ingenjör medan jag slet på Bruket hela dagarna. Olle har inte ens behövt ta ett sommarjobb, det är orättvist, han behöver komma ut i världen och känna på hur det är att arbeta för sitt uppehälle och inte få allting gratis. Har de råd att hålla honom i läroverket så borde de ha råd att köpa lite snygga kläder åt honom också. Vilket jävla liv det var om de där svarta manchesterbyxorna som han fick tjata sig till, fyrtio kronor tror jag att de kostade. De får ju för sjutton barnbidrag för honom. 
    Och så har han använt min pepitarutiga blazer fast den är två nummer för stor för honom. Han svettas under armarna, nu måste den kemtvättas, skall jag betala kemtvätten? Snor pengar gör han nog också, jag hade fem kronor i en ficka i den där blazern och de finns förstås inte kvar. Säger jag något om det blir det ett helsikes liv på Anna, det skall bli fan så skönt att flytta till något eget, för sedan farfar och farmor dog har det inte varit sig likt därhemma.













































Köket uppepå, en tvättmaskin och Kirlian-fotografier

KÖKET UPPEPÅ hade vedspis med elektrisk kokplatta, diskbänk med skiva av vita kakelplattor, linoleummatta och skafferi, en långbänk under fönstret och en smal garderob som gick längs nästan hela huset. I garderoben hängde vinterkläder som luktade malkulor och så farfars gångkläder, stormhatten och plommonstopet, femtioårskäppen och knäppkängorna, till och med benprotesen från Vanföreanstalten i Stockholm – köksgarderoben var husets egen livrustkammare i vilken man samlade släktens reliker till ingen nytta alls.
     Turistsängen med kedjebotten som knarrade så erbarmligt att man vaknade så fort man vände sig i den hade flyttats ner från vinden och stod  bukig som en sjömanskoj i före detta matalkoven, numera sovalkoven. Nu sover Olle i den och drömmer ibland om de sju haven.
     I skåp och lådor samlar han minnen från barndomen: de första plastbilarna som luktar sötmandel ännu och kostade två kronor stycket i Codelius leksaksaffär, högar av teckningar, du store vad dåliga en del av dem är, släng dem! utkast till äventyrsberättelser om piraten kapten Craig och detektivhistorier med Winston Baker som var hans egen Sherlock Holmes, uppkallad efter Winston Churchill och Baker Street, ett detaljerat förslag till inredning av tortyrkammare daterat 20 februari 1947, transformatorn som Sixten byggde, Cobras gamla märke klippt i filt och den fina träpistolen som Arne hjälpte honom med, några fjärilslådor som är gråa av damm och tändsticksasken som en gång rymde den numera spårlöst försvunna potatisbaggen. Olle är en samlare som sin far, han kan ännu inte släppa taget om barndomen fast han går på gymnasiet, det borde glädja hans mor som inte vill låta honom växa upp.
     Varje morgon kommer Anna uppför trappan med tunga steg, hon bär på en bricka med mjölkchoklad och limpsmörgåsar med ost, varsågod Olle, dags att vakna och åka till skolan, har du sovit gott?
     Då hade hon själv varit uppe sedan halv sex och kokat gröt och lagat matsäck åt Sixten. När Olle har gett sig av är hon ensam i huset. Ekonomin har blivit bättre och hon slipper vara städkäring åt andra utom då hon skall köpa sig en ny vårkappa eller nya vinterbottiner så att hon inte ser ut som en fattig arbetarkäring då hon åker till stan. Till sådan lyx finns inte råd, de pengarna får hon själv gno ihop. Hon fyller sin dag i hemmet med städning, tvätt, strykning, strumpstoppning, matlagning, bakning, blomsterpyssel och trädgårdsarbete på sommaren och snöskottning på vintern. Karlarna tar ju aldrig ett handtag och rent och snyggt vill hon ha det både inne och ute. Hon är som Kungens lilla piga fast sällan på ett strålande humör.
     Man måste alltid vara hel och ren inunder, det har Anna inpräntat hos sina söner. För tänk om man blir överkörd av en bil och måste läggas in på sjukhuset, då får man inte komma trasig och smutsig så att man får skämmas. Hjälp mig att sträcka lakanen nu, Olle.
     Att sträcka lakan ingår i den månatliga tvättritualen liksom att dra mangeln, det är två moment som hon inte klarar ensam. Allt det andra sköter hon själv: eldningen av pannmuren, blötläggningen i det stora cementkaret, kokningen och skrubbandet mot tvättbrädan, upphängningen av den rena tvätten på en labyrint av klädstreck mellan granarna på baksidan av huset. Men på vintern kunde det vara knepigt att få tvätten torr, det hände att lakanen var frusna och stela som lutfisk då Anna bar in dem, och på sommaren måste hon hinna få in tvätten innan något av åskvädren kom, hinna klä sig fint och undfly hotet från ovan med bussen till stan. Många gånger var det just den uthängda tvätten som sinkade henne så att hon fick sitta i källaren och vara rädd under en timme eller två i stället för att gå på Tempo där man knappt hörde åskknallarna och inte såg blixtarna heller för allt glitter.
     Någon gång vid krigsslutet hade Sixten köpt en tvättmaskin av en kringresande entreprenör och på avbetalning eftersom maskinen kostade flera hundra kronor, men så var den också byggd av eklaggar från Småland och garanterat vattentät om man såg till att trät inte torkade ut och gistnade. Apparaten vevades för hand med ett stort orangelackerat hjul som via en kuggväxel roterade en vertikal propeller av trä fram och tillbaka, ett reverserande system, sade entreprenören. Sixten tyckte att detta var en tjusig teknisk landvinning som borde vara varje husmors dröm. Men det var tungt att veva maskinen och efter en tid letade han fram en lämplig elektrisk motor med remskiva och si, nu gick tvättmaskinen för egen maskin.
     Anna skulle ha varit överlycklig över den arbetsbesparande nymodigheten om den inte hade slitit så hårt på lakanen, det blev hål och fransiga kanter, kanske var det lakanen som var för tunnslitna eller Sixtens motor som gick för fort eller var för stark. Och rädd var hon för maskinen, vatten och elektricitet var ju som regn och åska, tänk om hon skulle få en elektrisk stöt. Därför återgick hon till tvättbrädan som slet på fingertopparna men sparade dyrbart sänglinne, och Sixten tyckte att hon var otacksam som inte begrep sig på elektriciteten och uppfinningarna.
     Nu står den reverserande tvättmaskinen uttorkad och gisten i källaren, och klockan ett varje dag kommer Sixten hem för att äta middag. Anna vet aldrig om han skall vara arg eller glad eller mitt emellan, det beror på ackord och tidsstudiemän. Klockan fyra kommer hennes Olle, han är alltid glad, kvällsmat äter de halv sex, då får Anna höra om Svenssons snuskiga käring som rullar köttbullar på sin feta mage, om lektor Hervelius som talar latin flytande, Sixten berättar senaste historien: Vet du varför prinsessan Sibylla inte kan ha fönstren öppna på Haga sedan hon blev utan karl? jag fick i alla fall B på matteprovet, nej, i går blev en pojke påkörd av Fyrans spårvagn, vad säger du, klarade han sig med livet?, Sixten igen: Jo därför att talgoxarna sitter utanför och ropar tji-pitt, tji-pitt, det händer mycket utanför Pettersberg och så det där hemska kriget i Korea eller vad det nu heter, jag undrar om Arne skall förlova sig med den där sköterskan innan han tar sin examen, i går kom Sjöström hem i bil igen full som ett as, det är för gräsligt, allt är så dyrt nu för tiden och Olle måste ha en ny jacka, elräkningen skall betalas också, jag får väl börja skura igen fast jag har så ont i lederna, ja det är för jävligt som världen ser ut, den som vore död ändå...
     Efter kvällsmaten går Olle upp till sitt kök och pluggar botanik. Det handlar om dikotyledoner som är ett fint ord för alldeles vanliga växter undantagandes palmer, liljor, orkidéer och gräs som kallas monokotyledoner därför att de har enhjärtbladiga groddplantor i motsats till dikotyledonerna som har tvåbladiga groddar. Han smakar på orden, de är vackra som poesi, xylem, floem, kambium och fellogen. Han tänker på Kirlianfotografierna i Nyheter från Sovjetunionen, på de vibrerande aurorna kring lönnblad och begoniablommor, om vi kunde uppfinna mikrofoner känsliga nog att lyssna till kambium om våren så skulle vi höra xylemets och floemets musik i kärlsträngarna, den borde låta som harpor och flöjter, tänker han.
     Men världen är döv för naturens hemlighetsfulla röster och vi hör inte heller skriken från blommorna som bryts eller träden som huggs ner, vi kan bara ana deras smärta i besynnerliga bilder från sovjetiska laboratorier. Allting lever, allt som lever känner, kanske också gruset som vi trampar och stenen som vi kastar, glädje och sorg. I böckerna finns kunskaperna men det är vi själva som måste infoga dem i det stora sammanhanget, tillvarons pussel blir aldrig färdiglagt. Det fattas ständigt en bit någonstans, och i varje svart hål döljer sig ett nytt mysterium. Först då vi inser detta kan vi ana oss till varför hängda trälar gnäller ännu efter tusen år och varför döda potatisbaggar plötsligt försvinner ur tändsticksaskar, först då – men nu vet jag inte om jag är Chuang Chou som drömde att jag var en fjäril eller om jag i själva verket är en fjäril som drömmer att den är Chuang Chou.