fredag 4 september 2015

Berättelsen om Mors lilla Ollle 24



Trälekens sång

SAMMA SOMMAR cyklade Sixten, Anna och Olle till Egilsbo, det var en varm söndagsmorgon utan ett moln på himlen, och på pakethållarna hade de väskor med smörgåsar och ett par termosflaskor, en med kaffe och en med mjölkchoklad. I väderleksrapporten hade man lovat vackert väder för flera dagar framåt och det var inte varmt nog för värmeåskväder, annars skulle Anna aldrig ha gett sig ut på en sådan långtur. Efter Gamla Uppsala vek de in på småvägar för att slippa biltrafiken, och när de närmade sig Västanmyra blev vägarna ännu smalare, och då och då stannade Anna och berättade för Olle om sin barndoms landmärken.
     Här är Pisstallen, vid den höll fororna som kom från stan och de som var på väg dit. Där tog gubbarna en sup och kissade tillsammans innan det bar av igen. De var snuskiga på den tiden och använde fula ord, men de visste väl inte bättre. 
     Här är stenen där jag brukade sitta som liten flicka och vänta på att far skulle komma med skjutsen och då fick jag åka med sista biten hem, det var så roligt. Allra roligast var det på vintern då han kom i släden, oj vad det gick fort när Blacken drog.
     Här är gläntan där jag mötte den stora älgtjuren som nog inte var någon riktig älg, för först stod han där tätt inpå och fnös och jag sa: Snälla älgen, döda mig inte, jag är bara en liten flicka som inget ont har gjort, och då förvandlades älgen till en stor enbuske, det är nog den som står där, tänk att den kvar ännu. Jag minns det som igår, det var i skymningen, enbusken har inte vuxit så värst mycket sedan dess ser jag, den var stor redan då.
     Och Sixten berättade vad som hänt honom i skymningen en gång då han var liten, det var på gården vid Götgatan, då kom Svarta Damen i sorgflor och allt. Ljudlöst rörde hon sig och försvann in i grannhuset, och nästa morgon fick han höra att fru Nordin som brukade ge honom karameller var död. 
     Det är mycket man inte kan förklara fast man har sett det själv, sade han eftersinnande och Anna nickade och sade att det stämde nog, åtminstone förr i tiden.
     Cykelturen till Egilsbo var som en resa tillbaka i tiden för både Anna och Sixten. De tycktes återfinna sig själva i barndomen, var och en på sitt håll fast mest var det förstås Annas barndom nu, och minnena gjorde dem mjuka och vänliga både mot sig själva och mot varandra. Det här är mina föräldrar på riktigt, tänkte Olle, sådana de var en gång innan vuxenlivet och dess stilla förtvivlan förstelnade dem. Han gladdes med dem, han som själv höll på att samla minnen som proviant för framtiden.
     Nu stod de på tunet under eken som han hade hört så mycket berättas om men aldrig sett. Dess grenar var nästan lika tjocka som tallstammarna i skogsbrynet, en av dem hade underliga ärr i barken som efter grova rep som skavt, det var nog från den grenen man hade hängt trälarna för att blidka guden Frö. En lätt vind drog genom den väldiga kronan som surrade av bin och flugor, och Olle hörde alldeles tydligt något som lät som klagande viskningar, men varken Sixten eller Anna tycktes göra det.
     Du ska inte vara rädd, Olle, sade Anna. Idag finns här inga spöken, bara herr och fru Karlsson som köpte Egilsbo av min far. God dag fru Karlsson, jag är Anna om fru Karlsson kommer ihåg, Karls Anna. Och Sixten här är min make och det här är Olle, vi har cyklat hela vägen från Pettersberg i Uppsala så att jag fick visa Olle var jag bodde som liten. Får vi se oss omkring en stund, vi ska inte besvära.
    Det blev kaffe i salen där ingenting hade ändrats på fyrtio år, till och med ett par av de gamla skänkskåpen stod kvar, sade Anna, och nu var de värda mycket pengar. På ett av skåpen fanns det några ljusblå slingor och årtalet 1723 målat i vitt. Tänk en sådan far hon haft som låtit allt detta gamla och värdefulla gå sig ur händerna och dött fattig som en torpare.
     Men det har inte alltid varit lätt att bo här ska Anna veta, säger fru Karlsson som är blind på ena ögat, det är alldeles gråvitt och mjölkigt och stirrar rakt fram, medan det andra ögat rullar runt hela tiden som för att hinna se för två. De första åren, säger hon, var rent hemska med allt oknytt som väsnades ute på backen och till och med härinne ibland. 
     Herr Karlsson stryker sin orakade haka så att det raspar om den vita skäggstubben och sörplar kaffe från fatet. Mellan de glesa gula framtänderna håller han en sockerbit, handen darrar, gräddkaffet stannar nätt och jämnt kvar på fatet.
    Nej, säger han sakta och ställer ner fatet på vaxduken, det var något med tomten som Annas far pratade om. De hade visst flyttat timmerboden därute när de byggde till logen, men det skulle de aldrig ha gjort för tomten hade visst sitt hem under ena hörnstenen, så det blev ett herrans liv på honom.
    Herr Karlsson skrockar och häller upp mer kaffe på fatet. Sixten frågar hur man kom till rätta med saken. Herr Karlsson pekar ut genom fönstret, vars glas har runnit sedan 1700-talet och skiftar i grönt som om det har sugit åt sig och konserverat ljuset av ett par hundra somrar. När Olle vrider en aning på huvudet rör sig hela världen där utanför som om den också var flytande, tittar man länge vet man snart varken upp eller ner, varken då eller nu. 
    Ser han stenhällen där borta, säger herr Karlsson. De fick lägga tillbaka den på sin gamla plats, det var den gamla hörnstenen, under den bodde de, tomtarna, sedan höll de sig lugna. Det är i alla fall vad man berättade för oss.
    Såg tant och farbror tomtarna? frågar Olle.
    Fru Karlssons enda seende öga snurrar ett halvt varv från fönstret till pojken som sitter där med ett dåligt diskat saftglas, halvfullt med hemkokt hallonsaft som är grumlig och lite jäst.  
    Jo nog gjorde jag väl det, säger hon hemlighetsfullt. Men det var länge sedan nu. När det elektriska kom försvann de allesammans, det var som om de inte tålde det elektriska, inte vet jag.
    Sixten nickar och Olle nickar också, de har ju båda läst i Elektriciteten och uppfinningarna och vet att elektriciteten har de märkligaste egenskaper.
    Jag kommer ihåg den där stenen, säger Anna. Vi fick aldrig leka på den för far och mor därför att då kunde vi störa tomtarna, sa de. Men en gång satte sig min lillebror Gustav på stenen och kom in storgråtande och sa att någon hade slagit honom på kinden, hårt så att den var röd, det såg vi alla fast ingen mänska var därute. Då sa kära mor: Stackars lille pojke, att tomten kan vara så elak mot ett litet oskyldigt barn, och Gustav fick en bit toppsocker att suga på och då blev han glad igen.
     Olle tackar artigt för saft och bullar och ber att få gå ut. Han går raka vägen till Träleken, ställer sig under den och lyssnar efter de mystiska ljuden som han hörde innan de gick in. Stammen är tjock, det behövs minst tre stora karlar för att famna om den, tusen år är eken säkert, och hängde man trälar i den måste den ha varit flera hundra år gammal redan på den tiden. Han rör vid barken, den känns varm och mjuk trots att den ser hård och grov ut som elefanthud, svartmyror kilar upp och ner, en del bär på bitar av grässtrån, andra på döda insekter större än de själva. Längre upp har en tjock gren fallit ner någon gång i forntiden, kvar finns bara ett svart hål omgivet av svullna barkkanter, det är som ett uråldrigt ärr.
    Först hör han bara bina och de andra flygfäna som surrar i trädkronan, men plötsligt blandas sången från deras vingar med klagande viskningar, mycket svaga men fullt tydliga, det låter som kvävda rop från en annan tid, filtrerade genom årtusenden. Någonstans i lövverket hörs också ett knarrande ljud, det kan vara ett par grenar som gnids mot varandra men det kan lika väl vara ljudet av en grov repsnara som skaver i barken. 
    Olle stirrar upp mot den gröna trädkronan, han väntar sig att få se en människa hänga där ovanför som gubben Grönberg hängde i björken, men där finns ingen. Han stirrar mot det svarta ärret, det liknar en tom ögonhåla. Han håller för öronen med båda händerna för att stänga ljudet ute, men det hjälper inte, viskningarna tränger ändå in i hans huvud och han känner en besynnerlig iskyla som börjar i benen och sakta sprider sig uppåt genom kroppen. 
    Just som han tänker springa därifrån ser han Sixten och Anna komma ut på förstubron med fru Karlsson. Förtrollningen bryts, han kan ta händerna från öronen, iskylan försvinner och allt är som förut, idel sommar, insektssurr och solsken.
    Olle berättar inget om vad han upplevt, det förblir en hemlighet som han lägger längst ner på bottnen i minnenas skattkista. Under färden tillbaka till Pettersberg har han god tid att fundera över tillvarons mysterier. Är det bara barnen som ännu har förmågan att ta emot de hemliga budskapen från andra tider och andra världar, allt det som de flesta vuxna avfärdar som skrock och vidskepelse? undrar han. 
     När Sixten var pojke såg han Svarta Damen bringa dödsbud till en granne, när Anna var liten mötte hon en stor älgtjur som förvandlades till en enbuske. Nu var de vuxna och trodde inte längre på vad de själva hade sett, åtminstone påstod de det, men minnena hade de ändå bevarat. För all del, Anna trodde fortfarande på Gud och det gjorde ju många andra vuxna människor också, men Sixten gjorde det inte, han trodde på elektriciteten och uppfinningarna och på Sovjetunionen.
     Hur Olle än trampar på sin vinröda Mustang och funderar så blir han inte ett dyft klokare. Det finns ingen rimlig förklaring till vad han upplevde då han under några ögonblick stod som förstenad under Träleken, det enda han med säkerhet vet är att han verkligen hörde ljuden och viskningarna och att han aldrig kommer att glömma dem. Det är som med potatisbaggen han fick av Nå-gubben – ena dagen fanns den där i sin ask, nästa dag var asken tom. Eller som med Åsa som så skamlöst förförde honom för att kort därefter försvinna till Stockholm när Olle inget högre önskade än att bli förförd igen.






Berättelsen om Mors lilla Olle 23








Henry David Thoreau i sammandrag

DET VAR NOG den här sommaren som Henry David Thoreau kom klivande till Olle med sin bok Skogsliv vid Walden, det var Det Bästa som skickat honom i sammandrag. Olle satte omedelbart igång med att undervisa Sixten, bara lite äldre än Jesus då han undervisade lärarna i templet – och Sixten blev liksom dessa uppfylld av häpnad över pojkens förstånd och hans svar. 
     Den stora massan lever ett liv i stilla förtvivlan, deklarerade Olle Thoreau och utvecklade sin kritik av det moderna industrisamhället med glöden hos en sann agitator. ”Människor går till sitt arbete, fångna i ett missförstånd. Största delen av deras liv plöjs ned i jorden som gödsel. På grund av vad de tror vara ödets egen nödvändiga befallning sysslar de, såsom den gamla boken säger, med att hopsamla skatter, som mal och rost skall förtära samt tjuvar skall bryta loss och stjäla bort. Det är ett liv för dårar, såsom de skall bli varse när de nått dess slut om inte förr.” 
     Sixten höll med, han som varje morgon gick till Bruket som han hatade mer och mer för varje morgon och kom hem varje kväll mer och mer förbannad. Och Anna ville väl också leva ett annat liv, riktigt hur det skulle se ut visste inte Olle men han gissade att det skulle vara fritt från brännvin, snus och åska. 
     Varför gjorde då ingen av dem något åt sin situation? Varför grälade och slogs de med varandra i stället för att gå samman och förbättra sina livsvillkor? Alla vuxna tycktes missnöjda med sina liv på ett eller annat sätt, men uppenbarligen var de för svaga, för trötta och kanske framför allt för fega för att ändra någonting. Varför flyttade de inte ut i skogen som Thoreau, levde enkelt och försökte återfinna sig själva så att de blev lyckliga igen? 
     För Olle hade livet aldrig varit den jämmerdal som prästerna pratade om i radions högmässor, för honom var varje morgon början på en ny dag full av möjligheter och upptäckter, med motgångarna och prövningarna som snabbt övergående skuggor. Om du sjunger på morgonen får du gråta innan kvällen, brukade Anna säga. Olle trodde inte alls på det, därför sjöng han trotsigt en stump varje morgon och höll sedan noggrann räkning på hur många gånger hotet i det gamla talesättet slog in – och det var inte oftare än att det kunde kallas en slump. Eller som Thoreau uttryckte saken: ”Vakna och friska naturer påminner sig dock, att solen gick upp klar.” Efter något funderande kom han fram till en egen tes: Om man inte tror på Gud, himlen och paradiset utan nöjer sig med att leva sitt jordiska liv så helt och fullt som möjligt och utan att snegla vare sig uppåt eller nedåt, då är man en fri människa och att vara fri är att vara lycklig. Eller en värdig människa som Goethe sade.       Huvudsaken är att du blir dig själv, sade Jean P. Taylor. Hur många vuxna är sig själva, hur många människor är verkligt fria, hur många kan utan att ljuga kalla sig lyckliga?
    Olle fann sitt Walden hemma på tomten, i skuggan av en gran bakom huset, man behövde ju inte flytta ut i storskogen för att kunna leva ett annat och naturligare liv, det hade inte ens Thoreau själv gjort, järnvägen till Fitchburg snuddade vid Walden Pond några hundra famnar söder om hans hus. I stället för en timmerstuga byggde Olle en söderhavshydda åt sig, inspirerad av Kon-Tiki. Större delen av sommaren gick han klädd i enbart ett höftskynke, han fällde unga aspar i skogen och skar knippor av starrgräs i kärren med en gammal skära, ett stilenligt redskap som Sixten hittat i en bod på morfar Karls gård. Han tyckte att det var skönt att gå barfota och sjunka ner till vaderna i den varma gyttjan, och lika skönt var det att ligga på sovmattan och höra vinden viska i hyddans tak och väggar. 
     Ibland förde vinden med sig lukter från ett stort och varmt hav, och med vinden kom Karl I Pettersson, kungen av Tabar, med sig hade han undersköna bruna flickor med bara bröst och prunkande hibiskusblommor instoppade bakom ena örat, han var en fruntimmerskarl som morfar som kanske var hans far.
    Olle hörde inte längre Brukets siren, skolan var lika långt borta som hösten, han reste jorden runt liggande i sin gräshydda och upplevde äventyr som fick Sten Bergmans expeditioner till det inre av Nya Guinea eller Thor Heyerdahls Kon-Tiki-seglats att te sig som söndagsutflykter.
    Pojken är tokig, sade fru Lindgren som tyckte att hon liknade Greta Garbo. Gå omkring halvnaken som en neger, bo i hydda som en neger, och eldar gör han också fast det är så torrt.
    Men jag lever ett lyckligt liv, tänkte Olle och var tacksam för att Sixten och Anna lät honom göra det. Och som huvudkudde hade han ett kluvet vedträ vars halvrunda ovansida var dekorerad av barkborrar i ett mönster värdigt en tatuerad kanak från Marquesasöarna, sådana kuddar hade man under nacken i Polynesien, och numera sade han inte God dag utan Ia-ora-na som man gjorde i Söderhavet.
     DEN STORA MASSAN LEVER ETT LIV I STILLA FÖRTVIVLAN – MEN INTE JAG! textade Olle i mörkgrönt med den slagfasta lacken Syntém på en brädbit som han hängde upp över ingången till sin hydda, där fick fru Lindgren en sak till att förfasa sig över. Sedan satt han därinne och åt en skål hallon med mjölk och socker och förde långa samtal med sig själv om livets yttersta mening.  
    ”Vi lockas att överdriva betydelsen av vad vi uträttar; men jämfört med allt vad vi icke hinner med, är det ingenting att tala om. Hur vaksamma och aktgivande är vi inte, alltid beslutna att inte leva på förtröstan om vi på något sätt kan undvika det; på utkik hela dagen för att på kvällen motvilligt mumla våra böner och förtro oss åt det ovissa. Vi tvingas så att ta allt grundligt och genomallvarligt; vi vördar våra liv och förnekar möjligheten av en förändring. Det måste vara så, säger vi; men det finns så många olika sätt som radier i en cirkel. All förändring är ett under för den eftertänksamme; men det undret äger rum vart ögonblick.”

Det enda Olle önskade sig utöver hyddan var en cykel. En lördagsmorgon stod cykeln där lutad mot hyddans vägg, den var vinröd och hade dynamo, lykta och ringklocka och den hette Mustang. När Olle fick syn på den slet han av sig höftskynket och cyklade runt på gården alldeles naken, varv efter varv runt huset, det var en syn som fick Lindgren att sluta pissa, vända sig om och hötta med näven. Sixten skrattade, han hade köpt cykeln av en reparatör som han kände och därför hade han fått den rätt billigt. Men Anna ropade genom fönstret att Olle måste ta på sig ett par gymnastikbyxor åtminstone, för så där kunde han ju inte cykla omkring och skämma ut sina föräldrar.
     De närmaste dagarna tillbringade Olle på cykel och upplevde ett annat slags frihet, friheten att kunna förflytta sig fort och lätt. Avstånden krympte, han cyklade till Sälls affär och tillbaka hem med mjölkhinken hängande på styrstången, det tog ingen tid alls, och han var lika skicklig som Sixten på sin ungdoms Harley-Davidson, inte en droppe spillde han. På nätterna stod cykeln gömd i söderhavshyddan och varje morgon var den lika blank och ny som den dag han fick den. 
      Han cyklade ner till ån där han brukade bada, nu stod där en lång brunbränd karl med hängmage och hängkuk till knäna i vattnet och tvättade sig på överkroppen. Det var en av idioterna från hemmet, Olle hade träffat honom förut, han hette Karl August.
     Ska du bada? frågade Karl August. Det är skönt att bada i dag. Du kan väl simma du, det kan inte jag, därför törs jag inte gå längre ut.
     Jag har fått en ny cykel, sade Olle. Så jag ska nog inte bada.
     Det var en fin cykel, sade Karl August. Jag kan inte cykla så jag har aldrig haft någon cykel. Men en fin klocka har jag, ska du se?
     Karl August klafsade upp ur vattnet lerig om fötterna och långt upp på de smala benen och gick bort till sina blåbyxor i gräset. Ur ena bröstfickan tog han upp en fickrova i silver, den var grå och oputsad, tittade på den som om den varit en ädelsten och fällde försiktigt upp boetten med sina stora grova händer. Han höll fram klockan för att låta Olle beundra den gulnade urtavlan som hade romerska siffror och krusidulliga visare och en liten sekundvisare som stod stilla.
     Det är fars klocka, sade han. Far är död, mor också. Men klockan fick jag, kan du säga hur mycket hon är?
     Hon är fem snart, sade Olle.
     Jag förstår mig inte på henne men hon är vacker att se på, sade Karl August. Inte törs jag vrida upp henne heller för då kan fjädern gå av, det sa far. Men den visar ju tiden i alla fall så det kan vara för min del. Så tillade han: Din cykel är också vacker att se på, tycker jag. Alldeles blank och fin.
    Jag fick den i förra veckan, sade Olle. Av pappa och mamma. Som en försenad födelsedagspresent.
     Får jag ringa på ringklockan? frågade den nakne Karl August.
     Visst får du det, sade Olle.
     Karl August satte en stor tumme mot ringklockan och skrattade lyckligt då klockan svarade med en klingande signal. Olle höll emot med styret, och en god stund stod den nakne idioten och bara ringde och ringde och skrattade så att hans ludna mage hoppade och den långa kuken svängde som en klockkläpp mellan benen.            Sedan tittade han upp mot den sjunkande solen, nickade för sig själv och sade: Nu ska jag nog gå hem och äta kväll. I dag får vi pannkakor. Det tycker jag är gott om man får jordgubbssylt till och det brukar vi få. Tack för att jag fick ringa på din klocka.
     Olle cyklade bort till bron och blev stående vid räcket en stund. Det doftade starkt av kamomill och brudbröd, i vattnet slog småfisk efter vattenlöpare och dagsländor. Han såg Karl August vandra bort mot idiothemmet, en lång krokig karl klädd i blåblus och blåbyxor, grova kängor och med en keps på huvudet. När Karl August nådde vägkröken vände han sig om och vinkade. Olle vinkade tillbaka och ringde några gånger på cykelklockan till avsked, sedan tjöt Brukets siren fem och det var dags att fara hem tills kvällsmaten också för honom.

torsdag 3 september 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 22










Det stora kalaset


FÖR ATT AVLEDA tankarna lägger Olle läxboken åt sidan och börjar skriva en inbjudningslista till Det stora kalaset på Vinden.
Det är nämligen så att han har börjat använda husets vind som tillflyktsort i stället för källaren. Uppe på vinden är det varmare och det luktar inte fukt och cementgolv utan sågspån, trä och gammalt damm. Han har själv städat upp i bråten och möblerat med farfars och farmors gamla möbler inklusive korgstolen som löjtnanten vilade sig i medan han väntade på ambulansen. Nu är den ett renskurat högsäte med blå dyna bakom det mörkbetsade matsalsbordet i björk med iläggsskiva, samma bord som han brukade gömma sig under när han var liten och Sixten pucklade på Anna med knytnävarna. Men nu ligger han inte under det och gnäller som en rädd hundvalp med händerna för öronen för att slippa höra skriken och skällsorden och dunsarna är Anna far i golvet, nu håller han själv på att bli stor och sitter bakom bordet som en upphöjd person med makt.
    Han befinner sig så högt upp i huset som han kan komma, resten av världen ligger minst åtta meter under honom, och öppnar han plåtluckan intill skorstenen ser han inget annat än himlen. För att komma upp på vinden måste han använda en stege och drar han upp den genom luckan är han oåtkomlig. För att vara riktigt säker ställer han en gammal kista över luckan i vindsgolvet, den förhindrar effektivt varje försök till intrång.
    En gång skall han ta upp en flicka hit och knulla med henne i viksängen som Arne brukade sova i, fast den knarrar förskräckligt så kanske är det bättre att lägga flickan på de tre ottomankuddarna som blev husvilla då Sixten och Anna köpte ny bäddsoffa och som nu ligger uppradade som en turkisk divan på det grova plankgolvet i väntan på en rund och vit flickstjärt. Frågan är bara hur han skall lyckas smuggla upp flickan på vinden utan att Anna märker något, och tysta måste de vara, annars hör hyresgästen nedanför vad de har för sig.
    Men så är det ju också problemet var han skall hitta en villig flicka nu då han går i gossläroverk och flickorna han kände från tiden i förberedande antingen går kvar i Enskilda läroverket eller har flyttat till Flickskolan. Han var smått förälskad i Margareta med flätorna, inte för flätorna utan för hennes mörka ögons skull, men henne har han inte sett på minst ett år, det är tunnsått med flickor nu för tiden då man verkligen behöver dem.
    Nu handlar det dock om något helt annat än flickor, nämligen om ett kalas som Olle har planerat sedan lång tid tillbaka. Eftersom gästerna har lång väg att fara måste inbjudningarna gå ut i mycket god tid, minst en månad i förväg, och ändå kan han inte vara säker på att alla kommer. Han skriver:

Härmed inbjudes Ni att komma till mitt Stora kalas på Vinden tisdagen den 22 april 1947. Vi kommer att servera de yppersta viner och Era favoriträtter vilka de än äro samt Maxwell House amerikanska kaffe. Hjärtligt välkomna!
                                                                                       Eder Olle.

    Olle tuggar på blyertspennan och skriver namnet på den första inbjudna gästen: Mandrake. Han finns i Allers som Olle får köpa i Sälls affär, tidningen kommer på tisdagarna, det är en riktig högtidsdag, Allersdagen. I Allers finns det byggmodeller av tyska riddarborgar och Eiffeltornet i papper, en samlarserie med världens alla bilar, de tecknade serierna Nalle och Lisa, Herr Kalsons fataliteter och Willy på nya äventyr – men framför allt Mandrake som gör hypnotiska gester, som ser ut exakt som Olle vill se ut då han blir vuxen och som älskar den gudomligt vackra prinsessan Narda. Om Mandrake kommer är kalaset räddat och säkert tar han med sig Lothar och Narda, kanske kommer de svävande i Mandrakes magiska rökringar. Olle kan förresten också göra rökringar då han puffar på hemgjorda cigaretter av torkat asplöv inlindat i dasspapper, det blir mycket rök och hosta, men magin behärskar han ännu inte.
     Du är allt bra lik Jean P. Taylor, sade Sixten en gång då Olle hade klistrat en hemgjord svart lösmustasch på överläppen för att se ut som Mandrake. Olle har alltid tyckt att Mandrake och Jean P. Taylor är lika varandra, och att Sixten såg likheten gjorde honom stolt och glad.
     Nu skriver han Jean P. Taylors namn på gästlistan, han måste resa från kyrkogården i Nice och han får absolut inte glömma revolvern och guldfrancsen. Han är lika mystisk som Mandrake, han existerar egentligen bara på några gamla fotografier och i Sixtens minne, men då Olle tittar på de gulnade fotografierna ser han sig själv om tio femton år och han känner redan revolverns tyngd i rockfickan.
     Kanske borde han bjuda morfar Karl också så att han får återse sin bror Johan, han som emigrerade till Amerika tillsammans med Uncle August och som enligt vad Anna berättat övergav mormonernas tro och okristna leverne och bytte efternamn till Hult, John Hult, det låter som namnet på en cowboyhjälte. En tid bodde han i Salt Lake City, det är allt Anna vet, men Olle tror sig veta att han hamnade i krakel på en bar och stack ihjäl en karl med sin stora kniv. Därefter flydde han till Nevada och blev en riktig cowboy som jobbade på en ranch som hette Circle K Ranch, den hade tiotusen kor som strövade fritt i öknen, och John Hult var förman och hängde boskapstjuvar som red omkring där ute i öknen och ställde till sattyg. Han hade tjock svart slokmustasch, två Coltrevolvrar och en prickig häst, åtta timmar i sträck satt han i sadeln, sedan vilade han och åt stekt fläsk med bönor och drack kaffe vid lägerelden. Ibland sjöng han svenska visor för de andra cowboyerna, kanske den om Barndomshemmet eller Farsan kom hem och fuller var han. Amerikanerna förstod inte ett ord men de gillade melodierna och John Hults stora skratt, som fick den svarta hängmustaschen att hoppa och svänga som svansen på hans prickiga häst.
     Likaså Errol Flynn. Ingen var stiligare än Errol Flynn, Jean P. Taylor och Mandrake fick ursäkta, men Errol Flynn tog priset. Robin Hood, Kapten Blod, Slaghöken, De dog med stövlarna på, det var filmer som Olle hade sett på matiné och han älskade Errol Flynn. Han gillade Olivia de Havilland också, var man så tjusig som Errol Flynn kunde man naturligtvis få vilka vackra kvinnor som helst. Mycket berodde på mustaschen, det var Olle övertygad om, det fanns magi i de där skäggstråna på överläppen, varför hade annars alla filmhjältar som var värda att kallas filmhjältar mustasch? Då Olle slet av sig lösmustaschen senaste gången gjorde det ont i skinnet därför att det hade börjat växa fjun på hans överläpp, det tycktes som om han skulle kunna få en riktig tangorabatt som Errol Flynn och det kändes väldigt bra.
    Olle plitade dit två namn till, Sherlock Holmes och doktor Watson, adress 221 B Baker Street, London, England, och han kunde redan se dem packa sina reskoffertar och stiga upp i droskan som skulle föra dem till dockorna och det väntande fartyget genom den täta drypande dimman som alltid vilade över London. När Sherlock Holmes fick brevet från Olle i sin långa smala hand sade han: Det kan vara någon beskäftig egenkär stolle som har skrivit detta, lika väl som det kan vara en fråga om liv och död. Ett stort kalas kan dölja hemligheter som måste undersökas närmare. Låt oss genast packa, min käre vän. S/S Britannia seglar mot Sverige om exakt fyra timmar.
     Phileas Fogg var också självskriven i sällskapet, denne gentleman som i högsta grad tycktes äga det som fysionomisterna kalla ”hvila i handling”, en egenskap gemensam för alla dem som handla mera än göra väsen af sig, och utan tvivel var denne man en själsfrände till Olle. Liksom Olle var han aldrig fjäskande och alltid färdig, sparsam på sina steg och sina rörelser. Han tog aldrig ett steg för mycket, gick alltid kortaste vägen, slösade icke en blick i taket, tillät sig icke en öfverflödig gest, och man hade aldrig sett honom upprörd eller förlägen. En sådan person var även Olle – eller rättare sagt, en sådan person ville han bli, självbehärskad som Phileas Fogg, skarpsynt som Sherlock Holmes, vild som John Hult, tjusig som Errol Flynn, elegant som Jean P. Taylor och en illusionernas mästare som Mandrake.

Vid den femtiosjunde sekunden öppnades salongsdörrarna och pendeln hade ännu icke knäppt den sextionde sekunden då Phileas Fogg visade sig – icke åtföljd av en vildt jublande folkhop som i Jules Vernes bok men väl af mrs Aouda, en gång rajans av Bundelkund änka, numera mrs Fogg.
     Här är vi Olle, sade Phileas Fogg med sin lugna, trygga stämma.
     Punktligheten själv som alltid, sir, sade Olle. Smakar det måhända herrskapet med ett glas Invalid Port?
     Det gammaldags eleganta paret nickade och slog sig ner vid det stora, överdådigt dukade bordet, medan Olle serverade portvinet på en silverbricka och i smyg betraktade den sköna mrs Fogg som en gång räddats från likbålet av Passepartout, före detta akrobat och före detta brandkårssergeant. Det var just ett sådant likbål hönsfarmare Blom ville bli bränd på, och Olle erinrade sig Jules Vernes ord: ”Mrs Aouda, rajans av Bundelkund änka, var en förtjusande kvinna i detta ords hela europeiska betydelse, väl värd de strapatser som resan jorden rundt hade kostat den excentriske gentlemannen Phileas Fogg.”
     Snart är alla inbjudna på plats, en brokig samling levande, döda och odödliga, anförvanter och gestalter ur andra världar, de dricker Sandeman’s Invalid Port som Arne bad Sixten köpa ut på sin motbok en gång, det var medan han uppvaktade Ulla, nu har han en annan fästmö och egen motbok men det är visst hemligt, och kvar finns den tomma flaskan som är bottenlös när Olle bjuder laget runt. Där är Errol Flynn klädd som Slaghöken och med Olivia de Havilland vid sin sida, en sådan man! en sådan kvinna! Bredvid dem sitter Sherlock Holmes i Basil Rathbones gestalt och doktor Watson gestaltad av Nigel Bruce, de eviga ungkarlarna. Errol Flynn känner Basil Rathbone från otaliga filmer där de har fäktats mot varandra, de har mycket att tala om, och när John Hult anländer ropar han ”Yippieaee yippieayey” precis som Lisbeth Bodin sjunger i slagdängan Down in the Heart of Texas, fast John Hult kommer inte från Texas utan från Nevada.
     Olle har sett ett enda fotografi av Johan Pettersson alias John Hult, det togs innan avresan till Amerika, och bröderna August och Johan står på var sida om morfar Karl, alla tre är uppklädda och allvarliga och gulbruna i ansiktena av papperets bromsalter. Nu ser han John Hult svänga cowboyhatten som är grå av ökendamm, och de tunga mexikanska silversporrarna klirrar mot vindens grova golvplankor. Errol Flynn blir överlycklig då han upptäcker en äkta amerikansk boskapsdrivare i sällskapet och byter ögonblickligen kostym från Slaghökens piratdress till Sjunde kavalleriets mörkblå uniform från De dog med stövlarna på, det går lika fort som då Mandrake trollar. John Hult berättar om sina äventyr i Salt Lake City medan han ännu var mormon och hur han bröt med både kyrkan och sin bror August och blev en fri man med ett nytt namn, och Phileas Fogg berättar om hur överste Proctor, Passepartout och han själv kämpade mot ett band siouxindianer som överföll Union Pacific-tåget utanför Fort Kearny, och Errol Flynn vet förstås allt om general George Armstrong Custers sista strid vid Little Bighorn den 25 juni 1876, han som dog med stövlarna på, det är ju en av hans största roller.
     Jean P. Taylor sitter tyst vid bordet medan de andra pratar, försjunken i egna tankar. Han ser på Olle med sina vänliga grågröna ögon och säger: Din far Sixten har rätt, vi är allt lika varandra du och jag. När jag ser dig ser jag mig själv som pojke, det var i Norrland långt från London och Nice. Jag drömde om ett liv bortom höskylarna och granskogen, och trots att jag numera jagas av Svarta Handen som en fredlös är jag glad att jag bröt upp. Jag tror faktiskt att det var mr Phileas Fogg här som inspirerade mig att lämna fattigdomen i Sverige och fara till Savile Row i London och bli skräddare.
     Jag bodde på Savile Row i huset nummer sju, säger Phileas Fogg. Var bodde ni, mr Taylor?
     I nummer 21 hade jag min ateljé, det stora bruna huset på vänster sida, alldeles vid Burlington Gardens, säger Jean P. Taylor.
     Jag vill bli författare, inte skräddare, säger Olle.
     Huvudsaken är att du blir dig själv, säger Jean P. Taylor och Phileas Fogg nickar instämmande.
     Jag har anlag för att bli en mycket duktig dagdrivare, kommenterar Sherlock Holmes. Och även en rätt så vaken och pigg sorts människa. Jag tänker ofta på ett par rader av gamle Goethe: ”Schade dass die Natur nur einen Mensch aus dir schaf, denn zum wurdigen Mann war und zum Schelmen der Stoff”.
     Olle har fortfarande svårt för tyska och Sherlock Holmes översätter: Naturen skapade tyvärr endast en människa av dig trots att materialet hade räckt både till en värdig människa och till en skälm. Tänk på det, Olle.
    Mandrake småler, han svänger med sin käpp och trollar fram både Lothar och prinsessan Narda. Han berättar att de kommer direkt från Molnstaden och att det var bra att kalaset arrangerades på en tisdag som ju är den ordinarie Allersdagen. Han får en applåd för konststycket, men John Hult är inte imponerad och mumlar något om hokus pokus och taskspeleri.
     ”Wir sind gewohnt dass die Menschen verhöhnen was sie nicht verstehen”, säger Sherlock Holmes syrligt. Och översätter snabbt: Vi är vana vid att människan hånar det hon ej förstår. Samt tillägger: Goethe hade alltid något passande att säga oss.
     Måste han tala tyska hela tiden? undrar Jean P. Taylor. Jag trodde att Sherlock Holmes löste problem och talade engelska, inte att han citerade Goethe på tyska jämt och samt. Tyska fick jag nog av under kriget.
    Nu skålar vi för damerna i stället för att prata filosofi, säger Errol Flynn. Utan kvinnor är livet inte värt att leva, det är min högst privata filosofi.
    Alla skrattar. Olivia de Havilland, prinsessan Narda och mrs Fogg slår ljuvt ner blicken medan männen utbringar deras skål. Till Olle säger Errol Flynn: Jag minns den första och jag minns den sista, men de som kom där emellan har jag svårt att hålla isär. Sedan jag var i din ålder eller kanske lite äldre har jag gått och lagt mig minst tolvtusen nätter, och det är inte ofta jag somnat ensam, ska du veta. Hur många kvinnor det blivit vet inte jag, jag är faktiskt ingen räknemaskin. 
    Din bror Karl är död, säger Olle till John Hult. Han dog förra året, jag saknar honom.
    Jag vet det, vi har träffats, jag är ju också död. Min andre bror August lever ännu, han är High Priest i mormonkyrkan och överstepräster blir gamla. Men om August och jag kommer att träffas en gång, det återstår förstås att se. Förresten spelar det ingen större roll för vi två har nog inte mycket att säga varandra. Mormoner är ett släkte för sig, Joe Smith sanna mina ord.
    Jag var död en gång, säger Sherlock Holmes. Då gick halva London omkring med sorgband. Men sedan blev jag levande igen. Mig kvittade det lika, det är de levande som sörjer och inte de döda.
    Det höll alla med om, särskilt som han talade engelska nu och inte tyska. Kalaset fortsatte, och som Conan Doyle skriver: Det blev en glad måltid. Sherlock Holmes var en ypperlig konversatör när han så ville – och den här kvällen ville han verkligen. Han föreföll befinna sig i ett tillstånd av nervös upphetsning och tog upp en mängd ämnen i snabb följd – mirakelspel, medeltida fajans, Stradivariusvioliner, ceylonbuddhismen och framtidens krigsfartyg – och behandlade vart och ett som om han studerat det som specialist. 
     Mandrake trollade till allas häpnad och förtjusning, och Errol Flynn fick en ny vän i John Hult och båda drack för mycket. Sällskapet skålade för Drottningens England, varpå Sherlock Holmes högtidligen lovade Jean P. Taylor att för alltid ta kål på Svarta Handen som givetvis var en organisation styrd av den onde professor Moriarty, hans gamle dödsfiende. Prinsessan Narda, Olivia de Havilland och mrs Fogg fann ut att de alla tre älskade terosor, poesi och hundvalpar, och innan sällskapet bröt upp sjöng man unisont Drink to me only with thine eyes till ackompanjemang av Sherlock Holmes violin, en äkta Stradivarius för tillfället framtrollad av Mandrake.

Phileas Fogg
Mandrake trollar

John Hult

Errol Flynn
Jean P. Taylor
Sherlock Holmes





måndag 31 augusti 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 21





Förförd av en dam i negligé

SAMMA VINTER började en figur som Olle döpte till Herr Fjång komma på allt tätare besök. Det var en påstridig herre som viskade fula ord i hans öron till och med i drömmen, och det hände ofta att Olle vaknade med torrt fras på magen och litet halvtorrt klibb i pyjamasbyxorna. Titt som tätt rusade tankarna iväg till feminina fröjder som han visserligen hade grundläggande teoretiska kunskaper om men som han aldrig hade prövat i praktiken.
    Där var ju Lillemor förstås, murare Perssons adopterade dotter, fet, blond och ett par år äldre än Olle, men nu för tiden nickade de bara åt varandra de få gånger de sågs. När Olle var sex år och Lillemor åtta lekte de i hennes lekstuga, oftast doktor eftersom Lillemor var mycket intresserad av att i detalj utforska skillnaden mellan pojkar och flickor. Därför brukade hon klä av honom naken och noggrant undersöka hans manliga företräden innan hon visade upp sina egna. Hon pillade bort kalsongludden som fastnat i förhudsstruten och det var skönt, sedan pillade han med fingret i springan på henne och fick en försmak av allt det som Herr Fjång numera lockade med. Vad Lillemor hade för sig nu för tiden visste inte Olle, hon kom och gick, kanske arbetade hon i stan. Men några år senare ryktades det att hon hade blivit hora och tjänade pengar på att suga av rekryter bakom pissoaren vid Svandammen.
     Herr Fjång hade emellertid en prima överraskning i beredskap åt Olle. Hon var studentska och hette Åsa och hyrde övervåningen i huset. Hon var blond och lagom fyllig, med stor bred mun och tjocka läppar. Sixten flirtade nog med henne, i varje fall pratade han gärna med henne medan Anna höll ett svartsjukt öga på de båda bakom köksgardinen och gav Sixten en och annan gliring efteråt. Åsa var deras första kvinnliga hyresgäst och hon skulle också bli den sista. Olle hade ett gott förhållande till henne, han tyckte att hon var söt, och så var hon prästdotter från Värmland, därför hade Anna kunnat godta henne som hyresgäst. Dessutom hade hon en fästman, en tvåmeterskarl som var lärare i Sigtuna och kom på besök per motorcykel. Motorcykeln var en Norton 500-kubikare som Sixten beundrade mycket, och på vintrarna klädde sig fästmannen i en gul flygaroverall med elektrisk uppvärmning som Sixten beundrade minst lika mycket. Då han såg motorcykeln och fästmannen i den gula overallen fick Sixten något drömmande i sin ljusblåa blick och Olle förstod att han sörjde både sin ungdom och sin ungdoms Harley-Davidson, men Anna menade att han bara var avundsjuk på fästmannen som hade en gryta blont lammkött att komma till.
    Det hände att Åsa hjälpte Olle med läxorna, mest med tyskan som han hade svårt för. Prepositioner, verbböjningar, genus och kasus, det var så mycket man måste hålla ordning på för att tala tyska. Vid några tillfällen tog Åsa emot sin adept klädd endast i ljusblå negligé för hon sov länge på morgnarna, och vid de tillfällena anade Olle vad en ung kvinnokropp kunde erbjuda den som hade en 500-kubikare och gul overall med elektrisk uppvärmning. Men det blev bara tittat i smyg ända tills den dag Olle fick feber efter calmettevaccineringen på låret och blev sängliggande. Han låg nedbäddad i bäddsoffan i rummet innanför köket medan Anna oroade sig över det vätskande och variga ympstället.
     Tänk om du har tuberkulos, sade hon. Tänk om farfar smittade ner dig med sitt hostande och spottande, det skulle vara rent förskräckligt, stackars pojke.
    Somliga reagerar på det sättet, lugnade Åsa henne. Det brukar bli bra efter några dagar.
    Åsa var bjuden på kaffe vid köksbordet av Anna som behövde någon att dela sin oro med.
    Om fröken Alhed säger det så, sade Anna. Fröken har ju studerat, en annan har bara vanlig folkskola. När vi var små fick vi arbeta och slita, det var inte att tänka på att få gå i bättre skola för oss barn. Och så en far som min som bara söp och gjorde dumma affärer. Men fröken är ju prästdotter och då är det annorlunda.
    Jag tycker att fru Andersson är duktig, sade Åsa. Här är alltid så fint och rent och välstädat. Och Olle har fina betyg, det är bara tyskan och matematiken som han har svårt för.
    Jag är så tacksam för Olle, sade Anna. Jag tackar Gud för att han finns. Jag vill att han ska bli präst.
    Vill Olle bli präst då? undrade Åsa och sneglade mot dörren in till rummet där Olle låg och lyssnade och tänkte på Arne, som hade en blond fästmö som hette Ulla och som han nog brukade knulla, i varje fall var det ett bra fästmönamn att rimma på.
    Hans far är ju hedning, han tar intryck av det, stackars Olle, sade Anna och vred sina händer. Att jag skulle få en sådan make som inte tror på Gud. Han bara skäller på prästerna och kallar dem svartrockar och det är knappt att jag får höra högmässan på radio. Då sitter han här vid köksbordet och trallar som en gammal buse. Komminister Björnberg kommer aldrig hit mera, Sixten var full när han kom och kastade ut honom. Det var förskräckligt, vilken skam, jag grät.
    Det blev tyst i köket, det enda man hörde var en våryr talgoxe som gick an i björken fast det bara var i februari och mycket snö fortfarande.
    Nej, nu måste jag ut och piska mattorna innan det blir mörkt, sade Anna och reste sig. De blir så rena och fina i snön, särskilt Wiltonmattan. Men fröken får gärna stanna och prata lite med Olle, han ligger där så ensam och feber har han också fast inte så mycket i dag.
    Tack för kaffet, fru Andersson, sade Åsa. Det smakade gott.
    När Anna hade gått och man hörde mattpiskaren svänga och smälla mot Wiltonmattan som låg utbredd över snön kom Åsa in till Olle. Hon satte sig på sängkanten, rund och god och med stora himmelsblå ögon. Hon lade en hand på hans panna, handen var också rund och god och doftade svagt av parfym, den fick Olle att glömma alla tankar på Arnes Ulla.
    Lite varm är du, det känns, sade Åsa. Hur är det med dig?
    Det är bättre, sade Olle.
    Får jag se på vaccineringen, sade Åsa.
    Innan Olle hann svara vek hon undan täcket och överlakanet. Olle hade pyjamas med långa byxor, den var randig i bleka färger, blekbrunt och blekblått. Åsa knäppte upp byxknappen och drog ner byxorna så att kön och lår blottades. Hennes fingrar nuddade vid den halvstyva pitten, men hon låtsades inte om det utan rev bort plåsterlappen och betraktade den vätskande kratern, stor som en tjugofemöring ungefär och med skorviga bruna kanter.
     Det är snart bra, sade hon. Det börjar torka nu. Ska jag sätta på ett nytt plåster?
     Ja om du vill, sade Olle andlöst och skämdes förfärligt över sin erigerade penis.
     Nej, det gamla kan nog sitta ett tag till, sade Åsa och fuktade sina tjocka läppar med tungspetsen medan hon satte tillbaka plåsterlappen.
    I nästa ögonblick slöts hennes hand om Olles kön. Mjukt och varsamt drog hon ner förhuden så att ollonet blottades. Utanför hördes Annas idoga och taktfasta slag med mattpiskaren mot mattan.
    Ser man på, sade Åsa. Den är riktigt stor och fin redan.
    Olle sade ingenting, han låg med slutna ögon och hörde sitt eget hjärta slå i takt med mattpiskaren. Alltsammans var som en dröm, alldeles för underbart för att vara verklighet. Mer än en gång hade han fantiserat om Åsa då han runkat, om allt det han anat men aldrig fått se ordentligt eller vågat röra vid under den ljusblå negligén. Nu satt hon här på sängkanten och kramade hans pitt med sin mjuka hand, det kunde inte vara sant.
    Du får gärna ta mig på brösten om du vill, sade Åsa och böjde sig fram så att han skulle kunna komma åt bättre.
    Brösten var stora och tunga, de kändes heta genom blustyget och spetsbehån. Olle rörde vid ett av dem, mycket försiktigt som om han var rädd att göra Åsa illa. Sedan hjälpte hon honom att sluta handen över den hårda toppen, suckade, smålog och böjde sig ännu längre fram över honom. Hennes läppar ersatte fingertopparna, en våt mun som glupskt slukade hela ollonet och tycktes vilja svälja det. Det var en makalös känsla, som att smälta, lösas upp, bli till varm gelé. Och tungspetsen, vad gjorde den? Den kittlade som tusen små insekter, den kravlade runt och framkallade sensationer som vida överträffade dem han upplevt via transformatorns sexvoltsuttag.
     Slagen från mattpiskaren hade tystnat. Men inte förrän de hörde ytterdörren öppnas och Annas högljudda suckar över allt slit som förföljde henne genom livet återvände Olle och Åsa till verkligheten. Olles hand lämnade sin plats med ett ryck, Åsas heta mun smackade som en kork då den dras ur en flaska och hon skyndade sig att dra upp lakan och täcke. När Anna släpade in Wiltonmattan i rummet intill stod Åsa bredbent och höftbred intill bäddsoffan, lika upphetsat röd i ansiktet som Olle.
     Vad har ni för er då? frågade Anna.
     Tränar Olle i tyska, sade Åsa snabbt. Olle, hur böjer du ”jag vill”?
     Ich will, du willst, er will, rabblade Olle.
     Det är bra, sade Åsa. Glöm inte ”sie will”, tillade hon med en menande blinkning, och sedan: Men nu måste jag gå, jag har en föreläsning klockan ett.
     Det är bäst att fröken Alhed skyndar sig på då, sade Anna kort.
     Sedan Åsa gått upp till sig stirrade Anna en lång stund på Olle. Han tyckte att hon såg rakt igenom täcke och lakan, och det gjorde hon nog också. Hon var svår att lura när det gällde kvinnor, Sixtens snedsprång hade gjort henne uppmärksammare än de flesta på allt som luktade det minsta underliv. 
     Tänka sig, prästdotter och allt, sade hon till sig själv medan hon rullade ut trasmattorna på köksgolvet. Ett luder, det är vad hon är. Kan inte ens låta en liten sjuk pojke vara i fred. Och en sådan ska vara prästdotter.
     Olle låtsades sova. Han somnade faktiskt också, en stund senare då februariskymningen sänkte sig över Pettersberg, och när han vaknade var det alldeles mörkt ute och pyjamasbyxorna klibbade vid magen efter en synnerligen behaglig dröm. Anna såg då och då på honom men sade ingenting. Hennes lille Olle var på väg bort från henne, det var inte länge sedan han legat i den svarta barnvagnen, åren går så fort, nu höll han på att bli vuxen och låg och tänkte på syndiga dumheter, det märkte hon nog, undrar vad de hade för sig där inne medan hon piskade mattorna, de behövde en ny matta i sovrummet också, den gamla var så ful och sliten, men en kristallkrona hade hon fått, med sextio prismor av böhmisk kristall, å vad Sixten hade skällt om den, fast nu var det Olle, stackars lille Olle som gick i läroverket och hade så svårt med tyskan och matematiken, han skulle haft det där tyska ludret Erika till mor så hade han nog kunnat tyska, och så den där fina prästdottern som var karltokig och tänkte förföra lille Olle som hade feber och kanske början till tuberkulos, hon hade nog sett hur det där flickaset kastade lystna blickar på pojkstackarn, fick hon inte nog av den där långa drasuten på motorcykeln som kom varenda helg, och sådana skulle kallas fint folk, hon hade nog hört hur de gick an ibland där uppe, nej nu fick det vara slut med tysklektionerna en trappa upp, skulle de läsa fick fröken Alhed vackert komma ner så att hon kunde hålla ett öga på det där stycket och någon ny kvinnlig hyresgäst var det inte tal om, tacka vet jag ordentliga pojkar som kandidat Herner, han som studerade till advokat och satt och läste hela nätterna, hur orkade han, och alltid så trevlig och artig, och aldrig damsällskap.
     Det dröjde ett par dagar innan Olle såg Åsa igen när han kom hem med bussen från läroverket och hon var på väg till bussen för att åka till universitetet. Hon hejade på honom som hon brukade, frågade hur det stod till med honom nu, om han var frisk, jo det var han, och han väntade på fortsättningen men det blev ingen fortsättning, bara ett hej då. Han tänkte på hennes bröst med de styva topparna och på hennes mun som hade gjort det ofattbara, och på vägen hem undrade han om han hade gjort något fel eftersom Åsa inte viskat något, till exempel Vi ses snart uppe hos mig eller Kom upp när du vill så ska vi fortsätta med tysklektionerna. Han såg framför sig hur de satt alldeles nakna sida vid sida och hur han rabblade ich will, du willst, er sie es will, wir wollen, ihr wollt, sie wollen, medan hennes tjocka läppar kröp som sniglar runt hans styva pitt…
     Men så blev det inte, aldrig blev det som man drömde och önskade och hoppades. För bara några dagar senare fick han veta att Åsa skulle flytta till Stockholm med sin Nils, läraren med 500-kubikaren, de skulle förlova sig och hade fått överta ett kontrakt på en lägenhet på Gärdet. Hon skulle givetvis betala hyra för mars fast hon inte bodde kvar, det var inte mer än rätt när nu allt hade gått så fort.

fredag 28 augusti 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 20









I tortyrkammaren


MEN SIXTEN SADE INTE UPP SIG och Olle som började få förkänningar av puberteten försökte föreställa sig hur det såg ut då nye verkmästaren Hagström kramade tjock grädde ur pitten. Själv hade Olle ännu inte fått ut annat än lite blåaktig skummjölk men den tjocknade kanske med tiden, hoppades han.
    Du går för mycket ensam, säger Anna ofta till honom. Det är inte bra för dig, du borde ta hem skolkamrater och leka med. Min lillebror Gustav var som du, han gick alltid ensam, därför blev han grubblande och konstig ibland.
    Och så hamnade han på Ulleråker bland de andra dårarna, tänker Olle och ser framför sig Richard Berghs porträtt av Gustaf Fröding sittande i sjukhussängen med stirrande blick bland kringströdda dikter. På kyrkogården i Uppsala finns hans grav, ”en fackla på en soptunna” som man skämtsamt brukar beskriva den, och varje dag året om, sommar som vinter, ligger det en ny röd ros på graven, det lär vara en mystisk dam i svart som lägger dit rosorna. Det är mycket romantiskt att bli älskad efter sin död fast man var tokig i livet, frågan är ju bara om Fröding själv har någon glädje av uppvaktningen där nere i mullen.
    I morgon stannar jag hos Ulf efter skolan, säger Olle. Vi har skrivning i geografi nästa onsdag, vi ska plugga tillsammans.
    Ulf är Olles bänkkamrat och ende förtrogne i klassen. Han är son till en professor och en särling liksom Olle. Dock har han en syster som är ett par år äldre. Han och systern grälar jämt om allt möjligt, Elsa slår i dörrarna och är allmänt tonårsaktig, dock finns inte begreppet ännu i det svenska språket.
    En backfisch, säger den prövade modern som är från Tyskland och bryter starkt. 
    Därför luktar det ofta surkål i villan och Tante Elfride visar sig aldrig utan spetsförkläde trots att hon har hemhjälp fyra timmar om dagen. Så fort hemhjälpen har gått inspekterar hon husets alla vinklar och vrår, nosar efter damm i hörnen och drar med fingertopparna över de blänkande mörka möblerna. På morgonen hälsar hon hemhjälpen med en upprörd föreläsning på svensk-tyska om vikten av att damma auch de översta Hüllen in die Bibliothek, varpå hon sjunker ner i en skinnfåtölj i salongen och pustar Warum? Warum?
    Det händer att Olle blir bjuden på middag. Det är inte alls som middagarna där hemma utan mycket fint och formellt: servetterna på bröstet, uppläggningssfat och terriner som går runt bordet med knödel, soppa, varmrätt och efterrätt, och professorn som kommenterar ledaren i Svenska Dagbladet, Tante Elfride som nickar och säger: Ja so ist es, tag mer av Suppen om du will, Olle, och syster Elsa som har glasögon och är allmänt ful och gör grimaser åt Ulf då ingen vuxen ser, sedan: Tack så mycket för maten, Tante Elfride, och en djup bugning och professorn som försvinner in i sitt pipröksluktande arbetsrum igen medan Tante Elfride dukar av och Ulf passar på att nypa Elsa i armen då hon är på väg genom serveringsgången lastad med tallrikar och hon skriker Låt bli din otäcka unge! och Ulf och Olle skrattar i smyg innan de slinker in i Ulfs rum som är tabu för Elsa.
    Ulfs stora intresse är förutom frimärken gamla strafformer och tortyrens historia, han blir säkert professor i straffrätt. Han har redan börjat arbeta på sitt första vetenskapliga projekt, en encyklopedi över pinliga förhörsmetoder, ordalier och olika former av dödsstraff allt från de gamla sumererna till Nazi-Tyskland.
    När jag var liten brukade jag tortera gräshoppor och humlor, berättar Olle för honom. Slet benen av dem, eldade upp dem på bål, halshögg dem med glasskärvor och begravde dem levande i sandhögen. Om man stryper en geting med en sytråd faller huvudet av men getingen springer omkring ändå som en halshuggen höna, men flyga kan den inte.
    Han visar Ulf den numera mycket tummade och skrynkliga bilden från tuggummipaketet med sjömannen som pryglas vid stormasten och han berättar om gubben Grönberg och hans uppsvullna ansikte och tjocka blåsvarta tunga. Han berättar om danske Svends bortbrända bröstvårta och beskriver Helge Hammers vanställda naglar – Ulf har aldrig sett en död människa eller träffat någon som blivit torterad, men han har en morbror som varit SS-officer och sitter i fängelse i Tyskland. Det är inte alla som har en bödel i släkten fast Ulfs mamma säger att Onkel Ernst är en wunderbar Mensch som aldrig har gjort en fluga för när.
    Tillsammans fyller Ulf och Olle anteckningsböcker med lösbladssystem och register med grymma fakta som de hämtar ur Nordisk Familjeboks gamla och nya upplagor. I husets bibliotek får de botanisera bara de ställer tillbaka volymerna på sina platser och ser till att bokryggarna linjerar med hyllkanten, Ordnung, mina barn, förmanar Tante Elfride. När husets historiska källor är uttömda flyttar de unga forskarna till Stadsbiblioteket och signum Oe, där finns mera att läsa om Torquemada, inkvisition och häxprocesser. 
    Efter en termins eftermiddagsstudier har de två presterat en handskriven uppslagsbok från A som i ”Anus, införande av spetsad påle i… Se Pålning” till Ö som i ”Öron, avskärande av, vanligt straff i Europa under medeltiden, se vidare Stympningsstraff”. Där emellan kommer uppslagsord som blodörn, blåslampa, cigarettortyr, elektriska stolen, galgar, garrottering, gatlopp, stegel och hjul, sträckbänkar, tumskruvar och allehanda andra metoder och redskap som människan hittat på för att plåga och ta död på sina medmänniskor.
    I en del av böckerna fanns det bilder också, gamla träsnitt och kopparstick som visade grymheterna i detalj, och med dem som förlagor inredde Ulf och Olle en egen tortyrkammare i källaren i Pettersberg, i ett fönsterlöst rum som varit potatisförråd under kriget och där pojkarna i lugn och ro kunde bygga och pröva ut de hemmagjorda redskapen. När tortyrkammaren stod färdig innehöll den både sträckbänk och prygelpåle med halsjärn, spansk stövel och skruvstycke, en slägga att krossa benpipor med och naturligtvis den behändiga transformatorn med sex, tolv och tjugofyra volt utgångar för elektrisk tortyr. Över dörren till det hemliga rummet satte Olle upp en skylt med texten ”I som här inträden, låten hoppet fara” och ett kraftigt hänglås som stängde alla obehöriga ute.
    Några andra klasskamrater övertalades att vara försökskaniner, och Anna som inte hade en aning om vad som försiggick i Pettersbergs första och enda tortyrkammare gladdes åt att Olle den våren fick besök av så många kamrater och bjöd dem alla på varm choklad och nybakta bullar. Tåligast var Erik, son till en missionär, grovt byggd och med en ryggtavla som inte reagerade nämnvärt för slagen med nässlor, törngrenar eller ens den niosvansade katten som Olle tillverkat av en bit gardinstång och omsorgsfullt knutad klädlina. Erik var som Trofast i Kristens resa, dömd att utstå de hemskaste marter. En gång fick han ligga kvar fastbunden på sträckbänken, det var då Anna oförhappandes kom ner i källaren och hela sällskapet måste skynda ut och slå igen dörren till tortyrkammaren för att hon inte skulle upptäcka vad som pågick där inne. 
    Pojkar, chokladen står och kallnar, ni måste komma upp nu, sa hon.
    Ja tant, tack, svarade Ulf och Lars och Göran och följde med Olle och hans mamma uppför källartrappan medan Erik tyst kämpade för att komma loss från repen som fjättrade händer och fötter och stramade av de järnvikter som hängts dit för sträckningens skull.
   Jag trodde ni var fem, sa Anna som hade dukat i finrummet med broderad duk och fem Blå Eld-koppar med rykande choklad och russinbullar på silverfat. 
    Nej vi är bara vi, försäkrade den i smyg fnissande skaran, och medan man drack chokladen och åt bullar lyssnade alla spänt efter jämmer eller klagorop från delinkventen i källaren. Men Erik gnällde inte i onödan och Olle smugglade med sig ett par bullar till tröst då de återvände ner till tortyrkammaren och befriade honom.
   Det var taskigt av er att smita så där, sa Erik och gned sina rödsvullna händer och fötter mellan bulltuggorna. Bullarna är goda men jag skulle gärna ha druckit choklad också. 
   Tortyrkammaren användes av och till under det kommande läsåret men Erik hade fått nog av experimenten och blev dessutom illa sjuk i polio. Det var inte så lätt att hitta en lika tålig ersättare och de flesta som bjöds in på en omgång avböjde återbesök. En pojke som hette Sven började till och med gråta då piskslagen ven över hans bara skinkor och hotade med att tala om vad som hänt ifall han inte slapp vidare bestraffning. Ulf och Olle kunde bara villfara hans uppmaning och i en bok på Stadsbiblioteket fann Olle någon månad senare texten till ett brev skrivet av Gustav III till Landshöfdingarne Then 27 Augusti 1772: ”Altså är Wår nådiga wilja och befallning till Eder, thet i händelse någre pinorum, ther pinlige förhör kunde anställas, skulle finnas i thet Eder i nådet anförtrodde Län, I tå genast besörjen om theres förstörande och utur stånd sättande”. 
   Olle tog det konungsliga brevet som en personlig uppmaning att riva även det sentida pinorummet i Pettersberg och dessutom behövde Sixten stegen som fungerat som sträckbänk då han skulle beskära äppelträden en solig februaridag.




Berättelsen om Mors lilla Olle 19








Löjtnant i diket 

UNGEFÄR VID DEN HÄR tiden, det var i alla fall på sommaren, genade en beriden löjtnant från infanteriregementet I 8 över Evert Sjöströms tomt, vilket han naturligtvis inte hade minsta rättighet att göra. Han kom ridande genom skogen, nådde fram till skjulet där gris-Kallarna hade utfodrats med skulor och pilsner under krigsåren och fortsatte sedan helt fräckt över den grusade gårdsplanen och vidare över träbron som överbryggade kloakdiket. Träbron var gammal och murken, den bar Evert Sjöström och hans hustru Karolina och den bar också Evert Sjöström och hans cykel med en back pilsner på pakethållaren, men den bar inte en löjtnant till häst, och kloakdiket var djupt nedsprängt, minst en och en halv meter. 
    Hästen gick rakt igenom de ruttna plankorna och hamnade halvvägs nere i diket, men den lyckades själv ta sig upp på vägen igen och satte sedan av mot regementsstallarna på Polacksbacken med slängande stigbyglar och vild blick. Enligt uppgift kom det vettskrämda djuret skenande in på stallbacken en knapp timme senare, och hur hästen kunde hitta hem var en gåta, men så kan det vara med djur. Det viktiga var dock att den hade klarat sig alldeles oskadd så när som på några skrapsår på buken.
    Värre var det med löjtnanten som blev liggande på botten av diket med minst ena benet brutet och även i övrigt illa tilltygad av de vassa stenkanterna, för att nu inte tala om hur han stank i kloakbadet. På något sätt lyckades dock även löjtnanten kravla sig upp ur diket, någon av grannfruarna hörde hans rop på 
hjälp, och efter en stund stod Anna, Lotta och Lindbergs Tyra som gärna framhöll att hon var lik Greta Garbo och halade och drog för att hjälpa honom upp sista biten. 
    Olle var också med och skickades av sin mor att hämta korgstolen som stod på verandan så att karlstackarn kunde få sätta sig bekvämt i väntan på ambulans. Brevbärarens Lotta hade telefon, hon ringde medan löjtnanten satt mitt på Bergvägen i farfar Emanuels gamla korgstol och ojade sig över sitt brutna högra ben, det var av vid fotleden trodde han men det var omöjligt att se eftersom han bar mörkbruna ridstövlar. De församlade kvinnorna försökte trösta honom samtidigt som de höll sig för näsorna i smyg och försynt undrade hur löjtnanten hade kommit på den galna idén att rida över Sjöströms tomt och Sjöströms bro. Men något svar på frågan fick de inte, löjtnanten stirrade bara rakt fram och grimaserade av smärta.
   Jag är så orolig för hästen, sade Anna. Tänk om den har brutit något också, arma djur.
   Det var inget fel på hästkraken, sade Tyra garbolikt. Inte som den skenade.
   Har ni meddelat regementet? viskade den kloakstinkande löjtnanten mellan grimaserna.
   Jovisst, sade Lotta som kommit tillbaka med en gammal handduk så att löjtnanten kunde torka lite skit ur ansiktet. Jag har ringt efter både ambulans och militär.
   Så kom det sig att Evert Sjöström fick en alldeles ny träbro över kloakdiket, byggd av en pluton ingenjörstrupper och stark nog att bära en stridsvagn, även om det inte fanns något pansarregemente i stan. Den hade till och med räcken på bägge sidor så att Evert inte längre riskerade att trilla ner i kloakdiket när han kom hemraglande på lördagseftermiddagarna, men det var en onödig finess, tyckte han, för han tog alltid sikte på vedtraven och höll därmed rak kurs mitt på bron, han hade ju seglat och visste hur viktigt det var med sjömärken.
    Anna måste skura korgstolen flera gånger för att få bort all kloaklukten, och historien om den dumdristige löjtnanten som fått sitt välförtjänta straff gladde Sixten alldeles särskilt eftersom han hatade militärer lika mycket som han hatade tidsstudieingenjörer, präster och kungligheter. Han sörjde operasångerskan Grace Moore när KLM-planet störtade på Kastrup detta år men inte prins Gustaf Adolf, vilken enligt greve Folke Bernadotte ”var en scout i ordets djupaste mening”. Enligt Sixten var scoutrörelsen inget annat än en anglosaxisk gren av Hitler-Jugend. Det tyckte nog judarna också eftersom Sternligan mördade greven året därpå, och Sixten hurrade då kommunisterna tog över makten i Tjeckoslovakien med ryssarnas hjälp. Kanske var det därför han aldrig blev verkmästare vid Bruket.
    Jag slickar inga tyskrövar, sade han till Anna. Och fortsatte: Nu tar de en stor brakskit som den där Hagström till verkmästare, en som fjäskar och bockar så fort disponenten visar sig. Hagström är inte värd så mycket som ett använt dasspapper, han är en jävla stor skit hela han. Vet du vad han berättade? Jo att han runkade härom dagen och att det var fint som tjock grädde, karljäveln är ju för fan femtio år fyllda. Jag säger upp mig, man kan inte jobba ihop med sådana där rövslickande idioter som runkar kuk ända upp i femtioårsåldern, fy för satan!

Berättelsen om Mors lilla Olle 18









Nå-gubben


NU SKA JAG gå ut och inkassera medlemsavgifter, förkunnade tystade trallaren Sixten. Vill du följa med Olle?
   Hand i hand gick far och son genom det söndagsstilla samhället som Nalle Puh och Nasse. Så länge Nasse kunde minnas hade Nalle Puh varit kassör i Egnahemsföreningen, ett uppdrag som höjde hans status, gav honom ansvaret för ett svart kassaskrin, några pärmar med verifikationer och en bankbok med föreningens medel, allt förvarat i den låsta skrivbordshurtsen.
   Vi går till Nå-gubben, sade Nalle Puh.
   Nå-gubben bodde mitt emot Målare Ströms stora gula hus som låg ett stycke in i en trädgård som var så stor att den liknade en park och bevakades av två skräckinjagande svarta ulmerdoggar som nog var kusiner till Baskervilles hund och sprang lösa innanför staketet och morrade och dreglade då någon kom förbi. Målare Ström var lika kuslig och svart som sina hundar, i varje fall bar han allt som oftast en vidbrättad svart hatt som kunde ha hört hemma i en klassik spökhistoria. Han var dock ingen Anders Zorn utan bara en vanlig plankstrykare, men kanske drömde han om att måla tavlor i stället för husväggar och klädde sig därefter.
    Huset som Nå-gubben bodde i var raka motsatsen till Målare Ströms stora villa, det var litet, smalt och högt som ett kyrktorn, ljusgrått med mörkgråa knutar och illa underhållet. Målare Ström borde ha målat om huset åt Nå-gubben, men gubben var rysligt snål, påstods det. Dessutom var han gammal, säkert åttio och kanske till och med nittio, ingen visste så noga, och då bryr man sig nog inte så mycket om husfärgen. Han gick aningen krokigt och hade en tjock röd näsa som mestadels pekade ner mot marken som om han använde näsan för att orientera sig i livet. Olle tyckte i alla fall att det såg ut som om Nå-gubben luktade sig fram i tillvaron och sparade sina pliriga ögon för närmare studier av dess egenheter, han var i det avseendet inte alldeles olik en igelkott.
    Nå-gubben kallades Nå-gubben därför att han hade bott i Amerika och luktat på tillvaron där, sedan dess sade han aldrig nej utan nååå, aldrig ja utan jesss. Han hade mycket pengar gömda i madrassen påstod de som trodde sig veta, pengar som han hade tjänat på att gräva guld i Kalifornien. Kanske var det så, i varje fall levde han tillbakadraget, en folkskygg människa som höll sig för sig själv och inte heller ville vara med i Egnahemsföreningen. Nu var det Sixtens uppgift att övertyga honom om fördelarna med att vara medlem, att vädja till gubbens solidaritet med alla de andra villaägarna i Pettersberg och att få den gamle snåljåpen att plocka upp tre tior ur portmonnän till årsavgiften.
   God dag, jag kommer från Egnahemsföreningen, sade Sixten när Olle och han hade klivit in i trädgården, där det växte prästkragar och lupiner i enda röra och där Nå-gubben stod med ändan i vädret och näsan i backen och rensade ogräs i ärtlandet.
    Gubben hörde nog illa eller kanske ville han inte höra för han reagerade inte alls på hälsningen. Olle såg att han var alldeles hårig i öronen, riktiga tofsar som stack långt ut som slitna penslar. Gubben hade väl pratat med Sixten någon gång förut, kanske visste han också att Sixten var kassör i Egnahemsföreningen, kanske kunde han stänga av sitt hörande när han inte ville lyssna. Det hängde en tunn snordroppe från nässpetsen som egentligen inte var någon spets utan mest liknade en rund och underligt växt potatis, en sådan som de brukade visas foton på i tidningen. Men droppen fick hänga, glittrande i solskenet och exakt så stor som tyngdlagen tillät för att den inte skulle släppa taget och falla till marken.
   Jag kommer från Egnahemsföreningen, farbror, upprepade Sixten med lite högre röst och sträckte fram handen.
   Nå-gubbens hand var bred och stor som en spade, alldeles för stor för en så liten karl som han, men man fick väl stora händer av att gräva guld i Kalifornien, tänkte Olle. Fast nu var det inte guldstoft under naglarna på honom utan grå uppländsk lerjord och fingertopparna var maskrossvärtade.      
   Vill farbror gå med i Egnahemsföreningen, frågade Sixten med munnen nästan i örat på Nå-gubben.
   Himmel, vad stora öron han hade, tänkte Olle. Breda var de, tjocka och grovporiga som limpskivor. Han såg också att de där elefantöronen inte hade tvättats på mycket länge, så det var väl inte att undra på att gubben hörde illa när alla ljud måste kämpa sig igenom både skit och tofsar.
   Nu plirade Nå-gubben mot Sixten med sina ljusblåa ögon, två safirer i skuggan av ett par ögonbryn som framgångsrikt tävlade med örontofsarna i fråga om buskighet.
   Nååå, sade han.
   Det kostar bara trettio kronor om året, sade Sixten. En gång när det blir tal om kommunalt vatten och avlopp här i samhället kan det vara bra att ha en förening som förhandlar med stan. Och så har vi snöplogningen och sandningen som föreningen lägger ut på anbud så att farbror inte halkar och bryter benen när han är ute och går på vägarna. Vi har årsmöte med kaffe i Kyrksalen, det är ju en bit dit, men farbror kan säkert få skjuts av någon som har bil om det är svårt att gå.
   Nååå, sade Nå-gubben. Det tror jag icke.
   Nu bytte Sixten taktik.
   Farbror har ju varit i Amerika, sade han. Jag har hört att farbror träffade självaste Sitting Bull.
    Olle spetsade öronen, Sitting Bull hade han en bok om, med tjusiga illustrationer och gammalstafvning. Han hade läst den många gånger och ritat av en av bilderna, den där Sitting Bull står vid lägerelden omgiven av sina män med fredspipan i handen. Fast Olle hade fuskat vid avritningen och lagt kalkerpapper under och fyllt i konturerna. Då han försökte sudda bort blyertsstrecken i boken hade en del av trycket följt med, bilden var inte längre så fin att titta på, man skall inte fuska, det straffar sig alltid på något vis.
   Jesss, sade Nå-gubben. Jag mötte Sitting Bull där över.
   Var han lika stilig som på bilderna man sett?
   Jesss, sade Nå-gubben. Men en gång vart han riktigt arg, då var han icke vacker att se icke.
   Gubben skrattade lite för sig själv och plirade mot Olle, medan han för en sekund återvände till ungdomens Vilda västern.
   Det här är min lille pojke, skyndade sig Sixten att säga. Han heter Olle och läser mycket. Vi har en bok om Sitting Bull.
   God dag farbror, sade Olle och bockade, för på den tiden bockade pojkar när de hälsade och flickor neg, det här var nämligen mycket länge sedan.
   Kom, sade Nå-gubben och började gå mot trappan till sitt gråa hus. Kom ska han få se på något.
   Sixten och Olle följde efter. På trappan låg en tändsticksask, Solstickan – Säljes till förmån för barn och gamla, och Nå-gubben tog upp den med sin stora hand. Handen darrade när den hanterade ett så litet ting, så måste den också ha darrat när den höll upp sin första guldklimp, tänkte Olle. Snordroppen hängde kvar, det gick sjögång i den men den släppte inte taget.
   Har du sett en så stor bugg, sade Nå-gubben och höll fram tändsticksasken med lådan utdragen för att visa Olle.
   Lådan var fodrad med en tillplattad bomullstuss och på bomullen vilade en stor och död skalbagge med brunglänsande skal, svagt räfflat längs med täckvingarna. De taggiga benen var utsträckta med bomullsfibrerna inflätade i de små gripklorna. Olle såg genast att det var en potatisbagge och därtill ett ovanligt stort och vackert exemplar.
   Det är nog ingen tordyvel, sade Nå-gubben.
   Nej, det är en potatisbagge, sade Olle. Potatisbagge, upprepade han för säkerhets skull.
   Potato bug, sade Nå-gubben eftersinnande. Jesss, en Potato bug är det.
   Han kan mycket om insekter och fjärilar, sade Sixten påpassligt. Han samlar på fjärilar.
   Vill du ha buggen? frågade Nå-gubben. 
   Olle stod med asken i handen och såg från potatisbaggen till sin far.
   Ja tack, sade han och bockade igen.
   Först trodde jag det var en ekoxe, sade Nå-gubben och strök äntligen bort snordroppen som hade hängt under potatisnäsan och speglat världen under flera minuter.
   De är ännu större, sade Olle. Jag har bara sett en enda ekoxe här, det var förra sommaren, de är sällsynta i Uppland. Men i Skåne finns det många.
   Han samlar på fjärilar, upplyste Sixten en andra gång.
   En Potato bug, upprepade Nå-gubben och nickade eftersinnande.
   You speak English very well, sade Sixten då och lät precis som Uno Sondelius som vid den här tiden ledde en radiokurs i engelska för nybörjare som hette ”Stop! Learn English”. Sedan tillade han förklarande: Olle och jag läser engelska i radio. How are you?
   En ny glasklar snordroppe växte till sig under Nå-gubbens näsa. Olle följde intresserat dess utveckling från en glittrande prick till en allt voluminösare vätskesamling, som tycktes rulla i läge under näsan när den blivit stor nog och sedan blev hängande där som en daggdroppe.
   Nå-gubben verkade inte alls imponerad av Sixtens engelska, han sade ingenting mera utan plirade bara från Olle till Sixten som om audiensen var slut för hans vidkommande. Sixten gjorde ett sista försök.
   Skall inte farbror gå med i Egnahemsföreningen i alla fall?
   Nååå, sa Nå-gubben.
   Tack för skalbaggen, sa Olle.
   Tack för pratstunden, sa Sixten. Good-bye.
   Nå-gubben nickade bara, droppen gungade till men hängde kvar på sin plats.
   Det var det sista Olle såg av Nå-gubben. När Nå-gubben dog något år senare utan att ha blivit medlem i Pettersbergs Egnahemsförening lämnade potatisbaggen sitt jordiska fängelse i tändsticksasken och försvann spårlöst, kvar låg bara bomullstussen som den hade vilat på. Kanske upplöstes den i atomer, kanske tog den Nå-gubbens själ med sig till Mother Lode i Kalifornien, borta var den i alla fall, precis som gubben själv. Det var mycket förbryllande – och potatisbaggens försvinnande förblev en av de olösta gåtorna i Olles liv.