lördag 23 november 2013

Berättelsen om Mors lilla Olle 5

Olle har börjat i ettan




Hårda tider - men choklad fanns det



SIXTEN MOBILISERADES och hamnade som kommissarie i artilleriet i norra Uppland. På mässen spelade han dragspel, det tyckte kaptenen om, och en stamanställd sergeant som hette Bertil spelade fiol. Det var som i gamla tider, man tog sig en jäkel ibland till Avestaforsens brus och ingen tänkte så mycket på kriget som utkämpades så långt  från den fridfulla granskogen vid Marma skjutfält. När Sixten kom hem på permission bar han vit päls och krimmelmössa med vasakärvar som ett tecken på sin officiella ställning.
     Det var de kallaste vintrarna i mannaminne, koksen var ransonerad, man skulle ha frusit värre om det inte hade varit för morfar Karl och morbröderna Oscar och Gustav. De hade åtskilliga tunnland skog på sitt torpställe, och långa vinterkvällar hjälptes Anna, Arne och Olle åt att stapla ved som knirkade och knäppte i kölden när enmeterslängderna travades på varandra till manshöga murar vid tomtgränsen i Pettersberg. Oscar körde dit lassen med traktor, än fanns det lite fotogen att avvara åt bönderna, resan tog dryga tre timmar i vardera riktningen men en halvliter brännvin höll honom varm inombords.
    Anderssons har det bra, sade Lindgrens som bodde grannar och inte hade några bonnjävlar i släkten som försåg dem med bränsle till pannan. Kanske passade de också på att stjäla några famnar i skydd av mörkret, för gatubelysning fanns det inte i Pettersberg och alla fönster hade numera tjärpappsgardiner i ramar som sattes på plats innan lyset tändes. Det var så mörkt om kvällarna att fjärdingsman Larsson knappt hittade mellan husen när han gick runt och tog upp skatten och delade ut ransoneringskort, och ännu svårare måste det ha varit för tyskarna att orientera sig om de nu skulle ha kommit på idén att flyga över Pettersberg, vilket de aldrig gjorde och tur var väl det.  
     Nej, någon nöd led inte Anderssons och deras tillvaro hade sina ljuspunkter trots snö, köld, mörkläggning och världskrig. En av dem var farmor Hildas kusin Jenny som bodde i Stockholm och arbetade på chokladfabriken Svea. När hon kom på besök till julen medförde hon nävstora bitar mörk och ljus blockchoklad som hon stulit på Svea och som hon nu presentade släkt och vänner. Hon var en riktig ängel i denna dystra tid när allt var ransonerat och suget efter sötsaker stundom fick stillas med stensötans beska hjärtrot. Bäst var den mörka chokladen, tyckte Olle. Den var torr och bitter, och Anna hyvlade tunna skivor som smälte i munnen och strax fick en att längta efter en skiva till. När Olle väl hade kommit underfund med var den åtråvärda chokladen gömdes hände det att han själv försåg sig med en bit i smyg, men han fick vara kvick och tyst och vaxpapperet prasslade förfärligt när han hörde mors steg i källartrappan och han måste skynda sig att veckla ihop det i skafferiet.

Olle började skolan samma höst som Montgomery inledde offensiven mot ökenräven Rommel vid El-Alamein. Valet stod mellan folkskolan som Arne hade gått i och den småskola som professorsbarnen skickades till och i vilken de förbereddes för högre studier, därför kallades den förberedande. Terminsavgiften var hela fyrtio kronor i denna kindergarten som låg i stan, medan folkskolan var gratis och låg ett stycke ut på landet. Ska han studera och inte bli en fattig arbetare så är det bäst att han börjar i förberedande på Enskilda läroverket, sade Anna. Jag vill inte att han ska sluta som springpojke som Arne stackarn och frysa händer och fötter av sig, det är för bedrövligt hur röd och skorvig han ser ut i ansiktet när han kommer hem.
    Men hur fan ska vi ha råd? sade Sixten. Fyrti kronor i terminen kostar det. Det blir åtti kronor på ett år, bara för att lära sig läsa.
    Jag tar strykning och städning, jag är van att slita, svarade Anna.
    Hon är så högfärdig att det är synd och skam, sade farmor Hilda. Och Sixten är så snäll så han bara jamar med. Varför duger det inte med vanlig folkskola åt den där ungen?
    Men Sixten hade själv fått gå i realskolan, det var inte heller gratis, och språk hade han fått lära sig, både tyska och lite engelska. Att han ändå blev arbetare berodde på att han bara tog realexamen, en mössa med grå kulle i stället för den vita studentmössan, och började spela dragspel i stället för att fortsätta på gymnasiet. En arbetarpojke som tog studenten var inte längre en arbetarpojke utan en kandidat för vilken hela världen låg öppen, medan en arbetarpojke som bara hade gått i folkskola förblev en arbetarpojke – och riktigt vad en sådan pojke var när han hade tagit realexamen, det kunde Anna inte säga. En sådan som Sixten kanske, en som stod med ena foten i proletärernas led och med den andra på bildningens tröskel och därmed inte hörde hemma nånstans.

Anna lade nu grunden till Olles vuxna liv genom att skura, damma och tvätta åt fint folk som bodde i de flotta villorna på Kåbo. Med Olle sittandes på pakethållaren cyklade hon de tre kilometrarna till stan, det var mest utför, vände tillbaka uppför Carolinabacken mot Kåbo där strykningen eller städningen väntade hos någon professorska eller överstinna och hämtade Olle igen utanför skolan på eftermiddagen, det var mycket uppför. Och Olle klamrade sig fast vid sin mor som en apunge där han satt på pakethållaren och ständigt förmanades att hålla benen utsträckta och fötterna borta från det farliga bakhjulet och ekrarna, för fastnade han i dem så skulle de båda ramla omkull och få cykeln över sig och kanske hamna på sjukhuset med brutna armar och ben, sådant hade man läst om tidningen.

Sommaren 1943 landsteg de allierade på Sicilien. Sixten fick allt längre permissioner, nu var det inte längre så stor risk för en tysk eller rysk invasion av Sverige. Men avspärrningen kändes fortfarande, det luktade vedbrand och gengas på gatorna, allt var ransonerat, till och med lädret till skosulorna. Men på Götgatan där Anderssons hade bott förut hade gubben Hallin kvar sitt skomakeri, även om han druckit sig halvblind på rödsprit silad i limpa och av den orsaken var så darrig att han knappt förmådde halvsula ett par grovpjäxor längre. Till honom cyklade Sixten med en kvarting brännvin innanför rocken och kom hem halvfull men glad, med ett helt paket prima sulläder som han bytt mot flaskan. En stor strut pligg hade han också med sig och en brun påse sullim i kristaller, det var tillverkat av hästhovar och koklövar påstods det, och nog luktade det både hästhovar och koklövar då det stod och kokade på spisen i flera timmar för att få rätt konsistens. Många kvällar därefter satt Sixten i köket och sulade skor åt hela familjen, tjocka varma sulor, både pliggade och randsydda med becktråd som han hade lärt sig i ungdomsåren av just skomakare Hallin. Klackjärn och tåjärn skruvade han också dit, det blev riktiga steppskor värdiga en Fred Astaire, och Anna förfasade sig över de fula repor som järnen gjorde i korkmattan.
      Men på sommaren gick Olle barfota och fick skinn så tjockt att inte ens gruset på grusgångarna kändes vidare värst. Han önskade att han hade bott i ett fjärran land med ständig sommar så att han alltid kunnat gå barfota, då skulle det ha varit en enkel match att promenera på glödande kol som fakirerna gjorde i Indien. Apropå fakirer så hade han redan lärt sig ett fakirtrick – hur man får en vasskolv att växa upp ur jorden i den häpna publikens åsyn. Allt som behövdes var en bit stuprör nedstucket i marken och delvis dolt av en grästuva med ett hål i. När Olle hällde på vatten ur trädgårdskannan började vasskolven ”växa upp” tack vare termosflaskkorken som Olle stuckit vassröret i, och både Sixten och Anna applåderade tricket som förevisades av en åttaåring med gul turban på huvudet.
     Hålla på med såna tokigheter när man är åtta år, muttrade farfar som betraktade föreställningen genom ett öppet fönster och inte hade mycket till övers för taskspeleri i någon form. När jag var åtta år fick jag lära mig arbeta, då fanns det inte tid för sådana där dumheter.
      Håll han sin stora trut och låt pojken leka medan han är liten, fräste Anna tillbaka, och Sixten sade att det nog fanns en enkel förklaring både till reptricket och de flesta andra konster i den här världen också bara man kom på den.      










torsdag 21 november 2013

Berättelsen om Mors lilla Olle 4



Den hemska resan till Åland

VÅREN 1939 INKORPORERADES Böhmen och Mähren med Tyska riket, och på IOGT:s stormöte i Borås föreslog den danske folkskolläraren Ankjaer att Chamberlain borde väljas till överhuvud för den internationella godtemplarorden, med Hitler som vice chef och Mussolini som marskalk, det skulle betyda mycket för bevarandet av världsfreden, trodde han. I det spanska inbördeskriget räknade man nu till en miljon döda, allt enligt liberala Upsala Nya Tidning.
I juni for Sixten, Anna och Olle på sin första lagstadgade semestervecka till Åland. De tog båten från Norrtälje, S/S Sylfid hette den. På Åland skulle de bo hos en familj som hyrde ut övervåningen i sin vita villa till turister från Sverige. De var godtemplare i likhet med folkskollärare Ankjaer och även baptister, och de hade två pojkar, Pekka och Heino, som var blonda som Putte i blåbärsskogen och lekte med Olle i sandlådan, det finns det bildbevis på i fotoalbumet.
Överresan bjöd på mycket hårt väder, det regnade och stormade fast det var mitt i sommaren och däckspassagerarna satt insvepta i regnrockar och filtar. För att hålla värmen drack många av herrarna brännvin och folkkonjak. Sixten hade också med sig en flaska Eau de Vie och sockerbitar som tilltugg. Han pokulerade med några andra arbetare som i likhet med honom firade sin första lagstadgade semestervecka och stod sedan och spydde över relingen medan de blågröna sjöarna skummade kring skrovet. När han spytt färdigt drack han mer konjak för att få bort den sura spysmaken i munnen, någon seglare var han inte fast man hade kunnat tro det som han spelade sjömansvalser ute på dansbanorna iklädd kaptensmössa med guldankare och lurade fattiga jäntor i fördärvet som han hade gjort med pigan Anna den där midsommarnatten på Tännholmen.
En steward tyckte synd om Anna och Olle som satt på däck och huttrade i regnet och gav dem en hytt utan kostnad. Olle grät och kräktes om vartannat, han trodde liksom sin mor att S/S Sylfid skulle gå under i stormen, när som helst kunde vattnet spränga ventilen och dränka dem som råttor i den lilla hytten, sådant  fanns beskrivet i litteraturen. Anna var bara åtta år när Titanic sjönk men mor Lovisa hade berättat om den förfärliga förlisningen och nu gnolade Anna på Närmare Gud till Dig för att göra Honom Däruppe uppmärksam på deras eländiga belägenhet och kanske få Honom att besvärja vågorna, vem det nu var som hade framkallat dem.
Ser du inte så sjuk pojkstackarn är, sade hon till Sixten. Vad skulle vi ut på havet att göra? Vi kunde ha åkt tåget till Stockholm och sett vaktparaden i stället.
Jag är sjuk jag med, lallade Sixten. Det är en sådan jävla sjögång att man inte ens kan spela dragspel. Tur att man har något att dricka, annars skulle man inte ha något att spy upp. En smörgås skulle smaka gott också eller åtminstone en skiva korv.
Anna tyckte att Sixten kunde låta bli att supa så mycket för Olles skull, han skämde ut pojken och henne med, fast hon var ju van vid att bli utskämd. Men Sixten slog igen dörren till hytten med en svordom och raglade tillbaka upp på akterdäck. Där hade några andra karlar hällt upp kaffekask och balanserade kopparna så gott det gick i sjögången. Sixten var välkommen i deras sällskap, han hade lätt att göra nya bekantskaper, och en kask satt inte i vägen, skål och putäll!
Det var en jävla överresa, det tyckte alla, kristna som fyllerister, men resten av veckan bjöd på sol och sommarväder. Sixten fyllde på brännvinsförrådet med smuggelsprit som man kunde köpa till bra pris på torget i Mariehamn, och mellan suparna spelade han Livet i finnskogarna som han hade lärt av Calle Jularbo själv på 1920-talet då de båda hade turnerat ihop en sommar. I sandlådan satt Olle med Pekka och Heino och grävde kanaler som de i smyg fyllde med sitt kiss. Smala blad från lupiner blev till guppande gondoler som seglade i kisset med nyckelpigor och andra småkryp som passagerare och en och annan sjöfarare drunknade i skummet, det var som i verkligheten, i varje fall ute på havet. Vid det vita trädgårdsbordet drack värdfolket Karléns och Anna kaffe och tackade Gud för den sköna sommaren, talade om kriget som kanske skulle bryta ut trots herr Chamberlains tappra försök att avstyra det och bad Vår Herre förskona dem från den ogudaktiga ryssen. I övervåningen låg Sixten och sov ruset av sig, det gjorde han mest varje eftermiddag under sin första lagstadgade semester.

I Mariehamns stadspark fanns det en svart svan bland alla de vita, en svart svan hade Olle aldrig sett förut, den var på något vis som en exotisk negerfågel. Det tyckte Sixten också, så en förmiddag tog han ett fotografi av den märkliga svanen med Zeiss-Ikon-kameran. Vattnet i dammen var lika grönt och tjockt som vattnet i Svandammen i Uppsala, där det bara fanns vita svanar. På fotokopian blev vattnet nästan svart och man kan nätt och jämnt urskilja negersvanen, men den fanns där ändå. Gå inte för nära, varnade Anna. Svanar är elaka, de bits. I Uppsala bet en svan nästan snoppen av en liten pojke. Det stod i tidningen, så förskräckligt var det.
När en av de vita svanarna började väsa åt den fotograferande Sixten spottade han en rejäl loska snus på fågeln som då snabbt retirerade. Snusloskan blev liggande som en svart hätta på svanhuvudet, det rann tobakssaft ner i ena ögat på fågelkräket som flaxade med vingarna och ideligen doppade huvudet i vattnet för att bli av med svedan. En och annan åskådare skrattade på finlandssvenska men Anna skämdes förfärligt över sin snusande buse till äkta man. Under fotografiet av den svarta svanen har Sixten textat i albumet: ”Svart svan i Stadsparken, Mariehamn”.
I lufthamnen inte långt därifrån låg Aerotransports hydroplan SE-ADR Södermanland. Det var en Junkers Ju-52 byggd på licens vid fabrikerna i Limhamn, och planet trafikerade linjen Stockholm – Helsingfors med mellanlandning i Mariehamn. Som mest tog maskinen sexton passagerare. Olle hade aldrig sett ett så stort flygplan förut och Sixten fotograferade det också, där det guppade på sina pontoner medan posten lastades ombord. Sally Bauer simmade över Engelska kanalen på femton timmar och tjugotvå minuter, insmord i fett för att inte frysa ihjäl. Sixten doppade sig en gång i Ålands hav, det var minst lika kallt som Engelska kanalen så någon simtur blev det inte. Efter doppet satt familjen en stund på klipphällarna och Sixten sade något om att därborta i öster ligger Ryssland, där arbetarna har makten och det inte finns några jävla kapitalister och tyska tidsstudieingenjörer som suger ut dem. Så skulle det bli i Sverige en dag också, då skulle hela jävla bruksledningen ställas upp mot en vägg och skjutas, det ville han se.
       Du med dina kommunister, sade Anna. Ha ihjäl så fina människor som tsaren och hans barn, fy för sånt folk. Herr och fru Karlén har berättat för mig vilka gräsligheter den där Stalin hittat på. Tacka vet jag gamla Sverige där vi har en riktig kung.
       Tyskjävlarna är rädda för ryssen, därför blir det inget krig, sade Sixten bestämt. Men riktigt så rädda som Sixten trodde var inte tyskarna. För redan samma sommar förkunnade Hitler: Jag skall segra eller dö! och sände sina trupper in i Polen full av positivt tänkande. Hela min strid för freden förgäves, suckade då en förtvivlad Chamberlain och det gjorde han förvisso rätt i.

onsdag 20 november 2013

Berättelsen om Mors lilla Olle 3

Gick ett grymt öde till mötes


Hur det egentligen ligger till och en döende mor


MEDAN GRANNFRUARNA SKVALLRAR kan det vara på sin plats med några historiska kommentarer kring gården Egilsbo i Västanmyra, vilka även kan förklara allt detta käringtjat om tattarblod.  Stället ligger i numera utgallrade skogen intill den stora åsen, en lång och låg faluröd byggnad, gediget timrad redan på 1600-talet och med tillbyggd förstukvist som är ett par hundra år yngre men så vackert utsirad med vita snickerier att den med tiden har blivit ett med huset. I vinkel står ladugården, vitputsad nedtill och med hög loge ovanpå, och det finns även ett stall och några andra men mindre så kallade åbyggnader på tunet.
      Från detta tune kunde en gång storbonden Egil se ut över sjöar och sund, det var närapå i tidernas begynnelse innan granskogen kom vandrande från Sibirien och reste gröna murar runt folk och gårdar så att människorna sällan såg varandra och misstänksamheten mot främlingar växte i takt med granstammarna. Vid pingsttiden, då sveakungen i Uppsala påbjöd ledung, samlade Egil sitt manskap, utrustat med sköld och svärd, spjut och järnhatt, tog farväl av kvinnor, barn och trälar och seglade ner längs Fyris och ut mot Östersjön. På andra sidan havet låg Gårdarike, porten till Österlandets skatter, ”de for dristigt fjärran efter guld till Gårdarike och Särkland” som det står ristat på runstenarna. Då Egils skepp återvände följande sommar var det lastat med allehanda dyrbarheter och även med några mörkögda, svarthåriga och förskrämda unga kvinnor som männen förlustat sig med under hemfärden, karlar har ju alltid bara en sak i huvudet som Anna brukar säga. Och det de har idag det hade de säkert också fordom, kan vi tillägga.
     På Egilsbo och andra gårdar tjänade dessa främmande kvinnor därefter som trälinnor, förfarna i konsten att väva, skickliga i att göra getost och fårost, sämre med kor och koprodukter, liderliga som skökor i sänghalmen när sådana tjänster påkallades och det var ganska ofta kan man tro, fast det inte skrivs mycket om just den saken i de historiska skrifterna. Säden från blonda och rödhåriga vikingasöner blandades med safterna hos dessa avariska, kasariska och bulgariska kvinnor, det föddes nya trälar som växte upp fjärran från de vida slätterna och de höga bergen, i ljusa ekskogar, vid glittrande sjöar, vid tjärnar svarta som deras främmande ögon. Det grova tagelhåret, de sneda slaviska ögonen och de höga kindknotorna var horungarnas stigma, med tiden började man kalla dem tattare. Många av dem ljusnade genom generationerna, det var som att hälla på grädde i kaffekoppen: först alldeles svart, sedan blondare och blondare, men aldrig lika vitt som själva grädden, för i botten låg ändå kaffet som gav exotisk färg och främmande smak. Hos varje tattare fanns det lite av kaffet kvar, hur blå ögonen än kunde vara. Och stundom kom ursprunget tillbaka med full styrka, kröp ur skinnet som en orm vid ömsningen, det blev en svart huggorm som ringlade bland de uppländska tallbarren och skrämde hederligt folk från vettet.
    Akta dig för tattarungar, de stjäl och slåss och lurar kläderna av dig! Fast kvinnorna deras är granna, det måste medges, och den som en gång lägrat en tattarjänta vill aldrig ha annan hyska. Så pratades det i drängstugorna även bland dem som själva aldrig hade vågat provsmaka utan blott vidarebefordrade hörsägen, och i drömmarna kom de svarthåriga skönheterna till dem och mjölkade dem tomma som häxornas harar.

Med åren försvann vikingalederna djupt ner i åkermarken, kvar blev endast slingrande diken kantade av kaveldun och kabbeleka, inte ens en barkbåt kunde längre hitta vägen ut till havet. Egilsbo låg hukande vid granskogskanten, ett hemman bland många andra, bara den stora eken med sin trälklagan i grenarna minde om det som en gång varit. Trollen hade flyttat in i granskogen för flera generationer sedan, men de envisa gårdstomtarna bodde kvar och kunde alltjämt ställa till förtret för Mattssönerna som nu huserade på Egilsbo.

    Matts Eriksson, Erik Mattsson, Matts Eriksson, den ena generationen efter den andra. Någon gång bytte man: mormors far hette Lars Johan, och hans vackra Karin Eriksdotter var nog tattare på mödernet så svart som hon var, till och med mustasch hade hon, ett allbekant tecken på liderlighet hos kvinnor. Lars Johan doppade en gång i tattargrytan och ville bara ha mer och mer, det var som drängarna sagt. Lars och Karin fick fem flickor, mörka och högkindade, några av dem dog som brukligt vid späd ålder, och så enda pojken Tok-Anders med sina utstående stirrande fiskögon och en tova hästtagel på huvudet. Han jagade kjoltyg från den dag kuken hade lyft på mössan, helst i giggen som drogs av den kolsvarta märren Beda, med den for han runt i bygden och bjöd ut sina avelstjänster. Tjohej, se upp för Tok-Anders, han har alltid stången rest, vill du ha en puss, Greta? Ska vi gå upp på Perssons loge och vänslas en stund? Du har bröst som vitaste marmoren, Stina, får jag snutta på dem en stund?  Har du sett en sådan ruling förut, röd och blå, länge kan den stå!
    Men Tok-Anders var mest munväder och de flesta skrattade åt honom och menade att det nog var trollen där borta i skogen som hade gjort honom till en sådan tok. Sorgligt var det emellertid med Josefin, som också var klen i huvudet och en dag följde med Tok-Anders in i gläntan bortom Lillvreten. Josefin var oskuld och Tok-Anders spräckte henne så illa att blodet sipprade i tre dagar efteråt. När mor Signe såg allt blod förstod hon vad som hänt. Men Josefin ville inte tala om vem det var som hade tagit hennes mödom, inte förrän fader Albert randat henne rejält med livremmen på skinkor och lår. Nåväl, sedan Josefin hulkande erkänt att missdådaren var Tok-Anders for Albert iväg med schäsen till Egilsbo och jagade kvinnoskändaren in i skogen. Vid en mossig gran hann han upp honom och skar resolut tasken av Tok-Anders med sin slidkniv. Albert hade snöpt många grisar, han visste hur man gjorde. Men han måste ha knutit till dåligt med balsnöret, ty när en dräng på Egilsbo hittade snöpingen var han halvdöd och blek som ett lik, det var knappt han andades. Lars Johan spände prompt Beda för vagnen och körde sonen de två milen till Uppsala och dess Akademiska sjukhus, där man som genom ett under lyckades rädda livet på den olycklige.
     Tok-Anders lämnade sjukhuset som en skugga, tyst, darrbent och punglös. Han blev folkskygg, man såg honom aldrig mera i giggen bakom Beda utan mest strök han omkring i skogen, utan mänskligt sällskap, och han ville varken veta av sina föräldrar eller systrar längre. Han var ännu inte fyllda tjugo då man en dag hittade honom död inte långt från gläntan där han förgått sig mot Josefin. Han var inte bara död utan alldeles platt som ett fruntimmer mellan benen. Hans långa stolthet var avskuren vid roten och han hade uppenbarligen gjort det själv med morakniven som blänkte i solen och därmed lockade Dräng-Kalle in bland buskarna för att se vad det var som låg där i sensommargräset och glittrade så grant. I

Många ögon följer Anna på hennes promenad längs grusvägarna i det lilla samhället, väl dolda bakom gardiner eller i fönster med skvallerspeglar. En och annan stannar upp på väg från vedboden och hukar intill en buske eller kikar osedd bakom boddörren. Bilarna är få och de som eventuellt kommer förbi tutar inte längre då de ska uppmärksamma en fotgängare på sin närvaro, för numera gäller den tysta trafiken inom stads och köpings tätbebyggda område. Sverige har blivit ett folkhem som planerar för den nya tiden. Jätte! sade självaste kungen käckt då han invigde Slussen i Stockholm, det kunde man läsa i Upsala Nya Tidning som är liberal men accepteras också i ett arbetarhem eftersom dess konkurrent Tidningen Uppsala (eller Nollan som den brukar kallas på grund av bristen på innehåll) representerar något ännu värre, nämligen Högern!

    Då och då stannar Anna för att jollra med sin Olle som ligger väl omstoppad under det vita täcket som mormor Lovisa virkade till Arne för nio år sedan och som har legat i linneskåpet och börjat gulna i kanterna i väntan på nästa barn som ingen trodde skulle komma men som kom ändå på grund av ett surströmmingskalas med Kron Brännvin och Pilsner Klass II. Anna tänker att hon måste ta bussen ut till mor och visa upp Olle för henne, en buss går på morgonen och en tillbaka på eftermiddagen, kanske måste man betala extra för barnvagnen men ändå. Kära mor Lovisa har ännu inte sett pojken och Sixten vill inte åka med ut till bonnjävlarna som han kallar dem när han är på det humöret. Lika bra är det, för sist han var där satt han bara och söp med pappa Karl och bröderna, och stackars lillebror Gustav blev så full att han kräktes ute på verandan, de måste bädda ner honom och tvätta av honom det värsta, både mor Lovisa och Anna grät när de såg honom i ett så eländigt tillstånd. Men karlarna skrattade bara och menade att lillpojken måste lära sig att tåla starkt, han var ju ändå snart tretti.  
    Kära mor Lovisa som är för god för denna världen och har fått en likadan buse till karl som Anna själv har blivit klen på sistone, det är något fel på hennes mage och hon orkar inte åka någonstans längre. Tänk om det är kräftan, tänker dottern, och för några ögonblick suddar tårar ut den ljusa bilden av Olle i barnvagnen.

Bara några månader senare, i oktober när hela världen står grå och avklädd, får Anna brevkortet från bror Oscar. Mor har lagts in på Akademiska, hon har kräfta i magen, skriver han med sin prydliga skolpojkshandstil. När Anna tar bussen till Uppsala samma dag åker hon ensam och sitter i fem timmar hos sin nyopererade mor som aldrig vaknar ur eternarkosen och därför inte kan ta farväl av sin vakande dotter. Oscar och Gustav är inte där, inte heller pappa Karl, de skyller på att korna och gården måste skötas men Anna vet bättre – de har aldrig någonsin älskat kära mor Lovisa. Anna gråter i sin ensamhet med den döende modern som hon övergav för Sixten och som aldrig fick se hennes lilla solstråle Olle.



tisdag 19 november 2013

Berättelsen om Mors lilla Olle 2

Olle - nyligen utkommen







Bruksliv



JAG TROR JAG ÄR MED BARN, sade Anna till Sixten då han kom hem från Bruket på middagsrast.
    Klockan ett tjöt Brukets siren, den hördes långväga kring, då var det dags för fruarna att duka fram varm mat till sina karlar. Sixten cyklade på en svart Hermes med extra bred sadel för hemorrojdernas skull, det tog honom en kvart att cykla hem på grund av Stora backen som han måste gå en bit uppför och tio minuter att cykla tillbaka för då var det utför hela vägen. Klockan fem i två tjöt sirenen igen, en sista varning till dem som bodde nära och kanske dröjde sig kvar vid middagsbordet, klockan två måste arbetarna vara på plats. Den som stämplade in för sent fick avdrag på lönen, det sved, och skötte man sig inte kunde man bli av med både arbete och hus om Bruket sade upp sin borgen.
    Likadant var det på morgonen: fem i sju, sju, nio, fem i halv tio, halv tio ljöd brukssirenen. Mellan nio och halv tio var det frukost, medhavda smörgåsar och kaffe i termos, en och annan bodde så nära att han hann fara hem men de flesta åt frukost i matsalen. Och så klockan fem, då var arbetsdagen slut om man inte jobbade skift förstås men det gjorde aldrig Sixten, det gjorde bara de som passade ugnarna där man brände keramiken som Sixten och de andra i Målarsalen hade dekorerat och glaserat. På lördagarna var det samma tider som gällde, fast då slutade de flesta klockan ett och sirenen höll helg till måndagsmorgonen. I Pettersberg behövde man inga klockor, där var det Brukets siren som höll reda på tiden åt alla och envar och ständigt påminde invånarna om vem som betalade gröten på bordet.
    Den där jävla Grünbach, sade nu Sixten mellan tuggorna. Förbannade jävla tyskjävel. Jag ska ta och nita den fan så han inte kan gå på en vecka. Nu ska han ta ner ackordet för oss, tio öre mindre i timmen blir det. Jävla tysksvin, de skulle skjutas allihop. Och sedan: Vad säger du, har du blivit på tjocken igen?
    Anna nickade. Det var nio år sedan sist. Sixten såg på henne medan han tuggade det stekta fläsket serverat med paltbröd och vitsås. Han både älskade och hatade henne. Om hon inte hade blivit på smällen den där midsommarnatten vid Tännholmen skulle han aldrig ha gift sig med henne, den saken var klar, men han tog sitt ansvar, det fanns alldeles för många så kallade obemärkta på den tiden, och inte ville man att skvallret skulle gå heller: Är det sant som de säger att du har en unge ute på stan med någon tjinona? Anna var ju söt förstås, en riktig tattarjänta med sitt svarta hår och sina höga kindknotor, men så förbannat tjatig och elak. Ibland rök de ihop så att hårtestarna flög för hon var svartsjuk också och tålde inte att han såg åt någon annan i kjol, och ibland retade hon upp honom så att han måste ge henne ett rejält kok stryk. Han hade lust att klå upp henne nu också för att hon var på tjocken, bulta på henne rejält med knytnävarna, men han nöjde sig med att slå näven i bordet.
    Hur fan ska vi ha råd med en unge till? röt han så att det hördes ner till farfar och farmor som tittade upp i kökstaket för att höra bättre. När tyskjäveln stjäl tio öre i timmen av oss hederliga svenska arbetare. Tala om det för mig, ditt jävla bonnas!

Hur förhåller det sig egentligen med familjelyckan i det genomsnittliga svenska arbetarhemmet? Den frågan ställde makarna Gunnar och Alva Myrdal i boken Kris i befolkningsfrågan. Vilken roll spelar grälet om hushållspengarna? Vad tycker och tänker kvinnorna? Hur pass avsevärda intresseslitningar förorsakas av könsumgänget? Hur trivs barnen?

    Om Gunnar och Alva frågat Sixten och Anna hade de fått veta att tyska bruksingenjörer som Grünbach bidrar till slitningarna genom att ta ner ackordet med tio öre i timmen för hederliga svenska arbetare, att kvinnorna kan drömma om äkta böhmiska kristallkronor efter samlaget, att könsumgänget ofta står i relation till konsumtionen av Kron Brännvin på helgerna och att Arne trivs alldeles utmärkt i utdragssoffan mellan Emanuel och Hilda.




Sixten stack sitt spjut
i Anna in och ut,
efter nio månars slut
kom en liten Olle ut,
stora fötter, liten kuk,
fy fan vad han såg ut!  


Är det något särskilt med misstagsbarn? Ser man på dem att de inte är planerade, uppträder de på ett annat sätt än barn som blivit till därför att deras föräldrar ägnat sig åt ett så att säga målinriktat knullande i den äkta sängen och inte endast gett efter för sina djuriska lustar i första bästa skogsbacke? Någon gång under uppväxten får misstagsungarna säkert höra av sina föräldrar att de egentligen är ovälkomna, men uppenbarligen inte tillräckligt ovälkomna för abort eller bortadoption. Slarvbarn brukar man kalla dem, det låter rart på något sätt, ungefär som om ungen kommit till därför att pappa glömt att knäppa jylfen eller därför att mor underlåtit att lappa ett hål i sina underbyxor. Slarvbarnen är många i konungariket Sverige, särskilt inom arbetarklassen, även om det här decenniets barnkullar är små jämfört med vad som ska komma. När slarvbarnet Olle föddes hade han segerhuva.
    Då han nu är utkommen får vi väl ta hand om honom, sade Sixten när han kom till sjukhuset och såg den nyfödde för första gången. Han är ju fin, stor och lång och frisk. Och sedan: Nu vill den där jävla tysken ta ner ackordet med fem öre till, de är ta mig fan inte kloka på det där stället. Man borde spränga hela jävelskapet i luften. 
    Anna hade fött ännu en son, stor och lång och frisk, det hade Arne också varit. Men den här var ännu större och han skulle bli hennes, inte farfars och farmors som Arne. Han hade tagit många timmar på sig att komma ut, förlossningen hade varit plågsam, hon hade blivit sydd, den här pojken tänkte hon inte släppa ifrån sig. Aldrig. Inte till någon.
     Vi döper honom till Olle, sade hon och tänkte förstås på Mors lilla Olle med solsken i blick.
      Olle Sixten då, sade Sixten och såg från pojken till buketten med röda rosor som stod intill sängen och som hade kostat honom ett par timmars arbete nu när ackordet var sänkt med tio öre i timmen och troligen skulle sänkas med fem öre till.
     Jo, Olle Sixten, det gick Anna med på och tack för de dyra blommorna.

Det var i maj 1935. Nästan på dagen hundra år tidigare föddes Johan, son till Anders Petter Andersson Redlig och Svea Pålsdotter i Tjule socken i Hälsingland. Johan dog i lungsot vid fyrtiofem års ålder. Han hade varit duktig på att snida och tälja, han snickrade stolar som höll att sitta på ännu i våra dagar och han haltade från det han var femton för då högg han sig i benet med en handyxa, det var visst några senor som aldrig ville växa ihop igen. I övrigt var hans liv rätt händelselöst bortsett från att han avlade femton barn med sin Kristina.

När Anna och hennes lille Olle hade kommit hem till Pettersberg tog Sixten fram sin gamla ateljékamera av fabrikat Nyblins, ett minne från den tid då han hade gått i lära hos fru Persson som drev en fotoateljé på Svartbäcksgatan i Uppsala. På detta det första fotografiet av vår huvudperson ligger Olle stor och glad och alldeles naken på ett vitt lakan som Sixten har draperat mycket konstfärdigt. Sixten var ju inte så lite konstnär, en man som kunde måla kakel och oljetavlor och fotografera porträtt på glasplåtar i format 13 x 18 centimeter. Olle måste ha legat mycket stilla då hans far förevigade honom, för fotot är skarpt trots att det tagits i enbart infallande fönsterljus, att så är fallet ser man på de mjuka dagrarna. Det finns till och med en färglagd kopia av bilden. Sixten har målat hudtoner med akvarellfärg spädd med tvålvatten och lagt blått i lakansvecken, ytterligare ett bevis på hans konstnärliga begåvning.
    Samma år som Olle föddes revs Syskrinet och Sju helvetes gluggar, två legendariska hus vid Fyrisån, men innan dess var självaste kung Gustav V i stan och firade att domkyrkan fyllde femhundra år. Farmor Hilda hade extra mycket att sy inför jubileet, det skulle sys nytt och ändras och bytas svettlappar i professorskornas klänningar för det var en varm sommar och ingen ville ju skämma ut sig inför Hans Majestät med stora mörka fläckar i ärmhålorna.
    Sixten gav blanka fan i kungabesöket, han var en hederlig arbetare och varje hederlig arbetare hatade av socialistisk tradition kungligheter, kyrka och krigsmakt. Ännu var han inte kommunist men det skulle han bli under det kommande kriget, sedan Hitler brutit pakten med Stalin och Grünbach hotat att sänka ackordet ytterligare. Fast ännu var det några år dit. Först var det dags för Mussolinis civiliseringskrig i Abessinien och inbördeskriget i Spanien, och under tiden gick Anna ut med Olle i den stora svarta barnvagnen som en gång köpts till Arne och därefter stått och samlat damm på vinden i väntan på ungen som ingen trodde skulle komma, allra minst hon själv. 
    Hon är stolt över Olle, som nu har sin namnes rosor på kinden och mycket solsken i sina blå ögon. Brevbärarens fru Lotta håller med om att det är ett vackert och välskapt barn, men fru Haglind på Bruksvägen som har sex egna tycker att det är väl inget märkvärdigt med just den här ungen. Han ser väl ut som alla andra friska ungar, varken sämre eller bättre, menar hon. Och andra grannfruar viskar att nu har de fått en tattarunge till där borta i villan på Bergvägen, de ynglar av sig som råttor, men det gör ju sånt löst folk, det är allom bekant. För nog är de tattare, åtminstone Anna, så mörk som hon är. Hon kommer ju från Tierpshållet också, från djupa skogen i Västanmyra där det är allmänt känt att tattare, tavringar och annat pack brukar hållas. Tänk att hederliga svenska arbetare ska behöva ha sådana som grannar, hur ska det gå för gamla Sverige?
    Och Anderssons är från Luthagen, jag vet en som bodde granne med dem på Götgatan. Där var ett rysligt supande och kortspelande sade hon, så det är väl samma sorts byke på farssidan också. Det finns en folkskollärare i Rasbo som ska vara släkt med dem, om det är på Emanuels sida eller Hildas vet jag inte. Han ser då ut som en riktig tattare. Fast det är en stilig karl, folkskollärare Hörling, med svart mustasch och motorcykel med sidovagn. Jag tror inte att Hörlings är en tattarsläkt, för vem har väl hört talas om tattare som är folkskollärare? Det är ju som att ha en neger till präst. 
     Men fisförnäma är de, Anderssons, fast de bara är vanliga arbetare som vi andra. Titta bara på Anna där hon drar omkring med den där ungen som vore han vackrast i hela världen. Hon borde vara hemma och sköta huset i stället, men det är förstås tattarblodet som drar i benen på henne.





söndag 17 november 2013

Berättelsen om MORS LILLA OLLE




I


Vad som har varit är
vad som kommer att vara,
och vad som har hänt
är vad som kommer att hända:
intet nytt sker under solen.

                          Predikaren 1:9






Lite om tillkomsten och släkten

I BÖRJAN AV SEPTEMBER 1934, det var en lördagseftermiddag, delade Sixten Andersson och hans far Emanuel på en helburk Röda Ulven surströmming av årets inläggning. Tilltugget utgjordes av fint hackad rödlök, mandelpotatis som inköpts i Saluhallen och kokats precis så länge att den inte spruckit i skalen, vilket är en konst i sig, och Wasa Husmans knäckebröd. Naturligtvis fanns där en bit Svecia-ost också, en sådan som svider skönt i gommen och luktar gymnastikskor när den är riktigt väl lagrad. De drack Pilsner Klass II från Bayerska Bryggeriet i Uppsala i bukiga glas på fot och Kron Brännvin ur spetsglas som rymde sex centiliter.
     Om Sixten inte hade druckit så många pilsner och så många sexor brännvin skulle Olle troligen inte ha blivit till, i varje fall inte vid detta tillfälle. Så egentligen är Olle ett vådaskott, en sats sperma avlossad i fyllan och villan – eller om man så vill det bestående och köttsliga resultatet av en enkel men ändå minnesvärd surströmmingsskiva i det lilla samhället Pettersberg ett stycke utanför Uppsala.
     Olles bror Arne är också ett sådant köttsligt misstag, dock är han tillkommen på annan plats och under andra omständigheter. Då Olle avlades var Arne redan nio år gammal och den direkta orsaken till att pigan Anna Pettersson gifte sig med kakelugnsmakaren och dragspelaren Sixten Andersson nio år tidigare, innan Annas mage blivit för stor för att rymmas i en hyrd brudklänning. De båda träffades på festplatsen Tännholmen som låg inom cykelavstånd från Uppsala men som även kunde nås med ångtåg från Östra Station, en behaglig men lite skumpig resa genom det uppländska landskapet med hagar, åkrar och enbackar. Anna, som till vardags tjänade piga hos en professorsfamilj på Öfre Slottsgatan och  hade cyklat till Tännholmen med sin väninna Elsa som också tjänade piga fast hos en docentfamilj, tyckte att dragspelaren i sina vita linnebyxor och sin mörkblå seglarkavaj var den stiligaste karl hon sett, och så hade han kaptensmössa med vit kulle och ett par korslagda guldankare som märke.
      På natten, när Sixten och hans kapell (som förutom dragspelet bestod av fiol, gitarr, kontrabas och trummor) hade spelat färdigt, lade hon upp sig för honom i en skogsbacke inte långt från dansbanan. Hur det egentligen kom sig talade föräldrarna aldrig om, vare sig med Arne eller Olle, och pojkarna var naturligtvis för blyga för att någonsin fråga. Säkert var Anna inte den enda unga kvinnan som förlorade oskulden bland enbuskarna på Tännholmen. För detta hände på själva midsommarnatten, och älvorna som dansade över sjön trollband både flickor och pojkar, pigor och dragspelare, och lockade dem till svår synd. Elsa blev också bestigen, av en harmynt pojke från trakten som arbetade på sågverket men hade förstånd att dra ut lemmen i sista stund.
      Strax efter Sixtens utlösning djupt inne i Annas slida började en gök gala i väster.
Fyra milliliter säd, miljoner spermier, rätt vad det är hittar en av miljonerna fram och det blir en unge. I fallet Sixten och Anna är dock endast två söner med nio års mellanrum kända, vilket redan har berättats. Fast senare höll Anna ofta före att hennes horbock till karl säkert hade en massa andra ungar ute i bygderna där han spelat sitt dragspel och viftat med sin kuk och sprutat fittorna fulla. Hon sade att hon bittert ångrade den där midsommaraftonen då hon lät sig förledas till en så svår synd av dragspelscharmören Sixten, ja den hade rent av förstört hennes liv, sade hon. Att göken gol i väster kunde sannerligen inte ändra på den saken, vad de gamle än påstod om gökar och väderstreck.


Men varken Arne eller Olle började med Sixten och Anna. Riktigt var alltsammans började kan ingen säkert säga, även om antropologerna numera satsar på att mänsklighetens vagga började gunga någonstans i Afrika eller trakterna däromkring. För vår del räcker det med kyrkböckerna, det kosmiska perspektivet lämnar vi därhän, här ska vi  inte försöka lösa tillvarons gåtor, denna berättelse är inte rätta platsen för filosofiska funderingar. Av kyrkböckerna framgår bland annat följande:
    Anders Pettersson Redlig och Svea Pålsdotter, de var från Tjule i Hälsingland och de fick sju barn. Ett av dem hette Johan, han var född 1835 och avlade femton barn med sin Kristina. Fem av dem dog före tio års ålder, det var ju så med torparungar på den tiden, därför fick man ta till med råge. Hilda var en av dem som överlevde, yngsta dottern som blev Arnes och Olles farmor. Hon gifte sig med Emanuel, kakelugnsmakare från Uppsala, de fick en enda son, det var blivande dragspelaren Sixten.
    Emanuels far hette Herbert, han var bryggeriarbetare och hade en yngre bror som hette Ferdinand. Denne Ferdinand brändes inne i en smedja i Funbo socken därför att han tagit några supar för mycket och sov så djupt i den varma kammaren bakom ässjan att han inte vaknade när en brinnande mus i dödsångest klättrade upp i gardintrasan som hängde i det lilla sotiga fönstret och satte fyr på hela smedjan. Deras föräldrar var Bernhard och Märta, före dem fanns en Emanuel till och hans hustru Josefina som var oäkting från Stockholm men av bättre sort ändå eftersom hon var avlad under en ek på Kungliga Djurgården enligt vad det påstods i släkten. Emanuels mor Viktoria var sjuklig och bördig från Enköping, hon födde tre barn av vilka enda flickan dog vid tre års ålder och själv levde hon blind i fjorton år fram till sin död, det var sockersjuka. Bernhard var från Nyköpingstrakten, troligen ett statarbarn, kyrkböckerna brann upp år 1903, så om honom vet vi inget mer.  
     Arnes och Olles morfar hette Karl, han var häst- och horkarl, det sade Anna i alla fall. Att han var hästkarl finns det fotografiska belägg för, men horumgänget är inte dokumenterat och bör nog tas med en nypa salt. Troligen hade den stilige Karl en medfödd förmåga att få omkull kvinnor som kom i hans väg och eftersom det är allas vår uppgift att uppfylla jorden följde han åtminstone på denna punkt bibelns bud fast han var långt ifrån troende. Mormor hette Lovisa och var till skillnad från sin man djupt religiös tills hon dog i kräfta sent på hösten 1935 när Olle var bara ett halvår gammal.
     Den syndige morfar Karl hade två bröder som emigrerade till Amerika, till dem ska vi återkomma i sinom tid. Mormor Lovisas far hette Lars Johan Mattsson och brukade släktgården Egilsbo i Västanmyra, den ligger i skogen vid en ek som är så gammal att det påstås att vikingarna hängde trälar i den som offer till Frö. Lars Johans hustru var Karin Eriksdotter, berömd i tre socknar för sin osedvanliga skönhet, uppvaktad av dussintals bondpojkar innan hon till slut sade ja till Lars Johan som var en lång och reslig karl med rågblont hår och ögon blå som himlen.

Sixten stånkar och stinker surströmming och Kron Brännvin, han måste släppa en brakskit för att lätta på baktrycket, det dånar som ett kanonskott under det slitna sidentäcket som är rött som burgundiskt vin. Nu har han visst varit på henne, sade Hilda till Emanuel efter saluten.
     Farfar och farmor bodde i våningen inunder, ottomanen uppepå hade kedjebotten och gnisslade förfärligt då Sixten och Anna juckade som värst.
     Huset var lyhört, ett Borohus byggt med stående plank och med sågspånsisolering i väggar och trossbottnar. Det hade brutet tegeltak – mansard hette det på franska och utan uttalat d på slutet – och vind och källare. Sixten och Emanuel gick ihop om bygget år 1933, eget hem skulle det vara, ett riktigt folkhem som Per Albin sade. Bruket sålde tomtmark i skogen till sina arbetare för femtio öre kvadratmetern, byggsatsen till huset kostade åtta tusen, två tusen kvadratmeter tomt räckte gott åt dem, far och son måste låna tolv tusen kronor hos Sparbanken.
      Ni är inte kloka som sätter er i skuld på det viset, sade grannarna i stan, men Bruket garanterade de skötsamma arbete och gick i borgen. Annas bröder Oscar och Gustav var med och byggde, de var händiga med såg och hammare och vana att arbeta grovt. Billigare blev det också att ta dem till hjälp än att leja hantverkare. På nedre botten med glasveranda bodde farfar och farmor, på övervåningen med balkong ovanpå glasverandan bodde son och sonhustru, de hade varsin ingång men det var inget bra arrangemang ändå. När något behövde sägas räckte det med att öppna farstudörren, fräsa till genom dörrspringan så att det ekade i den svängda trappan och sedan kvickt smälla igen dörren för att slippa vidare diskussion. Ibland blev det riktiga uppträden i trappan med fruntimmersfräs och en och annan spottloska också.
     Nu sade farmor till farfar: Att han inte kan hålla sig från det där tokiga stycket.
Men Emanuel hörde inte, han sov redan djupt med lugna jämna andetag. Han hade ju också ätit surströmming och druckit Kron Brännvin denna lördag i början av september 1934. Vädret hade varit ovanligt gott i flera dagar, man kunde fortfarande sitta i trädgården och äta, fast en kofta fick man ta på sig fram emot sena eftermiddagen då solen försvann bakom granskogen och den vassa höstluften gjorde sig påmind. Sixten och Emanuel satt kvar vid bordet tills det blev mörkt, då hade fruntimren gått in för ett bra tag sedan, knottriga på armarna i kvällskylan. Men karlarna var varma inombords, frisk luft och brännvin gör en karl både stark och kåt. 
      Den vitmålade trädgårdsmöbeln kom från Våla-Magasinet på Vaksalagatan, den var rejält snickrad och stadig och stod på gräsmattan framför huset, bord, soffa och två stolar, intill en fläderbuske och ett stenblock som legat där sedan istiden och var ett par meter högt och rakt som en mur på den sida som vette in mot gården och huset. Stenen var ett skydd mot insyn från vägen och Anderssons kallade den Hällen med stort och högtidligt H. En gång funderade Sixten på att hugga in namnen på hela släkten i en runslinga som ett minne för evärdliga tider, han var en man med många idéer som aldrig förverkligades. Det fanns syrener också och ett par vitstammiga björkar innanför granhäcken som ännu var gles och låg men som skulle växa sig högre än Hällen innan Olle fyllt tio.
      Nu i början av september hänger björklöven ännu kvar, en del är fortfarande gröna men de flesta lyser rödgula som små guldpengar som då och då singlar ner på de kvarlämnade faten med surströmmingsrens och spad. Annars är det mest feta blå flugor på bordet, hela svärmar, ett oväntat höstkalas för dem. De badar i spadet och surrar omkring som i fyllan fast det är mörkt ute och de borde sitta och vintersova i springor och prång. Bortifrån skogen hörs en räv skälla korta skall, den har ett gryt inte långt från Kohagen, på försommaren såg Arne fyra ungar leka kull i blåbärsriset, talade han om när han kom hem. Hade han haft luftgeväret med sig skulle han nog ha försökt skjuta en av dem för skojs skull. Har man ett luftgevär ska det brukas, brukar han säga när han prickar en och annan skata eller sparv som Olle begraver i smyg under en sten utan namn.
    Sixten somnar genast nu då pungen är tom. Anna känner den kyliga sädesvätskan rinna ut mellan skinkorna men hon orkar inte stiga upp och tvätta sig. Hon ligger alldeles stilla och tittar upp på den bruna taklampan. Den har fyra armar i imiterad brons och längst ut på var arm sitter en skål av gulbrunt frostat glas med mörkare brun marmorering. Strömbrytaren på väggen är av svart bakelit, den har två knappar och omges av en celluloidring som ska skydda tapeten mot feta fingeravtryck. Man kan tända enbart två lampskålar eller alla fyra, det kallas kronkoppling. Kronkoppling eller inte, Anna tycker att lampan är ful och ser billig ut. Hon drömmer om en riktig äkta böhmisk kristallkrona som hon sett i lampaffären i stan, men hur ska en fattig kakelugnsmakare ha råd att köpa en sådan, flera hundra kronor kostar den, det är ett par veckolöner minst för en arbetare. Det är så mycket hon vill ha, Olles mamma. Nu har hon Olle, men det vet hon förstås inte ännu.


Storebror Arne – storebror blir han i alla fall om så där en nio månader – sover hos farfar och farmor som vanligt. Det är som om han var deras pojke och inte Annas och Sixtens förstfödde. Han ligger mellan gamlingarna i utdragssoffan och drar på sig lungsot och annat elände, tror Anna. Det finns ju både lungsot och sockersjuka i släkten, det var tack vare sockret som Emanuels mor Viktoria dog blind, stackars kvinna, och både Emanuel och hans bror Ferdinand som brändes inne hade lungsot.
    Farmor Hilda är tjock och varm och luktar armsvett, kanske är det värmen från hennes mjuka kropp som Arne söker sig till, så varm och mjuk är inte Anna som har lågt blodtryck och kalla händer och fötter. Farmor är hemsömmerska och syr in svettlappar i klänningarna, på sig själv känner man andra, och även de fina professorskorna som är hennes kunder svettas under armarna, fast Anna påstår att om man håller sig ren ordentligt så svettas man inte. Då och då måste svettlapparna bytas, de blir styva och salta och luktar fränt, och när farmor sprättar bort de gamla lapparna blir katten som galen. Han heter Mulle och är svart och vit. Han kan leka med de bortsprättade lapparna i timmar och tuggar sönder dem med sina små vassa tänder så att hela köksgolvet är fullt av fint folks svettiga tussar. Då skrattar farmor. Detta om Mulle.
     Farfar Emanuel är smal, benen är riktiga tuppben och ännu har han två. Hans ansikte är hårt och strängt, han har starr på ena ögat och en kortklippt vit mustasch ovanför den smala överläppen. Han skrattar sällan. Han har förtidspension för sockersjukans skull, som ung hade han lungsot och låg på sanatoriet och han hostar fortfarande gult slem, det är därför Anna säger att Arne drar på sig lungsot då han sover mellan farfar och farmor. Men enligt överläkaren på sanatoriet har Emanuel varit smittfri i tjugo år – snuskigt är det i alla fall med allt hostandet, hävdar Anna som hör det genom golvet mest varje kväll.
    Arne ligger som en krok med huvudet på farmor Hildas arm, en trygg nioåring som drar små belåtna timmerstockar, omedveten om att han just har fått en lillebror. Farmor stryker honom kärleksfullt över det mörka luggklippta håret, det är som att ha en ny liten Sixten sovande hos sig, tycker hon. Så fort åren går, nu är det 1934 och hennes egen son är trettio år gammal och far till den här pojken. Hon minns så väl när Sixten föddes, det var samtidigt med att japanerna anföll Port Arthur och hon hade sytt sin första sjömansklänning, år 1904 skulle vartenda fruntimmer ha en sjömansklänning, det var knappt hon hann amma pojken för alla beställningar på sjömansklänningar.
    Synd bara att Sixten inte fick fatt i en bättre kvinna än den där tokiga bondjäntan Anna, hon kommer aldrig att begripa sig på henne, ett riktigt stycke är hon, hon hade hellre sett att han gift sig med Lundbergs dotter på Götgatan där de bodde förut, men Karin Lundberg hittade en sergeant från Gävle i stället och då var Anna redan på tjocken.  

Arne går i folkskola. Det är två kilometer till skolan och oftast är det farmor som förser honom med matsäck: limpsmörgåsar med prickig korv och ost på och mjölk i en flaska som det har varit Eau de Vie folkkonjak i, fast etiketten är bortdiskad för anständighetens skull. Skruvkapsylen med AB Vin- & Spritcentralens snirkliga märke glänser som guld, på brännvinsflaskorna har man bara silverkapsyler, konjaken är nummer ett därför är kapsylen guldfärgad. När Arne går till skolan genom skogen gungar ryggsäcken och det blir gräddklimpar i mjölken; om han springer kan det till och med bli smörkulor, så stora ibland att de proppar till flaskhalsen och han får sila mjölken runt dem eller suga ut dem.
    Han har svårt att stava, särskilt de stumma tecknen i verb som gjorde, hjälpa och ljuga. Han skriver jorde, jälpa och juga, vilket är precis vad folkskollärarnas utredningsmän föreslår i sin stavningsreform just detta år. ”Han var ikke längre ett överjivet sjeni i en kall okk karj värd. Utanför brann sjärnorna med höstligt jus okk Karlavangnen stod i senit.” Men sådan stavning vill inte hans fröken Elander veta av, och på kvällarna sitter Arne hos farfar och plitar bokstaven h framför alla ord som börjar på j: hjuga, hjorde, hjälpa. Han kommer aldrig att glömma hur det sved i fingrarna efter fröken Elanders linjal som hjärtlöst bestraffade honom för varje otillständigt h. Den där jävla käringen borde ha ett kok stryk, sade Sixten när han fick veta det, men därmed nöjde han sig.