tisdag 19 november 2013

Berättelsen om Mors lilla Olle 2

Olle - nyligen utkommen







Bruksliv



JAG TROR JAG ÄR MED BARN, sade Anna till Sixten då han kom hem från Bruket på middagsrast.
    Klockan ett tjöt Brukets siren, den hördes långväga kring, då var det dags för fruarna att duka fram varm mat till sina karlar. Sixten cyklade på en svart Hermes med extra bred sadel för hemorrojdernas skull, det tog honom en kvart att cykla hem på grund av Stora backen som han måste gå en bit uppför och tio minuter att cykla tillbaka för då var det utför hela vägen. Klockan fem i två tjöt sirenen igen, en sista varning till dem som bodde nära och kanske dröjde sig kvar vid middagsbordet, klockan två måste arbetarna vara på plats. Den som stämplade in för sent fick avdrag på lönen, det sved, och skötte man sig inte kunde man bli av med både arbete och hus om Bruket sade upp sin borgen.
    Likadant var det på morgonen: fem i sju, sju, nio, fem i halv tio, halv tio ljöd brukssirenen. Mellan nio och halv tio var det frukost, medhavda smörgåsar och kaffe i termos, en och annan bodde så nära att han hann fara hem men de flesta åt frukost i matsalen. Och så klockan fem, då var arbetsdagen slut om man inte jobbade skift förstås men det gjorde aldrig Sixten, det gjorde bara de som passade ugnarna där man brände keramiken som Sixten och de andra i Målarsalen hade dekorerat och glaserat. På lördagarna var det samma tider som gällde, fast då slutade de flesta klockan ett och sirenen höll helg till måndagsmorgonen. I Pettersberg behövde man inga klockor, där var det Brukets siren som höll reda på tiden åt alla och envar och ständigt påminde invånarna om vem som betalade gröten på bordet.
    Den där jävla Grünbach, sade nu Sixten mellan tuggorna. Förbannade jävla tyskjävel. Jag ska ta och nita den fan så han inte kan gå på en vecka. Nu ska han ta ner ackordet för oss, tio öre mindre i timmen blir det. Jävla tysksvin, de skulle skjutas allihop. Och sedan: Vad säger du, har du blivit på tjocken igen?
    Anna nickade. Det var nio år sedan sist. Sixten såg på henne medan han tuggade det stekta fläsket serverat med paltbröd och vitsås. Han både älskade och hatade henne. Om hon inte hade blivit på smällen den där midsommarnatten vid Tännholmen skulle han aldrig ha gift sig med henne, den saken var klar, men han tog sitt ansvar, det fanns alldeles för många så kallade obemärkta på den tiden, och inte ville man att skvallret skulle gå heller: Är det sant som de säger att du har en unge ute på stan med någon tjinona? Anna var ju söt förstås, en riktig tattarjänta med sitt svarta hår och sina höga kindknotor, men så förbannat tjatig och elak. Ibland rök de ihop så att hårtestarna flög för hon var svartsjuk också och tålde inte att han såg åt någon annan i kjol, och ibland retade hon upp honom så att han måste ge henne ett rejält kok stryk. Han hade lust att klå upp henne nu också för att hon var på tjocken, bulta på henne rejält med knytnävarna, men han nöjde sig med att slå näven i bordet.
    Hur fan ska vi ha råd med en unge till? röt han så att det hördes ner till farfar och farmor som tittade upp i kökstaket för att höra bättre. När tyskjäveln stjäl tio öre i timmen av oss hederliga svenska arbetare. Tala om det för mig, ditt jävla bonnas!

Hur förhåller det sig egentligen med familjelyckan i det genomsnittliga svenska arbetarhemmet? Den frågan ställde makarna Gunnar och Alva Myrdal i boken Kris i befolkningsfrågan. Vilken roll spelar grälet om hushållspengarna? Vad tycker och tänker kvinnorna? Hur pass avsevärda intresseslitningar förorsakas av könsumgänget? Hur trivs barnen?

    Om Gunnar och Alva frågat Sixten och Anna hade de fått veta att tyska bruksingenjörer som Grünbach bidrar till slitningarna genom att ta ner ackordet med tio öre i timmen för hederliga svenska arbetare, att kvinnorna kan drömma om äkta böhmiska kristallkronor efter samlaget, att könsumgänget ofta står i relation till konsumtionen av Kron Brännvin på helgerna och att Arne trivs alldeles utmärkt i utdragssoffan mellan Emanuel och Hilda.




Sixten stack sitt spjut
i Anna in och ut,
efter nio månars slut
kom en liten Olle ut,
stora fötter, liten kuk,
fy fan vad han såg ut!  


Är det något särskilt med misstagsbarn? Ser man på dem att de inte är planerade, uppträder de på ett annat sätt än barn som blivit till därför att deras föräldrar ägnat sig åt ett så att säga målinriktat knullande i den äkta sängen och inte endast gett efter för sina djuriska lustar i första bästa skogsbacke? Någon gång under uppväxten får misstagsungarna säkert höra av sina föräldrar att de egentligen är ovälkomna, men uppenbarligen inte tillräckligt ovälkomna för abort eller bortadoption. Slarvbarn brukar man kalla dem, det låter rart på något sätt, ungefär som om ungen kommit till därför att pappa glömt att knäppa jylfen eller därför att mor underlåtit att lappa ett hål i sina underbyxor. Slarvbarnen är många i konungariket Sverige, särskilt inom arbetarklassen, även om det här decenniets barnkullar är små jämfört med vad som ska komma. När slarvbarnet Olle föddes hade han segerhuva.
    Då han nu är utkommen får vi väl ta hand om honom, sade Sixten när han kom till sjukhuset och såg den nyfödde för första gången. Han är ju fin, stor och lång och frisk. Och sedan: Nu vill den där jävla tysken ta ner ackordet med fem öre till, de är ta mig fan inte kloka på det där stället. Man borde spränga hela jävelskapet i luften. 
    Anna hade fött ännu en son, stor och lång och frisk, det hade Arne också varit. Men den här var ännu större och han skulle bli hennes, inte farfars och farmors som Arne. Han hade tagit många timmar på sig att komma ut, förlossningen hade varit plågsam, hon hade blivit sydd, den här pojken tänkte hon inte släppa ifrån sig. Aldrig. Inte till någon.
     Vi döper honom till Olle, sade hon och tänkte förstås på Mors lilla Olle med solsken i blick.
      Olle Sixten då, sade Sixten och såg från pojken till buketten med röda rosor som stod intill sängen och som hade kostat honom ett par timmars arbete nu när ackordet var sänkt med tio öre i timmen och troligen skulle sänkas med fem öre till.
     Jo, Olle Sixten, det gick Anna med på och tack för de dyra blommorna.

Det var i maj 1935. Nästan på dagen hundra år tidigare föddes Johan, son till Anders Petter Andersson Redlig och Svea Pålsdotter i Tjule socken i Hälsingland. Johan dog i lungsot vid fyrtiofem års ålder. Han hade varit duktig på att snida och tälja, han snickrade stolar som höll att sitta på ännu i våra dagar och han haltade från det han var femton för då högg han sig i benet med en handyxa, det var visst några senor som aldrig ville växa ihop igen. I övrigt var hans liv rätt händelselöst bortsett från att han avlade femton barn med sin Kristina.

När Anna och hennes lille Olle hade kommit hem till Pettersberg tog Sixten fram sin gamla ateljékamera av fabrikat Nyblins, ett minne från den tid då han hade gått i lära hos fru Persson som drev en fotoateljé på Svartbäcksgatan i Uppsala. På detta det första fotografiet av vår huvudperson ligger Olle stor och glad och alldeles naken på ett vitt lakan som Sixten har draperat mycket konstfärdigt. Sixten var ju inte så lite konstnär, en man som kunde måla kakel och oljetavlor och fotografera porträtt på glasplåtar i format 13 x 18 centimeter. Olle måste ha legat mycket stilla då hans far förevigade honom, för fotot är skarpt trots att det tagits i enbart infallande fönsterljus, att så är fallet ser man på de mjuka dagrarna. Det finns till och med en färglagd kopia av bilden. Sixten har målat hudtoner med akvarellfärg spädd med tvålvatten och lagt blått i lakansvecken, ytterligare ett bevis på hans konstnärliga begåvning.
    Samma år som Olle föddes revs Syskrinet och Sju helvetes gluggar, två legendariska hus vid Fyrisån, men innan dess var självaste kung Gustav V i stan och firade att domkyrkan fyllde femhundra år. Farmor Hilda hade extra mycket att sy inför jubileet, det skulle sys nytt och ändras och bytas svettlappar i professorskornas klänningar för det var en varm sommar och ingen ville ju skämma ut sig inför Hans Majestät med stora mörka fläckar i ärmhålorna.
    Sixten gav blanka fan i kungabesöket, han var en hederlig arbetare och varje hederlig arbetare hatade av socialistisk tradition kungligheter, kyrka och krigsmakt. Ännu var han inte kommunist men det skulle han bli under det kommande kriget, sedan Hitler brutit pakten med Stalin och Grünbach hotat att sänka ackordet ytterligare. Fast ännu var det några år dit. Först var det dags för Mussolinis civiliseringskrig i Abessinien och inbördeskriget i Spanien, och under tiden gick Anna ut med Olle i den stora svarta barnvagnen som en gång köpts till Arne och därefter stått och samlat damm på vinden i väntan på ungen som ingen trodde skulle komma, allra minst hon själv. 
    Hon är stolt över Olle, som nu har sin namnes rosor på kinden och mycket solsken i sina blå ögon. Brevbärarens fru Lotta håller med om att det är ett vackert och välskapt barn, men fru Haglind på Bruksvägen som har sex egna tycker att det är väl inget märkvärdigt med just den här ungen. Han ser väl ut som alla andra friska ungar, varken sämre eller bättre, menar hon. Och andra grannfruar viskar att nu har de fått en tattarunge till där borta i villan på Bergvägen, de ynglar av sig som råttor, men det gör ju sånt löst folk, det är allom bekant. För nog är de tattare, åtminstone Anna, så mörk som hon är. Hon kommer ju från Tierpshållet också, från djupa skogen i Västanmyra där det är allmänt känt att tattare, tavringar och annat pack brukar hållas. Tänk att hederliga svenska arbetare ska behöva ha sådana som grannar, hur ska det gå för gamla Sverige?
    Och Anderssons är från Luthagen, jag vet en som bodde granne med dem på Götgatan. Där var ett rysligt supande och kortspelande sade hon, så det är väl samma sorts byke på farssidan också. Det finns en folkskollärare i Rasbo som ska vara släkt med dem, om det är på Emanuels sida eller Hildas vet jag inte. Han ser då ut som en riktig tattare. Fast det är en stilig karl, folkskollärare Hörling, med svart mustasch och motorcykel med sidovagn. Jag tror inte att Hörlings är en tattarsläkt, för vem har väl hört talas om tattare som är folkskollärare? Det är ju som att ha en neger till präst. 
     Men fisförnäma är de, Anderssons, fast de bara är vanliga arbetare som vi andra. Titta bara på Anna där hon drar omkring med den där ungen som vore han vackrast i hela världen. Hon borde vara hemma och sköta huset i stället, men det är förstås tattarblodet som drar i benen på henne.





söndag 17 november 2013

Berättelsen om MORS LILLA OLLE




I


Vad som har varit är
vad som kommer att vara,
och vad som har hänt
är vad som kommer att hända:
intet nytt sker under solen.

                          Predikaren 1:9






Lite om tillkomsten och släkten

I BÖRJAN AV SEPTEMBER 1934, det var en lördagseftermiddag, delade Sixten Andersson och hans far Emanuel på en helburk Röda Ulven surströmming av årets inläggning. Tilltugget utgjordes av fint hackad rödlök, mandelpotatis som inköpts i Saluhallen och kokats precis så länge att den inte spruckit i skalen, vilket är en konst i sig, och Wasa Husmans knäckebröd. Naturligtvis fanns där en bit Svecia-ost också, en sådan som svider skönt i gommen och luktar gymnastikskor när den är riktigt väl lagrad. De drack Pilsner Klass II från Bayerska Bryggeriet i Uppsala i bukiga glas på fot och Kron Brännvin ur spetsglas som rymde sex centiliter.
     Om Sixten inte hade druckit så många pilsner och så många sexor brännvin skulle Olle troligen inte ha blivit till, i varje fall inte vid detta tillfälle. Så egentligen är Olle ett vådaskott, en sats sperma avlossad i fyllan och villan – eller om man så vill det bestående och köttsliga resultatet av en enkel men ändå minnesvärd surströmmingsskiva i det lilla samhället Pettersberg ett stycke utanför Uppsala.
     Olles bror Arne är också ett sådant köttsligt misstag, dock är han tillkommen på annan plats och under andra omständigheter. Då Olle avlades var Arne redan nio år gammal och den direkta orsaken till att pigan Anna Pettersson gifte sig med kakelugnsmakaren och dragspelaren Sixten Andersson nio år tidigare, innan Annas mage blivit för stor för att rymmas i en hyrd brudklänning. De båda träffades på festplatsen Tännholmen som låg inom cykelavstånd från Uppsala men som även kunde nås med ångtåg från Östra Station, en behaglig men lite skumpig resa genom det uppländska landskapet med hagar, åkrar och enbackar. Anna, som till vardags tjänade piga hos en professorsfamilj på Öfre Slottsgatan och  hade cyklat till Tännholmen med sin väninna Elsa som också tjänade piga fast hos en docentfamilj, tyckte att dragspelaren i sina vita linnebyxor och sin mörkblå seglarkavaj var den stiligaste karl hon sett, och så hade han kaptensmössa med vit kulle och ett par korslagda guldankare som märke.
      På natten, när Sixten och hans kapell (som förutom dragspelet bestod av fiol, gitarr, kontrabas och trummor) hade spelat färdigt, lade hon upp sig för honom i en skogsbacke inte långt från dansbanan. Hur det egentligen kom sig talade föräldrarna aldrig om, vare sig med Arne eller Olle, och pojkarna var naturligtvis för blyga för att någonsin fråga. Säkert var Anna inte den enda unga kvinnan som förlorade oskulden bland enbuskarna på Tännholmen. För detta hände på själva midsommarnatten, och älvorna som dansade över sjön trollband både flickor och pojkar, pigor och dragspelare, och lockade dem till svår synd. Elsa blev också bestigen, av en harmynt pojke från trakten som arbetade på sågverket men hade förstånd att dra ut lemmen i sista stund.
      Strax efter Sixtens utlösning djupt inne i Annas slida började en gök gala i väster.
Fyra milliliter säd, miljoner spermier, rätt vad det är hittar en av miljonerna fram och det blir en unge. I fallet Sixten och Anna är dock endast två söner med nio års mellanrum kända, vilket redan har berättats. Fast senare höll Anna ofta före att hennes horbock till karl säkert hade en massa andra ungar ute i bygderna där han spelat sitt dragspel och viftat med sin kuk och sprutat fittorna fulla. Hon sade att hon bittert ångrade den där midsommaraftonen då hon lät sig förledas till en så svår synd av dragspelscharmören Sixten, ja den hade rent av förstört hennes liv, sade hon. Att göken gol i väster kunde sannerligen inte ändra på den saken, vad de gamle än påstod om gökar och väderstreck.


Men varken Arne eller Olle började med Sixten och Anna. Riktigt var alltsammans började kan ingen säkert säga, även om antropologerna numera satsar på att mänsklighetens vagga började gunga någonstans i Afrika eller trakterna däromkring. För vår del räcker det med kyrkböckerna, det kosmiska perspektivet lämnar vi därhän, här ska vi  inte försöka lösa tillvarons gåtor, denna berättelse är inte rätta platsen för filosofiska funderingar. Av kyrkböckerna framgår bland annat följande:
    Anders Pettersson Redlig och Svea Pålsdotter, de var från Tjule i Hälsingland och de fick sju barn. Ett av dem hette Johan, han var född 1835 och avlade femton barn med sin Kristina. Fem av dem dog före tio års ålder, det var ju så med torparungar på den tiden, därför fick man ta till med råge. Hilda var en av dem som överlevde, yngsta dottern som blev Arnes och Olles farmor. Hon gifte sig med Emanuel, kakelugnsmakare från Uppsala, de fick en enda son, det var blivande dragspelaren Sixten.
    Emanuels far hette Herbert, han var bryggeriarbetare och hade en yngre bror som hette Ferdinand. Denne Ferdinand brändes inne i en smedja i Funbo socken därför att han tagit några supar för mycket och sov så djupt i den varma kammaren bakom ässjan att han inte vaknade när en brinnande mus i dödsångest klättrade upp i gardintrasan som hängde i det lilla sotiga fönstret och satte fyr på hela smedjan. Deras föräldrar var Bernhard och Märta, före dem fanns en Emanuel till och hans hustru Josefina som var oäkting från Stockholm men av bättre sort ändå eftersom hon var avlad under en ek på Kungliga Djurgården enligt vad det påstods i släkten. Emanuels mor Viktoria var sjuklig och bördig från Enköping, hon födde tre barn av vilka enda flickan dog vid tre års ålder och själv levde hon blind i fjorton år fram till sin död, det var sockersjuka. Bernhard var från Nyköpingstrakten, troligen ett statarbarn, kyrkböckerna brann upp år 1903, så om honom vet vi inget mer.  
     Arnes och Olles morfar hette Karl, han var häst- och horkarl, det sade Anna i alla fall. Att han var hästkarl finns det fotografiska belägg för, men horumgänget är inte dokumenterat och bör nog tas med en nypa salt. Troligen hade den stilige Karl en medfödd förmåga att få omkull kvinnor som kom i hans väg och eftersom det är allas vår uppgift att uppfylla jorden följde han åtminstone på denna punkt bibelns bud fast han var långt ifrån troende. Mormor hette Lovisa och var till skillnad från sin man djupt religiös tills hon dog i kräfta sent på hösten 1935 när Olle var bara ett halvår gammal.
     Den syndige morfar Karl hade två bröder som emigrerade till Amerika, till dem ska vi återkomma i sinom tid. Mormor Lovisas far hette Lars Johan Mattsson och brukade släktgården Egilsbo i Västanmyra, den ligger i skogen vid en ek som är så gammal att det påstås att vikingarna hängde trälar i den som offer till Frö. Lars Johans hustru var Karin Eriksdotter, berömd i tre socknar för sin osedvanliga skönhet, uppvaktad av dussintals bondpojkar innan hon till slut sade ja till Lars Johan som var en lång och reslig karl med rågblont hår och ögon blå som himlen.

Sixten stånkar och stinker surströmming och Kron Brännvin, han måste släppa en brakskit för att lätta på baktrycket, det dånar som ett kanonskott under det slitna sidentäcket som är rött som burgundiskt vin. Nu har han visst varit på henne, sade Hilda till Emanuel efter saluten.
     Farfar och farmor bodde i våningen inunder, ottomanen uppepå hade kedjebotten och gnisslade förfärligt då Sixten och Anna juckade som värst.
     Huset var lyhört, ett Borohus byggt med stående plank och med sågspånsisolering i väggar och trossbottnar. Det hade brutet tegeltak – mansard hette det på franska och utan uttalat d på slutet – och vind och källare. Sixten och Emanuel gick ihop om bygget år 1933, eget hem skulle det vara, ett riktigt folkhem som Per Albin sade. Bruket sålde tomtmark i skogen till sina arbetare för femtio öre kvadratmetern, byggsatsen till huset kostade åtta tusen, två tusen kvadratmeter tomt räckte gott åt dem, far och son måste låna tolv tusen kronor hos Sparbanken.
      Ni är inte kloka som sätter er i skuld på det viset, sade grannarna i stan, men Bruket garanterade de skötsamma arbete och gick i borgen. Annas bröder Oscar och Gustav var med och byggde, de var händiga med såg och hammare och vana att arbeta grovt. Billigare blev det också att ta dem till hjälp än att leja hantverkare. På nedre botten med glasveranda bodde farfar och farmor, på övervåningen med balkong ovanpå glasverandan bodde son och sonhustru, de hade varsin ingång men det var inget bra arrangemang ändå. När något behövde sägas räckte det med att öppna farstudörren, fräsa till genom dörrspringan så att det ekade i den svängda trappan och sedan kvickt smälla igen dörren för att slippa vidare diskussion. Ibland blev det riktiga uppträden i trappan med fruntimmersfräs och en och annan spottloska också.
     Nu sade farmor till farfar: Att han inte kan hålla sig från det där tokiga stycket.
Men Emanuel hörde inte, han sov redan djupt med lugna jämna andetag. Han hade ju också ätit surströmming och druckit Kron Brännvin denna lördag i början av september 1934. Vädret hade varit ovanligt gott i flera dagar, man kunde fortfarande sitta i trädgården och äta, fast en kofta fick man ta på sig fram emot sena eftermiddagen då solen försvann bakom granskogen och den vassa höstluften gjorde sig påmind. Sixten och Emanuel satt kvar vid bordet tills det blev mörkt, då hade fruntimren gått in för ett bra tag sedan, knottriga på armarna i kvällskylan. Men karlarna var varma inombords, frisk luft och brännvin gör en karl både stark och kåt. 
      Den vitmålade trädgårdsmöbeln kom från Våla-Magasinet på Vaksalagatan, den var rejält snickrad och stadig och stod på gräsmattan framför huset, bord, soffa och två stolar, intill en fläderbuske och ett stenblock som legat där sedan istiden och var ett par meter högt och rakt som en mur på den sida som vette in mot gården och huset. Stenen var ett skydd mot insyn från vägen och Anderssons kallade den Hällen med stort och högtidligt H. En gång funderade Sixten på att hugga in namnen på hela släkten i en runslinga som ett minne för evärdliga tider, han var en man med många idéer som aldrig förverkligades. Det fanns syrener också och ett par vitstammiga björkar innanför granhäcken som ännu var gles och låg men som skulle växa sig högre än Hällen innan Olle fyllt tio.
      Nu i början av september hänger björklöven ännu kvar, en del är fortfarande gröna men de flesta lyser rödgula som små guldpengar som då och då singlar ner på de kvarlämnade faten med surströmmingsrens och spad. Annars är det mest feta blå flugor på bordet, hela svärmar, ett oväntat höstkalas för dem. De badar i spadet och surrar omkring som i fyllan fast det är mörkt ute och de borde sitta och vintersova i springor och prång. Bortifrån skogen hörs en räv skälla korta skall, den har ett gryt inte långt från Kohagen, på försommaren såg Arne fyra ungar leka kull i blåbärsriset, talade han om när han kom hem. Hade han haft luftgeväret med sig skulle han nog ha försökt skjuta en av dem för skojs skull. Har man ett luftgevär ska det brukas, brukar han säga när han prickar en och annan skata eller sparv som Olle begraver i smyg under en sten utan namn.
    Sixten somnar genast nu då pungen är tom. Anna känner den kyliga sädesvätskan rinna ut mellan skinkorna men hon orkar inte stiga upp och tvätta sig. Hon ligger alldeles stilla och tittar upp på den bruna taklampan. Den har fyra armar i imiterad brons och längst ut på var arm sitter en skål av gulbrunt frostat glas med mörkare brun marmorering. Strömbrytaren på väggen är av svart bakelit, den har två knappar och omges av en celluloidring som ska skydda tapeten mot feta fingeravtryck. Man kan tända enbart två lampskålar eller alla fyra, det kallas kronkoppling. Kronkoppling eller inte, Anna tycker att lampan är ful och ser billig ut. Hon drömmer om en riktig äkta böhmisk kristallkrona som hon sett i lampaffären i stan, men hur ska en fattig kakelugnsmakare ha råd att köpa en sådan, flera hundra kronor kostar den, det är ett par veckolöner minst för en arbetare. Det är så mycket hon vill ha, Olles mamma. Nu har hon Olle, men det vet hon förstås inte ännu.


Storebror Arne – storebror blir han i alla fall om så där en nio månader – sover hos farfar och farmor som vanligt. Det är som om han var deras pojke och inte Annas och Sixtens förstfödde. Han ligger mellan gamlingarna i utdragssoffan och drar på sig lungsot och annat elände, tror Anna. Det finns ju både lungsot och sockersjuka i släkten, det var tack vare sockret som Emanuels mor Viktoria dog blind, stackars kvinna, och både Emanuel och hans bror Ferdinand som brändes inne hade lungsot.
    Farmor Hilda är tjock och varm och luktar armsvett, kanske är det värmen från hennes mjuka kropp som Arne söker sig till, så varm och mjuk är inte Anna som har lågt blodtryck och kalla händer och fötter. Farmor är hemsömmerska och syr in svettlappar i klänningarna, på sig själv känner man andra, och även de fina professorskorna som är hennes kunder svettas under armarna, fast Anna påstår att om man håller sig ren ordentligt så svettas man inte. Då och då måste svettlapparna bytas, de blir styva och salta och luktar fränt, och när farmor sprättar bort de gamla lapparna blir katten som galen. Han heter Mulle och är svart och vit. Han kan leka med de bortsprättade lapparna i timmar och tuggar sönder dem med sina små vassa tänder så att hela köksgolvet är fullt av fint folks svettiga tussar. Då skrattar farmor. Detta om Mulle.
     Farfar Emanuel är smal, benen är riktiga tuppben och ännu har han två. Hans ansikte är hårt och strängt, han har starr på ena ögat och en kortklippt vit mustasch ovanför den smala överläppen. Han skrattar sällan. Han har förtidspension för sockersjukans skull, som ung hade han lungsot och låg på sanatoriet och han hostar fortfarande gult slem, det är därför Anna säger att Arne drar på sig lungsot då han sover mellan farfar och farmor. Men enligt överläkaren på sanatoriet har Emanuel varit smittfri i tjugo år – snuskigt är det i alla fall med allt hostandet, hävdar Anna som hör det genom golvet mest varje kväll.
    Arne ligger som en krok med huvudet på farmor Hildas arm, en trygg nioåring som drar små belåtna timmerstockar, omedveten om att han just har fått en lillebror. Farmor stryker honom kärleksfullt över det mörka luggklippta håret, det är som att ha en ny liten Sixten sovande hos sig, tycker hon. Så fort åren går, nu är det 1934 och hennes egen son är trettio år gammal och far till den här pojken. Hon minns så väl när Sixten föddes, det var samtidigt med att japanerna anföll Port Arthur och hon hade sytt sin första sjömansklänning, år 1904 skulle vartenda fruntimmer ha en sjömansklänning, det var knappt hon hann amma pojken för alla beställningar på sjömansklänningar.
    Synd bara att Sixten inte fick fatt i en bättre kvinna än den där tokiga bondjäntan Anna, hon kommer aldrig att begripa sig på henne, ett riktigt stycke är hon, hon hade hellre sett att han gift sig med Lundbergs dotter på Götgatan där de bodde förut, men Karin Lundberg hittade en sergeant från Gävle i stället och då var Anna redan på tjocken.  

Arne går i folkskola. Det är två kilometer till skolan och oftast är det farmor som förser honom med matsäck: limpsmörgåsar med prickig korv och ost på och mjölk i en flaska som det har varit Eau de Vie folkkonjak i, fast etiketten är bortdiskad för anständighetens skull. Skruvkapsylen med AB Vin- & Spritcentralens snirkliga märke glänser som guld, på brännvinsflaskorna har man bara silverkapsyler, konjaken är nummer ett därför är kapsylen guldfärgad. När Arne går till skolan genom skogen gungar ryggsäcken och det blir gräddklimpar i mjölken; om han springer kan det till och med bli smörkulor, så stora ibland att de proppar till flaskhalsen och han får sila mjölken runt dem eller suga ut dem.
    Han har svårt att stava, särskilt de stumma tecknen i verb som gjorde, hjälpa och ljuga. Han skriver jorde, jälpa och juga, vilket är precis vad folkskollärarnas utredningsmän föreslår i sin stavningsreform just detta år. ”Han var ikke längre ett överjivet sjeni i en kall okk karj värd. Utanför brann sjärnorna med höstligt jus okk Karlavangnen stod i senit.” Men sådan stavning vill inte hans fröken Elander veta av, och på kvällarna sitter Arne hos farfar och plitar bokstaven h framför alla ord som börjar på j: hjuga, hjorde, hjälpa. Han kommer aldrig att glömma hur det sved i fingrarna efter fröken Elanders linjal som hjärtlöst bestraffade honom för varje otillständigt h. Den där jävla käringen borde ha ett kok stryk, sade Sixten när han fick veta det, men därmed nöjde han sig.