torsdag 27 augusti 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 17




Första-klassare




Vad gamla foton kan och inte kan berätta

NU TITTAR OLLE i fotoalbumet igen. En gång hade han vit sjömanskostym med kortbyxor och satt på en av grindstolparna med luggen noggrant kammad och jylfen oknäppt, i varje fall en knapp hade han glömt. Bredvid står Anna i randig klänning och Sixten har fotograferat med 13 x 18 cm-kameran på glasplåt. När Olle var mindre tog Sixten mindre fotografier på vanlig rullfilm med Zeiss-Ikon-kameran vid garagenedfarten som slutade i en smal källardörr, för någon bil blev det ju aldrig och heller inget bilkörkort för Sixten. 
    Anna och Olle igen, på ett annat foto, solen skiner, bruna kortbyxor nu och sjömansmössa, skolfoton med skärmmössa och rutig slipover under kavajen, skolmössa måste man ha på den tiden, av svart sammet med blank skärm och märke med lagerkvistar, ännu en utgift som Anna tvättade och skurade och strök ihop. 
Bilderna säger inte mycket, alla personer har fotograferingsminer och står uppsträckta och stela, det finns inget bakom ögonen som stirrar rakt in i kameran annat än blir det bra så här och inte heller leendena går på djupet, allt stannar i emulsionens yttersta skikt. Olle saknar lukterna, det måste vara sommar eftersom ingen har några ytterplagg, men den enda lukten kommer från de gamla bruna albumsidorna. Gammalt papper, gulnade fotohörn, en del av hörnen har ramlat bort och bilderna med sina tunna vita kanter klamrar sig ängsligt fast vid papperet  – är detta alla bevarade dokument från en pojkes barndom?
    Och Arne, var blev han av? Han visar sina nya skidor, han lagar en cykelslang, han står högst uppe på Hällen som en tonårig bergsbestigare – snö luktar, våta yllevantar luktar, solution luktar, mossa luktar. Arne var nio år äldre, tänk på det, han var farfars och farmors ögonsten, tänk på det, det finns inga bilder alls av bröderna tillsammans. De levde var för sig, i samma hus men i parallella världar.
    Då och då tangerade deras världar varandra och någon gång fick Olle följa med storebror till hans värld ungefär som när klassen gjorde studiebesök på mejeriet eller Nymans Verkstäder. Som den där våren då Arne sköt lekgäddor i en bäck med sitt luftgevär och Olle fångade upp dem med brädstumpar längre ner i bäcken när fiskarna kom flytande med bukarna i vädret. Sedan kom rättaren på Brukets bondgård och körde iväg dem, fiske med skjutvapen var inte tillåtet, Ge er i väg, ungjävlar, och kom inte tillbaka för då ska ni få stryk så att ni inte kan sitta på flera veckor! 
    En sommar seglade bröderna på brädflottar i lergroparna tillsammans med Arnes kamrater som inte var många men samtliga mycket äldre än Olle. Flottarna stakades runt med krakstörar, ibland utkämpades regelrätta sjöslag där flottarna rammade varandra och besättningarna föll överbord i det grågrumliga lite mer än meterdjupa vattnet. Det var oansvarigt att ta med en liten pojke som Olle på sådana äventyr, sade Anna. Titta så lerig och blöt han var, tänk om han drunknat, man kan drunkna i ett badkar hade hon läst, så det behövs inte mycket vatten för att döden ska se sin chans.  
    En vinter fick Olle överta Arnes tunga liggkälke som det slog gnistor om då man åkte nerför backen, samma backe som Grönbergs bodde i, den sandades ibland, det var därför det stod långa gnistkvastar efter medarna, och liggkälken var snabbare än någon av de andra pojkarnas dyra köptasbobar med sina smala medar och rattar. De åkte helst på sena eftermiddagen, när det hade blivit mörkt så att man såg ljusen från bilarna på vägen där backen mynnade. De som var på väg upp efter ett åk fungerade som utkikar, de skrek och gastade till kamraterna uppe på krönet som satt eller låg startberedda. Värre var det för dem som redan hade hunnit i väg och fått upp farten, för dem gällde det att vräka ner boben i diket eller chansa på att de skulle hinna före den annalkande bilen. Det skapade extra spänning åt kälkåkandet, hela backen genljöd av varningsrop och skratt och ljudet från stålmedar som skar genom nysnön eller fräste mot gråisen.    
    En höst följde Olle med Arne ut i skogen när Arne skulle skjuta en ekorre med luftgeväret. Det sade dump på stigen då ekorren ramlade ner ur granen alldeles död. Diabolokulan hade träffat mitt i ena ögat, det var ett bra luftgevär från Clas Ohlson, Insjön, och det blödde inte mycket.
    Skinnet kan man göra en mössa av, sade Arne. En sådan där som pälsjägarna har i amerikanska filmer.
Han flådde ekorren och spikade upp den brungrå pälsen med svans och allt på en bräda. Bredvid satt katten Mulle och åt ekorre, det smakade lika bra som råtta. Detta om Mulle.

Några gånger gjorde Olle och Arne sällskap på bio. Om Arne var med och såg Snövit och de sju dvärgarna vet endast han själv, det var väl inte troligt, men Kapten Blod med Errol Flynn och Nordvästpassagen med Spencer Tracy såg de tillsammans. I den sistnämnda fanns det jägare med pälsmössor men mössorna var nog av bäverskinn och inte av ekorre. Gå på matiné kunde Olle göra ensam, men kvällsföreställningarna på Fågel Blå krävde målsmans sällskap och då var det bra att ha en nio år äldre bror och ännu bättre att känna biografvaktmästare Lundin som släppte in bröderna gratis. Lundin bar en vinröd rock med guldgaloner och vinröd skärmmössa och hade oinskränkt makt i foajé och salong. Förr i tiden spelade han fiol med 
Sixten på dansbanorna, därför tummade han på reglerna för Sixtens båda söner och det fanns alltid några lediga stolar han kunde sätta dem i sedan ljuset släckts i salongen.
    Hälsa till far, sade han och lotsade bröderna till ett par osålda platser med sin ficklampa. Spelar han fortfarande?
     Nej, han har sålt dragspelet, sade Arne.
    Jag rör inte fiolen mer heller, sade Lundin. Men musiken finns kvar, säg det till Sixten. Musiken finns alltid där, fast man inte spelar längre.

Förr i tiden fanns det trallare, berättade Sixten. De spelade med munnen när ingen spelman fanns till hands och folk ville dansa, tutade och smackade och lät som en hel orkester. De stampade takten med ena foten och trallade polskor och hambo och schottis. I Norrland gjorde de det i alla fall, jag kommer ihåg en gubbe i Ramsele som var över åttio år och fortfarande kunde tralla, fast han inga tänder hade kvar och var nästan blind. Så här lät det.
    Och Sixten trallade Valbo-Polska efter Erik Borg i Rasbo, och det lät nästan som om han spelade dragspel med munnen. Fingrarna rörde sig i luften över knapparna på dragspelet som han sålt, Gud vet varför, så visst fanns musiken kvar, det hade biografvaktmästare Lundin alldeles rätt i.
   Vid sin husknut stod Lindgren och pissade. I lagom ögonhöjd hängde termometern, den kunde han läsa av medan han tömde blåsan, man kan inte påstå annat än att människorna som bodde i Pettersberg var uppfinningsrika och visste att utnyttja tiden.
    Han kunde väl stå vid en annan knut så att man slapp se honom jämt och ständigt, suckade Anna som skakade sängkläderna genom fönstret samtidigt som hon lyssnade till högmässan från Skara domkyrka i Telefunken-radion.  

Berättelsen om Mors lilla Olle 16







Cobras hemska upptäckt


I DEN ANDRA VÄRLDEN går Fantomens vän Cobra genom snårskogen. Han är klädd i rött, röda tomtebyxor, en röd jumper som han tiggt sig till av Anna, på bröstet har han sitt märke, det är en gul cirkel och mitt i den en svart kobraorm med sneda gula ögon. På huvudet bär han en mjuk motorcykelhuva, kanske ett minne från Sixtens tid som Harley-Davidson-ägare, och ögonen täcks av en svart maskeradmask som Arne köpt en gång på Buttericks i Stockholm. I det breda bältet hänger en svartmålad träpistol av browningmodell, den har Arne hjälpt honom att såga ut och tälja till, den blev väldigt lyckad och naturtrogen och avfyras med speciella smackljud som bara Cobra kan frambringa.
    En liten blond flicka, hon är kanske sex sju år, kommer gående på vägen. Cobra känner inte igen henne, det måste vara någon från stan som är i Pettersberg och hälsar på. Just som flickan passerar busksnåren utstöter den maskerade ett tarzanvrål och sticker fram huvudet. Det är nära att flickan ramlar omkull av skräck, på ena sidan vägen står granskogen mörk, på den andra vrålar Cobra bland de täta sälgbuskarna, hon skriker gällt och springer sedan därifrån så fort benen förmår bära henne. Cobra skrattar belåtet, han har nyss fått beviset på att han är precis så skräckinjagande som han vill vara. Han känner sig riktigt elak och nynnar på Lyckans land, den sjöng han i småskolan när han var liten och dum, nu är han Cobra, skogens skräck.
    Han korsar vägen som nu ligger tom och öde och försvinner in i granskogen med en vag idé om att fortsätta ända bort till ån. På andra sidan ån ligger Ströms åkrar, på dem växer det foderbetor som smakar som kålrötter och Cobra har alltid gillat kålrötter.
    Han följer välkända stigar mot Kohagen. I den betar Brukets kor, det gäller att lokalisera dem innan man klättrar över den rostiga taggtråden för en del av Brukets kvigor  är folkilskna och farliga att möta till och med för en fantom. Ibland tvingas man ta omvägar när de står tätt ihop som en råmande mur på stigen genom hagen. Många kvällar har Olle gått hit tillsammans med Sixten, Olle bär spaden, Sixten två hinkar. Den ena är en bukig gammal kopparhink som skulle kunna bli en ståtlig riddarhjälm om man fick såga upp en ögonspringa och hål för näsa och mun. Men det är Gödselhinken, den får man inte göra riddarhjälm av, i den hämtar Sixten komockor som han rör ut i vatten och gödslar hallon och rabarber med. Jordgubbarna ska ha folkskit, då växer de bäst, och minst en gång i veckan tömmer Sixten skithinken som står under dassfjölen i källaren, blandar med jord och mull från komposten under fläderbusken, tillsätter vatten och gräver vallgravar runt jordgubbsplantorna som han fyller med sörjan. Många somrar är skördarna enorma, Anderssons säljer till stans finaste restauranger vars gäster mumsar i sig de stora goda bären som blivit så stora och goda tack vare Anderssons skit, men det vet de inget om och kanske är det tur att de är okunniga om den saken.
    Cobra stannar upp vid taggtråden och ser att hela koflocken betar längst upp i hagen. Det betyder att han inte kan ta den vanliga vägen utan att riskera liv och lem. Men vänta, kanske kan hans skräckinjagande utstyrsel skrämma dessa Nordens gnuer också. Han drar sin Browning och skjuter några skott rakt in 
bland djuren. Bruna och svartvita huvuden med långa vassa horn sänks hotfullt, en av kvigorna tar några löjliga skutt, en annan blänger och råmar osäkert. Det är allt som händer. Men kulorna från pistolen förmår inte tränga igenom djurens pansar och det vore vansinne av Cobra att försöka forcera detta bestialiska hinder.
    Han bestämmer sig för att göra en kringgående rörelse och följa taggtrådsstängslet ner mot kärrmarkerna för att ta sig över hagen den vägen. Ilskna fäflugor, djungelns gissel, svärmar runt honom då han kliver över taggtråden. Han fastnar med de röda åtsittande tomtebyxorna, det blir en rispa på insidan av låret. Man kan få blodförgiftning av rostig taggtråd, får man blodförgiftning så dör man, det säger Anna. Hon hade en släkting som fick blodförgiftning och dog, flickan var bara åtta år och hade det vackraste hår man kunde tänka sig, men hennes far var en slarver som höll sig med andra kvinnor och kanske var det därför Gud straffade familjen genom att kalla hem den lilla flickan med det vackra håret. För säkerhets skull slickar Cobra på fingertoppen och tvättar såret med sin saliv. Det svider lite men lite sveda är inte detsamma som blodförgiftning.
    Kärrgräset är mjukt men strävt, det kippar under fötterna då han missar en tuva och stiger fel. Det gör inget, han är inte rädd för blodiglar. Från kärret ser han inte längre de vilda bufflarna och de ser inte honom. Snart är han framme vid stängslet på andra sidan hagen, han klättrar över det och passerar en av spränggroparna. Vattnet i groparna är mörkbrunt som gammalt piss eller som gödselvattnet Sixten blandar till åt jordgubbarna. En del påstår att de där groparna är bottenlösa och att det bor väldiga ålar i dem, därför är de farliga att bada i. Nu glittrar solen i det mörka vattnet och allt Cobra ser är myriader av mygglarver som hänger i ytspänningen och blanka skräddare som springer på vattnet värre än Jesus.
    Men då han tittar upp igen får han syn på något mystiskt. I en av björkarna som växer på andra sidan gropen hänger det något svart och dinglar. Det är snårigt och skuggigt där borta och omöjligt att avgöra vad det kan vara på så här långt håll. Cobras nyfikenhet är väckt. Han smyger runt spränggropen på de släta hällarna. Berget stiger hela tiden, på bortsidan är det minst tre meter ner till vattnet, en nästan lodrät vägg med spåren efter borrhålen som ljusare vertikala fåror i den gråa graniten.
    Först ser han flugorna, hela svärmar, sedan upptäcker han människan som hänger i ett rep från en av de tjocka björkgrenarna.
    Människan är svartklädd, svarta byxor, svart kavaj, svarta skor. Skorna blänker i solen, de ser alldeles nyputsade ut, lika blanka som spyflugorna som surrar runt den hängde. Cobra knyter krampaktigt nävarna, det är knappt att han törs titta högre upp än till mannens axlar. Till sist tvingar han sig att höja blicken mot halsen och ansiktet, och då han ser det onaturligt vita repet som skär in i halsskinnet och de blåsvarta svullnaderna runt snaran börjar han må illa. Han kniper ihop ögonen och kisar för att slippa se för mycket på en gång.
    Ansiktet är blekt, gråvitt och uppsvullet. Cobra kan inte möta den dödes blick för huvudet hänger framåtböjt, förmodligen stirrar ögonen ner i det bruna kärrvattnet. Han kan inte se munnen heller men han anar att den är öppen och att det är tungan som sticker ut som en tjock mörk klump under den smala spetsiga näsan.
    Något hos den döde verkar välbekant, Olle har sett den här mannen förut, många gånger, medan han levde. Det måste vara någon som bor i Pettersberg men just då kan han inte minnas ett enda ansikte i hela världen. Om han gick närmare kanske, men det vågar inte Olle och det vågar inte Cobra heller. I stället vänder sig båda två om, samtidigt och mycket långsamt som om de är rädda att en hastig rörelse kunde väcka den döde, sedan börjar de springa tätt tillsammans som en person, bort därifrån, hem till Olle. De river sig på taggtråden igen, men ingen av dem tar någon notis om den stingande smärtan i ljumsktrakten.
    Olle sliter av sig Cobramasken medan han springer och fantasihjälten upplöses i den heta sommarluften, från och med det ögonblicket är det bara Olle som flyr bort från skräcksynen. Tårarna rinner och han flämtar så att han knappt kan få fram ett ord då han rusar in på tomten i Pettersberg och fram till Anna som håller på att hänga tvätt.
    Mamma mamma! ropar han och kastar sig mot henne. Kom, jag har sett något hemskt i skogen!
    Men Olle, vad är det? Som du ser ut pojke.
   Det hänger… en död… en död karl… vid en av … spränggroparna… i Kohagen. Han har hängt sig i… en björk.

Det blev stor uppståndelse förstås när Anna väl förstod. Någon telefon hade de inte, så Anna måste cykla med Olle på pakethållaren till Sälls affär och be handelsmannen ringa till polisen i Uppsala. Naturligtvis var brevbärarens Lotta där, den värsta skvallerkäringen i hela samhället, och Anna vände demonstrativt ryggen åt henne medan herr Säll ringde. Olle stod liten och rädd i ett hörn, fortfarande klädd i sina röda Cobrakläder men utan masken, motorcykelhuvan och pistolen. 
    De sa att ni skulle vänta här tills de kommer, sade herr Säll och såg vänligt på Olle genom glasögonen. Vill pojken kanske ha en kola?
    Olle nickade och svalde. Medan han tuggade på en Alp-Olles hallonkola diskuterade de vuxna med varandra och försökte gissa vem det var som hade hängt sig i spränggropen mitt i den sköna sommaren. Lotta trodde att det var Grönberg i backen för honom hade man inte sett på ett tag, och fru Grönberg hade sagt till Lottas man när han kom med posten att hon inte visste vart hennes karl hade tagit vägen och att hon skulle efterlysa honom ifall han inte kom hem snart. Då Olle hörde namnet Grönberg nickade han och stirrade upp mot de vuxnas frågande ansikten. Det var Grönberg. Olle hade bara sett en skymt av ansiktet, men nu var han säker på att det var Grönberg.
    Var han svartklädd som du säger Olle, då var det Grönberg, sade herr Säll. Grönberg gick alltid svartklädd som vore han på väg till en bjudning. Smakar kolan gott? Vill du ha en till kanske?
    Olle nickade igen och bockade då han fick ännu en Alp-Olle-kola.  Han slapp följa med de båda poliskonstaplarna från Uppsala hela vägen, han gick bara med dem fram till Kohagen och taggtrådsstängslet. Konstapel Gustavsson klappade honom på axeln och sade att nu hittade de själva och att han var en duktig pojke som sprungit hem till mor och berättat och att Anna var rådig som genast cyklat till affären och ringt polisen. 
    Innan de gick in skogen kom det en ambulans också, samma Volvo som en gång hämtat farfar, och två brandmän i vita rockar bar en bår längs stigen, men det var ingen av dem som hämtat farfar. En av brandsoldaterna stannade till vid ett blåbärsställe och tog några bär i förbifarten och sade att han inte hade sett så stora blåbär sedan han var en pojke som Olle ungefär och varit på koloni i Knivsta. Konstapel Gustavsson vände sig om och hostade till då han hörde brandmannen prata om blåbär.     
    Kom nu Eriksson, sade han myndigt. Det här är ingen utflykt. Till Anna sade han: Ta hand om pojken nu, om han drömmer mardrömmar eller så.
    Tack snälla konstapeln, sade Anna med flickröst och neg nästan. Han är så duktig min lille Olle, han blir nog präst eller professor som han läser.
     Polis är inte så dumt det heller, sade konstapel Gustavsson och sedan klättrade alla karlarna över taggtrådsstängslet utan att bry sig det minsta om korna som stod och blängde mot dem ett stycke därifrån. 
     Nu går vi hem, sade Anna till Olle. Du har visst gjort dig illa på benet, det blöder. Vi måste tvätta såret med kloramin så att du inte får blodförgiftning och dör som lilla Märta. Tänk så vackert hår den flickan hade, och så skulle hon dö i blodförgiftning

Det var Grönberg som hade hängt sig i björken, det visste snart hela Pettersberg, men varför han gjort det var det ingen som visste. På det hela taget var det ingen som visste särskilt mycket om Grönbergs i backen. De var sjukpensionärer, skräddare hade gubben Grönberg varit innan han fick fel på lungorna, och gumman Grönberg hade klent hjärta, därför såg man aldrig henne ute men gubben promenerade ofta i samhället, alltid klädd i svart kostym som han nog hade sytt själv och med skarphatten på huvudet. Liten och tunn var han, inte olik Olles farfar på den tiden han hade två ben. Nu var båda döda, en enbent gubbe i skarphatt och en gubbe som brukade ha skarphatt men kanske tappat den i spränggropen när han hängde sig i björken.

     Olle drömde inga mardrömmar och inte bildades det någon krisgrupp heller som man gör nu för tiden då samhället lägger sig i allt och lite till. Han fick tio kronor av polisen, det var nog konstapel Gustavsson som föreslog belöningen, kanske därför att han och Sixten var bekanta från den tiden då Sixten spelade till dans överallt runt Uppsala. Det kunde vara hårda tag på dansbanorna, berättade Sixten, knogjärn, cykelkedjor och knivar, och då hade konstapel Gustavsson och hans kolleger fått rycka in med dragna sablar som de lät vina över drängryggarna. Pengarna satte Anna in på Olles sparbanksbok en eftermiddag när de hade åkt till stan för åskans skull, så att hon inte behövde slösa pengar på en extra bussbiljett. Men åskvädret kom av sig och lika gott var väl det.


Berättelsen om Mors lilla Olle 15






Cobras hemska upptäckt


I DEN ANDRA VÄRLDEN går Fantomens vän Cobra genom snårskogen. Han är klädd i rött, röda tomtebyxor, en röd jumper som han tiggt sig till av Anna, på bröstet har han sitt märke, det är en gul cirkel och mitt i den en svart kobraorm med sneda gula ögon. På huvudet bär han en mjuk motorcykelhuva, kanske ett minne från Sixtens tid som Harley-Davidson-ägare, och ögonen täcks av en svart maskeradmask som Arne köpt en gång på Buttericks i Stockholm. I det breda bältet hänger en svartmålad träpistol av browningmodell, den har Arne hjälpt honom att såga ut och tälja till, den blev väldigt lyckad och naturtrogen och avfyras med speciella smackljud som bara Cobra kan frambringa.
    En liten blond flicka, hon är kanske sex sju år, kommer gående på vägen. Cobra känner inte igen henne, det måste vara någon från stan som är i Pettersberg och hälsar på. Just som flickan passerar busksnåren utstöter den maskerade ett tarzanvrål och sticker fram huvudet. Det är nära att flickan ramlar omkull av skräck, på ena sidan vägen står granskogen mörk, på den andra vrålar Cobra bland de täta sälgbuskarna, hon skriker gällt och springer sedan därifrån så fort benen förmår bära henne. Cobra skrattar belåtet, han har nyss fått beviset på att han är precis så skräckinjagande som han vill vara. Han känner sig riktigt elak och nynnar på Lyckans land, den sjöng han i småskolan när han var liten och dum, nu är han Cobra, skogens skräck.
    Han korsar vägen som nu ligger tom och öde och försvinner in i granskogen med en vag idé om att fortsätta ända bort till ån. På andra sidan ån ligger Ströms åkrar, på dem växer det foderbetor som smakar som kålrötter och Cobra har alltid gillat kålrötter.
    Han följer välkända stigar mot Kohagen. I den betar Brukets kor, det gäller att lokalisera dem innan man klättrar över den rostiga taggtråden för en del av Brukets kvigor  är folkilskna och farliga att möta till och med för en fantom. Ibland tvingas man ta omvägar när de står tätt ihop som en råmande mur på stigen genom hagen. Många kvällar har Olle gått hit tillsammans med Sixten, Olle bär spaden, Sixten två hinkar. Den ena är en bukig gammal kopparhink som skulle kunna bli en ståtlig riddarhjälm om man fick såga upp en ögonspringa och hål för näsa och mun. Men det är Gödselhinken, den får man inte göra riddarhjälm av, i den hämtar Sixten komockor som han rör ut i vatten och gödslar hallon och rabarber med. Jordgubbarna ska ha folkskit, då växer de bäst, och minst en gång i veckan tömmer Sixten skithinken som står under dassfjölen i källaren, blandar med jord och mull från komposten under fläderbusken, tillsätter vatten och gräver vallgravar runt jordgubbsplantorna som han fyller med sörjan. Många somrar är skördarna enorma, Anderssons säljer till stans finaste restauranger vars gäster mumsar i sig de stora goda bären som blivit så stora och goda tack vare Anderssons skit, men det vet de inget om och kanske är det tur att de är okunniga om den saken.
    Cobra stannar upp vid taggtråden och ser att hela koflocken betar längst upp i hagen. Det betyder att han inte kan ta den vanliga vägen utan att riskera liv och lem. Men vänta, kanske kan hans skräckinjagande utstyrsel skrämma dessa Nordens gnuer också. Han drar sin Browning och skjuter några skott rakt in 
bland djuren. Bruna och svartvita huvuden med långa vassa horn sänks hotfullt, en av kvigorna tar några löjliga skutt, en annan blänger och råmar osäkert. Det är allt som händer. Men kulorna från pistolen förmår inte tränga igenom djurens pansar och det vore vansinne av Cobra att försöka forcera detta bestialiska hinder.
    Han bestämmer sig för att göra en kringgående rörelse och följa taggtrådsstängslet ner mot kärrmarkerna för att ta sig över hagen den vägen. Ilskna fäflugor, djungelns gissel, svärmar runt honom då han kliver över taggtråden. Han fastnar med de röda åtsittande tomtebyxorna, det blir en rispa på insidan av låret. Man kan få blodförgiftning av rostig taggtråd, får man blodförgiftning så dör man, det säger Anna. Hon hade en släkting som fick blodförgiftning och dog, flickan var bara åtta år och hade det vackraste hår man kunde tänka sig, men hennes far var en slarver som höll sig med andra kvinnor och kanske var det därför Gud straffade familjen genom att kalla hem den lilla flickan med det vackra håret. För säkerhets skull slickar Cobra på fingertoppen och tvättar såret med sin saliv. Det svider lite men lite sveda är inte detsamma som blodförgiftning.
    Kärrgräset är mjukt men strävt, det kippar under fötterna då han missar en tuva och stiger fel. Det gör inget, han är inte rädd för blodiglar. Från kärret ser han inte längre de vilda bufflarna och de ser inte honom. Snart är han framme vid stängslet på andra sidan hagen, han klättrar över det och passerar en av spränggroparna. Vattnet i groparna är mörkbrunt som gammalt piss eller som gödselvattnet Sixten blandar till åt jordgubbarna. En del påstår att de där groparna är bottenlösa och att det bor väldiga ålar i dem, därför är de farliga att bada i. Nu glittrar solen i det mörka vattnet och allt Cobra ser är myriader av mygglarver som hänger i ytspänningen och blanka skräddare som springer på vattnet värre än Jesus.
    Men då han tittar upp igen får han syn på något mystiskt. I en av björkarna som växer på andra sidan gropen hänger det något svart och dinglar. Det är snårigt och skuggigt där borta och omöjligt att avgöra vad det kan vara på så här långt håll. Cobras nyfikenhet är väckt. Han smyger runt spränggropen på de släta hällarna. Berget stiger hela tiden, på bortsidan är det minst tre meter ner till vattnet, en nästan lodrät vägg med spåren efter borrhålen som ljusare vertikala fåror i den gråa graniten.
    Först ser han flugorna, hela svärmar, sedan upptäcker han människan som hänger i ett rep från en av de tjocka björkgrenarna.
    Människan är svartklädd, svarta byxor, svart kavaj, svarta skor. Skorna blänker i solen, de ser alldeles nyputsade ut, lika blanka som spyflugorna som surrar runt den hängde. Cobra knyter krampaktigt nävarna, det är knappt att han törs titta högre upp än till mannens axlar. Till sist tvingar han sig att höja blicken mot halsen och ansiktet, och då han ser det onaturligt vita repet som skär in i halsskinnet och de blåsvarta svullnaderna runt snaran börjar han må illa. Han kniper ihop ögonen och kisar för att slippa se för mycket på en gång.
    Ansiktet är blekt, gråvitt och uppsvullet. Cobra kan inte möta den dödes blick för huvudet hänger framåtböjt, förmodligen stirrar ögonen ner i det bruna kärrvattnet. Han kan inte se munnen heller men han anar att den är öppen och att det är tungan som sticker ut som en tjock mörk klump under den smala spetsiga näsan.
    Något hos den döde verkar välbekant, Olle har sett den här mannen förut, många gånger, medan han levde. Det måste vara någon som bor i Pettersberg men just då kan han inte minnas ett enda ansikte i hela världen. Om han gick närmare kanske, men det vågar inte Olle och det vågar inte Cobra heller. I stället vänder sig båda två om, samtidigt och mycket långsamt som om de är rädda att en hastig rörelse kunde väcka den döde, sedan börjar de springa tätt tillsammans som en person, bort därifrån, hem till Olle. De river sig på taggtråden igen, men ingen av dem tar någon notis om den stingande smärtan i ljumsktrakten.
    Olle sliter av sig Cobramasken medan han springer och fantasihjälten upplöses i den heta sommarluften, från och med det ögonblicket är det bara Olle som flyr bort från skräcksynen. Tårarna rinner och han flämtar så att han knappt kan få fram ett ord då han rusar in på tomten i Pettersberg och fram till Anna som håller på att hänga tvätt.
    Mamma mamma! ropar han och kastar sig mot henne. Kom, jag har sett något hemskt i skogen!
    Men Olle, vad är det? Som du ser ut pojke.
   Det hänger… en död… en död karl… vid en av … spränggroparna… i Kohagen. Han har hängt sig i… en björk.

Det blev stor uppståndelse förstås när Anna väl förstod. Någon telefon hade de inte, så Anna måste cykla med Olle på pakethållaren till Sälls affär och be handelsmannen ringa till polisen i Uppsala. Naturligtvis var brevbärarens Lotta där, den värsta skvallerkäringen i hela samhället, och Anna vände demonstrativt ryggen åt henne medan herr Säll ringde. Olle stod liten och rädd i ett hörn, fortfarande klädd i sina röda Cobrakläder men utan masken, motorcykelhuvan och pistolen. 
    De sa att ni skulle vänta här tills de kommer, sade herr Säll och såg vänligt på Olle genom glasögonen. Vill pojken kanske ha en kola?
    Olle nickade och svalde. Medan han tuggade på en Alp-Olles hallonkola diskuterade de vuxna med varandra och försökte gissa vem det var som hade hängt sig i spränggropen mitt i den sköna sommaren. Lotta trodde att det var Grönberg i backen för honom hade man inte sett på ett tag, och fru Grönberg hade sagt till Lottas man när han kom med posten att hon inte visste vart hennes karl hade tagit vägen och att hon skulle efterlysa honom ifall han inte kom hem snart. Då Olle hörde namnet Grönberg nickade han och stirrade upp mot de vuxnas frågande ansikten. Det var Grönberg. Olle hade bara sett en skymt av ansiktet, men nu var han säker på att det var Grönberg.
    Var han svartklädd som du säger Olle, då var det Grönberg, sade herr Säll. Grönberg gick alltid svartklädd som vore han på väg till en bjudning. Smakar kolan gott? Vill du ha en till kanske?
    Olle nickade igen och bockade då han fick ännu en Alp-Olle-kola.  Han slapp följa med de båda poliskonstaplarna från Uppsala hela vägen, han gick bara med dem fram till Kohagen och taggtrådsstängslet. Konstapel Gustavsson klappade honom på axeln och sade att nu hittade de själva och att han var en duktig pojke som sprungit hem till mor och berättat och att Anna var rådig som genast cyklat till affären och ringt polisen. 
    Innan de gick in skogen kom det en ambulans också, samma Volvo som en gång hämtat farfar, och två brandmän i vita rockar bar en bår längs stigen, men det var ingen av dem som hämtat farfar. En av brandsoldaterna stannade till vid ett blåbärsställe och tog några bär i förbifarten och sade att han inte hade sett så stora blåbär sedan han var en pojke som Olle ungefär och varit på koloni i Knivsta. Konstapel Gustavsson vände sig om och hostade till då han hörde brandmannen prata om blåbär.     
    Kom nu Eriksson, sade han myndigt. Det här är ingen utflykt. Till Anna sade han: Ta hand om pojken nu, om han drömmer mardrömmar eller så.
    Tack snälla konstapeln, sade Anna med flickröst och neg nästan. Han är så duktig min lille Olle, han blir nog präst eller professor som han läser.

Berättelsen om Mors lilla Olle 14

II




Den stora massan lever ett liv 
i stilla förtvivlan.

HENRY DAVID THOREAU
















Sixten vid sin första kristallmottagare  


Sixten, vem var du?

VI LEVDE NÄRA VARANDRA, vi hade ett så gott förhållande som någon far och son kan ha, kanske till och med bättre än de flesta, och ändå känns det som om jag aldrig lärde känna dig helt och hållet. Du levde i en bubbla, avskärmad från världen, jag tror det var för att du var rädd för verkligheten innerst inne, fast du ville visa dig så stark och modig utåt. Människor som gjorde dig illa ville du slå på käften och kanske gjorde du det också någon gång, men så enkelt kunde du inte besegra tillvarons fantomer. För att slippa möta dem gömde du dig som strutsen, ställde dig med häcken i vädret och hoppades att ingen skulle se dig och ge dig en spark därbak. 
     Ända sedan jag växte ur spjälsängen sov jag vid din sida, mellan dig och Anna, med huvudet vilande i din stora mjuka hand. Ibland låg du så stilla att din arm domnade men du väckte mig inte ändå. Fortfarande minns jag värmen från din stora kropp, den stannade kvar i mig för hela livet, och då jag nu lägger kinden i min egen hand innan jag somnar händer det att all den där värmen kommer tillbaka som en sunnanvind av trygghet. På den tiden var det inte så vanligt att människor rörde vid varandra och det var nog vanligare att ungarna fick en örfil än att en förälder gav dem en klapp på kinden. Så härvidlag var du ett undantag, en man som vågade visa att han älskade sin yngste son.  
     Du vägde gott och väl hundra kilo, du hade feta lår, en tjock mage och kraftiga axlar, men så hade du ju också varit amatörbrottare i din ungdom. Jag minns särskilt din hårväxt. Dina ben var lurviga som Rönnerdals och du hade en riktig storskog av hår på magen, men i höjd med naveln tog alltsammans oväntat slut, blev till en öde slätt med några glesa buskar runt bröstvårtorna och ett litet skogsparti i vardera armhålan som kunde dofta sött och starkt ibland men aldrig äckligt, tyckte jag. 
    Ofta stoppade du in Anusolsuppositorier som liknade flygbomber och luktade kakao i ändtarmen för att få bukt med hemorrojderna när de svullnade och kröp ut mellan skinkorna som små vindruvsklasar. Det kändes alltid tryggt att ligga hos dig, jag kände mig i säkert förvar, jag fick dela din bubbla. En gång måste väl Anna ha legat lika nära dig som jag, nu hade jag som skulle vara mors lilla Olle trängt henne ur boet som en gökunge. Men ibland har jag undrat över vem det var jag trängde ut och ur vems säng, om det var dig eller om det var Anna. 
     Ville du kanske ha det så eller tog ert samliv slut ändå efter Annas operation, det var visst en cysta i livmodern, sådant som kvinnor kan få. Var den där cystan kanske också orsaken till att du sökte dig till andra kvinnor och blev en sådan horbock, som Anna påstod? I det fallet var Anna knappast något sanningsvittne, hon som gnistrade av svartsjuka bara du växlade några ord med en människa av det motsatta könet, ung eller gammal, vacker eller ful, det kvittade. Hon måste ha älskat dig mycket på sitt förvända 
sätt, det inser jag nu många år efteråt, men som liten pojke förstod jag det inte. Då var gliringarna, grälen och urladdningarna fruktansvärda orkaner som raserade också min tillvaro för flera dagar framåt.            
      På lördagskvällarna – inte varje lördag, snarare varannan eller var tredje – badade vi tillsammans i det stora badkaret nere i tvättstugan. Anna fyllde pannmuren ur mässingskranen som verkade alldeles för liten och smal för att kunna släppa ur sig så mycket vatten, minst hundra liter rymde pannmuren. Du eldade med ved, det rykte och ångade och luktade brasa i hela källaren en sådan badkväll. Sedan låg vi där skafföttes i det varma vattnet medan du lärde mig göra små fontäner genom att knäppa händerna strax under vattenytan och klämma till hastigt och på ett särskilt sätt, så att vattnet sprutade upp mellan tumgreppen i fina strålar. Och ibland släppte du långa brakskitar i vattnet och de både luktade och orsakade jättebubblor  som fick oss att skratta tills tårarna rann. Det var tur att Anna redan hade gått upp, annars hade hon säkert skickat iväg en bitsk kommentar om busfasoner.     
     Lördagsbaden var nog de enda stunder vi var tillsammans utan att jag läste högt för dig, för jag kunde ju inte gärna ha en bok med mig i badkaret. Annars förföljde jag dig med min högläsning var du än gick och stod, när du lindade motorer eller målade tavlor, till och med då du grävde upp potatislandet om hösten. Då gick jag efter dig med en Det Bästa eller någon bok som jag hittat eller lånat, och mellan meningarna vände du jorden, ordbruk och jordbruk, det var som i Rousseaus drömda idealvärld och jag var Emile fast jag inte visste om det ännu.
     Lyssnade du på mig? Var du också intresserad av myteriet på Bounty? Ville du också höra hur Henry Ford satte Amerika på  hjul? Tyckte även du att det var spännande att få ta del av svenska missionärers möten med mongoliska rövarhövdingar? Eller hade du den där osynliga bubblan på huvudet som rymdvarelserna i Blixt Gordon och hörde bara det du ville höra? Fast å andra sidan minns jag tydligt att du uppskattade min högläsning av Strindbergs Hemsöborna medan du lindade den där transformatorn för sex, tolv och tjugofyra volt som jag skulle få så mycken glädje av i framtiden.
      Kanske är jag orättvis när jag beskriver dig som en osäker, räddhågsen, halvbildad och stundom ganska brutal människa med smak för snus och mus och brännvin som det heter i en av visorna du brukade sjunga när du tagit dig en fylla. Det fanns ju en annan Sixten också, drömmaren vid dragspelet eller målarstaffliet, med ljusblåa ögon som speglade himlen, med mjuka fingrar som dansade över knappraderna eller förde penseln i säkra drag. Men aldrig vågade du släppa din ande fri – och så blev det som det blev: ännu ett liv i stilla förtvivlan.       

Berättelsen om Mors lilla Olle 13




Morfar, hans söner och hästar




Hos morfar som såg ut som en indian

I SKOLAN SKREV OLLE en uppsats om julafton:”Jag gick upp klockan sju på julaftonsmorgonen och då var jag väldigt nyfiken på vad man hade köpt åt mig. Jag gissade, att i en kartong låg det tennsoldater. Den hade min bror köpt. Och så var det en kartong, som jag inte kunde förstå vad det var i. – Så blev det kväll. Först åt vi skinka med senap och allra sist risgrynsgröt. Sen delade jag ut julklapparna. I det där paketet, som jag trodde det låg tennsoldater i, låg det en bok som hette ’Kondoren’, och i det där paketet som jag inte kunde förstå vad det var i, låg det två små paket, som innehöll flygplansmodeller.”
     Fröken Ulla tyckte att det var en bra uppsats. Hon sade att Olle var mycket duktig att skriva och läsa och teckna men sämre på räkning, men att han säkert skulle komma in på läroverket till hösten ändå. Klasskamraterna var också sämre på en hel del trots att de var barn till docenter och professorer, till direktörer och disponenter och annat fint folk med både bildning och pengar, sådana som Anna ofta sade sig beundra. En del av föräldrarna var så rika att de skulle låta sina barn fortsätta i Enskilda läroverket ända fram till studenten, så mycket pengar som det kostade i terminsavgifter kunde aldrig en arbetare tjäna ihop. En äldre pojke som gick i den fina realskolan berättade för Olle att han hade beställt en alldeles riktig och levande koalabjörn från släktingar i Australien och att Olle kunde beställa en också, fast minst fem tusen kronor skulle det kosta att få den skickad hela vägen till Uppsala. Fem tusen kronor till en koalabjörn hade familjen Andersson inte råd med och inte kom det väl någon koala till Uppsala heller, det borde ha stått i tidningen i så fall.
     Men snart skulle Olle få sin första cykel lovade Sixten och Anna, till dess fick han sitta på Sixtens pakethållare när de åkte och hälsade på morfar på landet.     
        
Morfar bodde i ett torp tillsammans med sönerna Oscar och Gustav som hade hjälpt till att bygga huset i Pettersberg år 1933 och en hushållerska som hette Emma. De hade ett par kor, en gris och några höns. Olle tyckte om både djuren och Emma som var tjock och smårynkig kring ögonen och luktade svett och mjölk i sommarvärmen. Svettlappar hade hon aldrig hört talas om och inte kunde hon få några isydda av farmor Hilda heller – hon var ju död sedan flera år tillbaka. Det påstods att Emma hade varit luder i Stockholm innan hon blev hushållerska hos morfar Karl, och Anna tyckte inte alls om henne, kanske därför att hon berättade skabrösa historier ibland och kunde många fula visor. Om stadsbor sade hon att de var ett konstigt släkte som äter ute och skiter inne och ”sitter på verán å ligger på verán”. Själv satt hon till bords då karlarna drack kaffe, det gjorde aldrig en riktig bondgumma och ännu mindre en hushållerska, nog var Emma frigjord så att det förslog, det var synd och skam att ha ett sådant stycke i huset, menade Anna.
     Morfar Karl var lång och mager och såg ut som en upplandsindian med sina höga kindben och smala sneda ögon och sin böjda näsa – det fanns nog tattarblod i honom också.  Före bilarnas tid hade han haft gästgiveri och skjutshåll, och han gick för det mesta klädd i svart slokhatt, svart väst och svarta byxor som glänste i baken. Han liknade gamla tiders hästhandlare och hästhandlare hade han också varit, fast mest hade han gjort dumma affärer och skrivit på växlar som han inte kunde lösa så att de blev tvungna att gå 
från Egilsbo. Det hände på tjugotalet och Anna kunde aldrig förlåta honom. Morfar hade dock en annan förklaring till varför de hade gjort sig av med släktgården.
     På Egilsbo var så mycket oknytt och trolltyg att man inte kunde bo där, sade han till Olle. Och så var det alla trälarna som bråkade i eken för jämnan. Vi satte ut mat till dem och dricka med, men det hjälpte inte, de gormade och gnällde nätterna igenom. Och vet du Olle, en gång när jag hade lastat upp råg på logen så spände det till i magen på mig och jag måste lägga av en rejäl brakskit, annars hade jag nog spruckit. Men si det skulle jag inte ha gjort, för då fick jag mig en sittopp så att jag stod på skallen i logväggen. Det var tomten förstår du, en liten stark rackare, och han sa till mig att du får inte skita i det som ska bli bröd. Så var det i Egilsbo, inget kunde man göra utan att småfolket och trollen lade sig i, där kunde ingen vettig människa bo, därför måste vi flytta.
     Anna höll med om att där funnits oknytt, somligt hade hon sett med egna ögon. Men så länge mor levde och bad morgonbön och aftonbön och gick i kyrkan om söndagarna som gudfruktigt folk borde göra hade de fått vara i fred. Det var fars ogudaktiga leverne som lockade fram sattyget och han borde skämmas, han som var döpt mormon och allting, om nu mormonerna verkligen var kristna, de som höll sig med så många fruar.
    Ja så var det, morfar Karl blev döpt av mormonmissionärerna samtidigt med sina båda bröder August och Johan, det var före första världskriget. Bröderna följde med missionärerna till Amerika. Johan bytte namn till John Hult och hördes inte av mera, medan August hamnade i Chicago och blev slaktare. Då och då skrev han brev till sin bror i Sverige och lovade honom både arbete och bostad där över, men Karl vågade sig inte ut på havet, han hade aldrig badat och han kunde inte simma, hur skulle det sluta? 
    Sedan kom andra världskriget, breven upphörde, man trodde att August var död. En dag damp det emellertid ner ett vykort adresserat till Anna – blott mormonernas gud vet varifrån August hade fått adressen – kortet var från staden Laguna Beach i Kalifornien och där bodde nu August med sin nya fru som hade en ridhäst, på baksidan av fotografiet stod det ”My wife Mae & her horse”.  Sixten svarade med ett brev på 
engelska och sedan kom det amerikapaket med Maxwell House kaffe och sockerströdda dadlar med valnötskärnor i och kartonger med Jell-O-pudding i olika färger och smaker. Kaffet fick morfar smaka, sötsakerna ville han inte ha, de förgyllde i stället tillvaron i Pettersberg som en gång blockchokladen från Svea som kusin Jenny haft med sig när det inte fanns choklad att uppbringa i affärerna.
     I början av femtiotalet kom Uncle August på besök till Uppsala och Olle blev hans guide eftersom han var bäst på engelska och Uncle August hade lite svårt med svenskan efter så många år i Amerika. Han tyckte det var fattigt i Sverige, i varje fall hemma hos bror Karl. Inte ens en bil hade han eller sönerna, bara en NV 98 cc lättviktare som Oscar åkte till arbetet i sågen med. Hemma i Laguna Beach hade de två bilar, berättade Uncle August, en splitter ny Studebaker som såg ut som om den kunde köra åt valfritt håll och en nästan ny Oldsmobile som hustrun Mae for till ridhästen med. Han tyckte synd om Olle som skulle behöva växa upp i ett så fattigt och halvt kommunistiskt land som Sverige, därför presenterade han honom för mormonbiskopen i Stockholm och ville att Olle skulle låta döpa sig och följa med till Kalifornien. Men det ville inte Anna, det var långt kvar till studenten, och sedan skulle Olle bli riktig präst i en riktig kyrka eller kanske professor. 
     Mormonmissionärerna som fortsatte att hälsa på i Pettersberg efter Uncle Augusts besök var trevliga pojkar som varken rökte eller snusade eller drack kaffe eller sprit, men lite grand suspekta var de ändå, tyckte Anna. Och Olle såg ingen framtid i att gå runt i husen i Kalifornien och prata om Joseph Smith och Mormons bok, fast man kunde bada i Stilla havet på julafton, så varmt var det, berättade Uncle August. 
     Har ni hört om prästen som klappade pigan på rumpan efter bönemötet, undrade Emma när de satt där och drack kaffe med dopp och brännvin. Det hade ingen gjort  - och om de hade gjort det så hade de nog glömt det. Om Alfrida är lika vit i själen som i skinnet så ses vi i himlen när den dagen kommer, sa prästfan, och då genmälte Alfrida: Om prästfar är lika styv i byxorna som i kragen så kan vi ses på höloftet efter kyrkkaffet.
    Ske Guds vilja, sade flickan och kröp till prästen.
    I Östermark hade vi en jäkel till präst, sade morfar och fyllde på brännvin i kaffekoppen. Han var rent omöjlig på fruntimmer och tog ut tionde var han kom åt. Men en bonde som hette Per Persson han ledsnade på att alltid ha prästen rännandes i stugan, så när svartrocken kom in på gården för att få sig ett glas vatten tömde Per Persson kvickt som sjutton hustruns pisspotta i kannan. Tvi vale vilket uselt vatten du har i din brunn, sa prästen och spottade så att det stod härliga till. Det kommer från samma brunn som herr kyrkoherden hämtar tiondet ur, genmälte Per Persson och sedan var det slut med de besöken.
     Det var dit jag ville komma, sade prästen och predikade om helvetet.
     Drängkammarfasoner, menade Anna och såg medlidsamt på sin yngre bror. Och du bara skrattar du, Gustav, stackars liten.
     Gustav var mager och högkindad som sin far. Han hade suttit på Ulleråker därför att han varit grubblande, sade Anna. Han hade lätt för att skratta, inte bara åt fräcka historier utan åt nästan allting, han var nog en lycklig människa nu sedan han vistats på sinnessjukhus och slutat grubbla. Hans äldre bror Oscar hade fått en annan sorts tungsinne, ett som syntes utanpå. Hans ansikte och uppsyn var tunga, hans kropp var tung, han drog på munnen i stället för att skratta ordentligt och då rann det jämt lite snus i mungiporna på honom.
    Hon kan hon, Emma, sade Oscar uppskattande.
    Sara var nittionio och kunde ändå, sade Emma. Du får väl pröva och se efter, pojke.

Olle trivdes hos morfar Karl och Emma, där fanns mycken glädje och många skratt. Han trivdes hos korna också, tyckte om deras tjocka sträva tungor och muldreglet. Ibland jagade han hönsen, det fick han inte göra för sin mor, men oftast gömde de sig bland de höga nässlorna bakom utedasset där man ändå inte kunde få fatt i dem när man sprang barbent. 
    Bland nässlorna hittade han hundratals borstiga svarta fjärilslarver, de satt i klasar överallt och åt av bladen. Han gissade att det var blivande nässelfjärilar och tog en handfull av dem med sig hem för att se dem förpuppas och kläckas. Det tog lång tid, han väntade i veckor och blev trött på att vänta och skar upp några av larverna med en kniv för att se om det fanns några fjärilsanlag i dem. Men larverna var bara fulla av en grön smet som fastnade på fingrarna och luktade illa. Det var svårt att föreställa sig att den där 
smeten skulle förvandlas till prunkande fjärilar en gång, och Olle var för liten för att veta att även vi människor är mest smet innan vi blir till och börjar prunka.

Året därpå fick han Fritiof Nordströms bok ”Våra fjärilar” i födelsedagspresent, den kostade tjugo kronor i grönt klotband, och Anna sydde honom en fjärilshåv av ett stycke tunn gardin. I boken kunde han läsa att det finns över tvåtusenfemhundra arter av dagfjärilar Lepidoptera i Norden, och alla kunde artbestämmas med hjälp av bokens färgplanscher och teckningar. Den sommaren blev en riktig fjärilssommar och Olle fångade kanske trettio av de tvåtusenfemhundra: kålfjäril, citronfjäril, nässelfjäril, vinbärsfux, aspfjäril, påfågelsöga samt diverse blåvingar och pärlemorfjärilar som man skiljde åt genom att studera utsidan på bakvingarna, där fanns pärlemorfläckarna. En gång jagade han en sällsynt svavelgul makaonfjäril med svalstjärt genom halva Pettersberg, men den var snabb som en fågel och undgick eterburken och spännbrädans nålar. Anna tyckte att Olle var grym som dödade de vackra fjärilarna men hon insåg samtidigt att fjärilssamlandet var ännu ett uttryck för Olles vetenskapliga begåvning, kanske ett steg på vägen mot en professorstitel i zoologi om han nu vägrade att läsa till präst.
    Du fick aldrig någon makaon, det grämde dig mycket. Men en apollofjäril håvade du in hos morfar på landet. Den var lite trasig i vingarna, det såg du då du stoppade den i eterburken, men den var så rar i de här trakterna att du ville ha den ändå. Morfar Karl kunde inte begripa hur en vit fjäril med svarta och röda ringar kunde vara så åtråvärd, han menade att man nog måste vara en blivande professor som Olle för att förstå sådant och Anna höll med för en gångs skull.
   Sixten har tagit med dragspelet, han spelar Olrogs Schottis på Valhall och sjunger ”Opp och hoppa, Tor, slå på trumman, bror”. Olle sjunger med: ”Det är dans här på Valhall i natt”. Karl I Pettersson, kung av Tabar, längtar hem till snus, brännvin och dragspelsmusik och tänker lämna sin Singdo-Misses och alla de bruna barnen i Bismarckarkipelagen. Morfar heter också Karl Pettersson och han är kanske far till kungen av Tabar, en sådan horkarl som han lär ha varit i unga år, åtminstone om man får tro Anna.
   Nu seglar Sixten iväg till Söderhavet på Kon-Tiki-flotten med Jularbo-Kalle, Jack Gill, Olle Johnny, Nisse Lind, Sölve Strand och alla de andra dragspelskungarna, vilken fest det ska bli när de lägger till med Livet i Finnskogarna, Alexander’s Ragtime Band, På en persisk marknad och Tomtarnas vaktparad. ”Det är dans här på Tabar i natt.” Fast morfar är inte med, han törs inte ge sig ut på havet, han som aldrig har badat ens. ”Slå i mera mjöd, det ska bli min död, nej, se där är ju Singdo min skatt…” Och vilka fjärilar det finns på Tabar i Bismarckarkipelagen, de är stora som duvor, de skimrar i regnbågens alla färger, här behövs ingen håv för att fånga dem, håll bara ut handen och de kommer och sätter sig på den.
   Och Emma säger: Baktill får du hållas men framtill är jag förlovad med en morakarl, sa dalkullan – och alla skrattar gott, alla utom Anna.



måndag 2 december 2013

Berättelsen om Mors lilla Olle 12




Trofast, Hitler, Harry Brandelius och några till

DET FANNS BÖCKER både uppe och nere i huset vid Bergvägen i Pettersberg. De mest spännande titlarna var farfars, tio volymer som stod oåtkomliga i ett mörkbetsat björkskåp bakom låsta glasdörrar – inte ens Arne kunde dyrka upp låset och titta i dem. Böckerna var inbundna i halvfranska band med guldtryck på ryggarna och de hette:  Svenska folkets öden och äventyr av Aug. Strindberg, Halolas Hemligheter – Historisk Roman från 1808-09 års finska krig av Lodbrok, Hagqvist Havets anarkister,  Schäffer Hemmets Hälsolära, Allers Familje-Journals Bibliotek 41 och 42, Rider-Haggard  Kung Salomos skatt, Rådgifvare för Hus och Hem, Arbetarens Uppslagsbok och Kristens Resa av John Bunyan. Inte förrän efter farfars död kunde Olle ta del av dessa skatter, först då kunde han läsa om familjen Ehrenroth på Halola slott i Maaninka socken, om mångmillionären James Morrisons äventyr, om Dårens hustru och Annas äktenskap och en hel rad andra tragiska eller uppbyggliga berättelser.
     Kristens Resa var tråkig att läsa, tyckte han, men illustrationerna var lika spännande som bilden av den pryglade sjömannen i tuggummipaketet fast de visade jättar och lejon med dreglande käftar, domaren Fromhetshatare, grefve Köttslig Förnöjelse, grefve Vällustig och alla andra som var med om att döma den vackre Trofast till den grymmaste död som kunde upptänkas. ”Först hudflängde de honom, sedan kindpustade de honom och därpå sargade de sönder hans kött med knifvar; så stenade de honom och stucko honom med sina svärd och brände honom till sist till aska vid skampålen. Sådan vardt Trofasts ändalykt.” Olle kunde betrakta den bilden i en hel timme, så spännande var den. 
     Sixtens och Annas bibliotek rymdes i en enda liten hylla tillsammans med bröllopsfotot och några andra fotografier. Men ibland måste Anna gömma sin konfirmationsbibel som brukade ligga uppepå hyllan, det var när Sixten var full och arg och sade att han skulle torka sig i aschlet med Guds ord, för det var det enda som den där skiten dög till. Då grät Anna och sade att hon hoppades att hon snart skulle få komma till himlen och sin älskade mor Lovisa så att hon slapp höra sådana ogudaktigheter. Bibeln intresserade inte Olle, och Gud som instiftat både kärlek och krig skulle han aldrig begripa sig på. Han föredrog Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar, Marryatts Kaparkaptenen, Texas Jack av okänd författare, Stevensons Skattkammarön och en del andra äventyrshistorier som Sixten och Arne efter honom hade läst en gång.
     I hyllan fanns också en tunn bok som hette Koncentrationslägret Oranienburg, skriven av en före detta lägerfånge som lyckats fly från Nazi-Tyskland. Boken var en sorts pamflett mot lägerchefens egen idylliska beskrivning av detta mönsterläger för politiska fångar från mitten av 1930-talet. I den berättades om prygelstraff med läderbälten, om timslång straffexercis och om trånga betongkistor där man spärrade in kommunister, socialdemokrater och andra som inte delade nazismens idéer. Det var nog inte många svenskar som hade läst den, men för dem som gjort det kan inte avslöjandena av senare nazistiska ogärningarha kommit som någon överraskning. Det var i Oranienburg alltsammans började en gång, det var i Oranienburg som SS och Gestapo prövade ut sina tortyrmetoder innan de genomfördes i full skala i förintelselägren. Och det var inte judar som var försökskaniner i Oranienburg utan först och främst politiskt aktiva tyska medborgare - socialister, kommunister, anarkister.
   Långt senare skulle det komma flyktingar som kunde berätta om nazisterna och deras ogärningar. Först var det danskar och norrmän, senare en del balter och ännu senare ytterligare balter – men de sistkomna hade flytt undan ryssarna och var därför i grunden ena jävla tyskvänner som man borde skicka tillbaka enligt Sixten. Om danskarna och norrmännen var det synd, sade samme Sixten, en dansk som hette Svend hade torterats med blåslampa i Shellhuset i Köpenhamn och fått ena bröstvårtan bortbränd, det hade han själv visat, ärret var stort och djupt som ett kaffefat, fy fan för alla tyskjävlar!
Olle fick aldrig träffa Svend, för efter bara några månader flyttade han till Stockholm, kanske hade han en kvinna som väntade på honom där. Men han träffade norske motståndsmannen Helge Hammer som varit polis i Oslo och liknade Sherlock Holmes med sin böjda näsa och sin krokiga pipa som han alltid puffade på. Han hade konstiga naglar, svampiga och ärriga efter den tändstickstortyr som tyskarna hade utsatt honom för på Grini. Man fick inte tala om det, sade Sixten, men då Helge Hammer var hemma i Pettersberg och drack kaffe sneglade Olle på handen som stoppade pipan och försökte föreställa sig smärtan då SS-bödlarna bankade in svenska Solstickor under naglarna på honom, samma sorts tändstickor som han nu tände sin snugga med. En gång talade han själv om sina upplevelser, det var sedan han druckit några sockerdricksgroggar med Sixten, folkkonjak har förmågan att lossa tungans band så at man kan berätta sina innersta hemligheter.
Jag har svårt att sova om nätterna, sade han. Jag hör skriken. Det var skrik jämnt, överallt, vid alla tider på dygnet. När de förhör en märker man inte själv att man skriker, det är som om man stoppat bomull i öronen på sig själv. Men alla skriken läggs på lager i huvudet på en, både ens egna och de andras, tills hela skallen är alldeles proppfull med skrik – och på natten slipper skriken ut och gör att man inte kan sova. Jag undrar hur länge det ska vara på det viset, kan du svara mig på det, du Sixten, du som vet så mycket?
Sixten skakade på huvudet och fyllde på Helge Hammers glas, ju fler groggar han drack desto svagare blev visst skriken för smärtan lämnade gradvis hans ögon. Olle smög tyst sin väg, de hade nog inte märkt att han stått och lyssnat bakom den halvöppna dörren in till köket. Någon timme senare såg han norrmannen cykla hem, han vinglade lite men han visslade också, och det gjorde Olle glad ända in i hjärtat att höra det.



Medan tågen med svensk järnmalm och tyska permittenter rullade genom folkhemmet gladde Stockholm-Motala dess invånare med Alice Babs och Povel Ramel som sjöng Swing it, magistern och Johanssons Boogie-Woogie vals, och på vevgrammofonen i stenbrottet spelade Änkans son Kjell Gamla Nordsjön med Harry Brandelius minst femtio gånger i rad varje söndagsmorgon. Han var något efterbliven som de flesta av Änkans sju barn och bodde i en röd stuga intill ett gammalt stenbrott, tillsammans med styvfadern som var halt skomakare och hette Svensson.
     Det är gamla Nordsjön som svallar och brusar, sjunger Harry Brandelius i grammofonen i stenbrottet.
     Jag är en farmareflicka och längtar alls inte till stan, sjunger Anna i köket.
   Rullan går på Bomans vind, rullan går, rullan går, sjunger Sixten som sitter vid köksbordet och tar en lördagssup. Skål!
   I källaren framför värmepannan bygger Olle en stad av pappersbitar som han viker till hus, det kan vara Hamburg eller kanske Dresden. Han har fått låna Arnes modeller av Spitfire och Stuka, nu är Arne en ung man som arbetar på Bruket och har slutat bygga modellplan från Wentzels. På askplåten får man elda, åtminstone för Sixten, och de brinnande papperstussarna som faller över pappershusen är brandbomber. Snart rasar eldstormen i draget från spjället, jaktplanen utkämpar dueller i luftrummet, i värmepannan glöder koksen som i en likugn.
   På kvällen, när staden är förvandlad till en hög aska, kräks Olle, han är koloxidförgiftad.

söndag 1 december 2013

Berättelsen om Mors lilla Olle 11





Olle utmanar Gud

JUNIDAGEN VAR HET och de titanvita städmolnen tornade upp sig över Uppsalaslätten. Om en vecka var det midsommar. Jag tror det blir åska i eftermiddag, sade Anna till Olle. Vi åker till stan, här tänker jag inte sitta och bli träffad av blixten.    
         Tillsammans gick de ut i trädgården och spanade. Åskrädslan satt djupt i Anna, en gång hade blixten slagit ner i en björk på en festplats där Sixten spelade och hela grannskapet hade lysts upp som av en atombomb, men ingen hade dött. Nu kramade Olle sin mors hand, han blev delaktig av spänningen och oron, den gick som elektricitet från mor till son, var det där en blixt, nej det hördes inget muller, bara det envetna surrandet av flugor och bromsar i lugnet före stormen. Bäst att vi tar på oss och åker till stan meddetsamma, sade Anna. Det hörs på flugorna att det ska bli oväder.
Innan hon hämtade finkappan och handväskan och hatten och de vita nätvantarna gick hon igenom hela huset. De hade ingen hyresgäst i övervåningen under sommaren, för tillfället bodde Arne där. Alla elektriska kontakter måste vara urdragna, en lampa skulle vara tänd, det hade hon hört i ett radioprogram om åska. Medan molnen byggde upp det annalkande ovädret byggde Anna upp en stämning av skräck och tusen faror som fick henne att skynda från rum till rum, alla dörrar måste vara stängda, alla fönster haspade. Blixten söker sig in genom allt som står på glänt, genom minsta springa och öppning, det sade de gamla och de gamla visste. Ibland kommer blixten till och med rullande genom skorstenen som ett fräsande klot, den kan gå rakt igenom ens kropp, det berättade åskprofessorn i radio.
Den här dagen hann de inte iväg till bussen i tid, det var en bit att gå till busstationen och åskan kom fortare än Anna räknat med. Tunga regndroppar överrumplade dem då hon höll på att låsa ytterdörren med dubbla slag, iskalla förebud om allt det fruktansvärda som väntade. Gode Gud, vi hinner inte, vi måste ner i källaren! Du har väl inget i fickorna, Olle, inget av metall, en slant eller något? Blixten dras till allt som är av metall, man får inte ens ha vigselringarna på sig, de kan bränna av fingrarna på en. Ta på dig gummistövlarna, gummi isolerar. Skynda dig, nu blixtrar det över skogen, Herregud, vad ska vi göra?
I en timme satt de i källartrappan, mor och son, och väntade ut åskvädret. De fick inte hålla varandra i hand, om blixten träffade en av dem skulle den andra också få ström genom kroppen och ofelbart dö. Ljuset från blixtarna slapp de se, det fanns inget fönster i pannrummet och dörrarna till tvättstugan och garaget var stängda, men ljudet från knallarna trängde ner till dem och då och då gick det som en lätt skälvning genom huset när blixten slog ner någonstans i skogen. Anna snyftade varje gång det hördes en knall, dess emellan bad hon till Gud med knäppta händer att förskona henne och lille Olle från åskdöden.
Olle satt tyst bredvid sin mor, liten och rädd och full av samvetskval. I byxfickan hade han nämligen en bit tjock koppartråd, den hade han alldeles glömt bort tills för en stund sedan och nu kände han sig som en dödsdömd. Koppar ledde ström bäst av allt, det hade Sixten sagt, han som lindade elektriska motorer med koppartråd tunn som ett hårstrå och visste allt om elektricitet. Om Gud såg att Olle hade en bit tjock koppartråd i fickan skulle han straffa syndaren och omedelbart skicka en blixt genom huset rakt in i Olle. Blixten skulle döda honom på fläcken därför att han hade ljugit för sin mamma och därför att han visste att det var förbjudet att bära metallföremål i åskväder.
Han började gråta därför att han inte ville dö där i källartrappan på grund av en bit koppartråd och Anna tröstade honom mellan sina egna tårar, men han vågade inte berätta varför han grät och alltsammans var hemskare än något annat han kunde minnas, värre än farmors död, värre än farfars ruttna tår, värre än då Sixten gav Anna stryk därför att hon var så jävla elak. Var inte rädd lilla Olle, viskade Anna. Åskan är nog över snart,  jag ska gå upp och se var molnen är. Du måste sitta kvar, här i källaren är du säker.                 
Så fort Anna hade gått uppför trappan och stängt dörren till farstun torkade Olle bort tårarna med baksidan av handen, grävde fram koppartråden och höll trotsigt upp den mot källartaket. Här är den Gud, sade han med tjock röst. Straffa mig nu om du finns. Skicka ner din blixt och döda mig på fläcken! Handen darrade. Olle väntade på svaret från himlen så länge han vågade, sedan kastade han koppartråden mot värmepannan och hörde den falla ner på askbrickan framför. Ingenting annat hände. Pappa har rätt, tänkte Olle. Gud finns inte. För om han hade funnits så borde han inte ha försuttit detta tillfälle att bestraffa en liten pojke som syndat så grovt.
Tack gode Gud för att åskvädret är över, sade Anna då hon kom för att hämta upp Olle.

Den kvällen kom inte Sixten hem. Arne sade att han hade väntat på honom vid cykelställen utanför Bruket men att han inte sett till honom sedan de stämplat ut. Anna mulnade och muttrade något om Erika, den tyska kvinnan som börjat arbeta på Bruket och som Sixten blivit någon sorts handledare åt eftersom han kunde tala lite tyska som han lärt sig i realskolan. Efter maten tog Arne bussen in till stan, han skulle väl ut med någon flicka som vanligt, och Anna och Olle blev ensamma i huset.
        Det var en fredag, avlöningsdag, säkert hade Sixten bjudit Erika på krogen, sade Anna. Om du inte varit hade jag lämnat honom för länge sedan, sade hon till Olle. Tänk vad jag har fått lida för den där horbocken till karl. Först var det Edit som han hade ihop det med, vad hon hade för hemsk sjukdom vet inte jag, men han kom hem med pitten inlindad i trasor, jag såg det nog fast han försökte hålla sig undan när han kissade.
Slarvbarnet Olle såg på sin mor med tårblanka ögon. Det var inte första gången Sixten hade åkt till stan i stället för att komma hem på fredagskvällen, ibland kom han inte hem på lördagseftermiddagen heller utan först sent på kvällen i taxi precis som Evert Sjöström, full som ett svin och med cykeln hängande i hållaren på bilens baklucka. Vad som hände hemma hos Sjöströms sedan Evert raglat in visste inte Olle, men vad som skulle hända då Sixten kom hem kunde han förutsäga. Tanken på alla svordomar och hårda ord och det åtföljande slagsmålet mellan far och mor fick det att knyta sig i magen på honom, men vad hjälpte det? Det var som med åskan. När Anna var åskrädd eller svartsjuk eller olycklig i största allmänhet fanns bara Annas åskrädsla, svartsjuka eller olycka, då kunde varken Gud eller Olle ge henne tröst. Ibland sjöng hon visserligen ”Tack min Gud för vad som varit, tack för allt vad du beskär!” men det var bara ett av hennes sätt att ge utlopp för sin vrede och alls ingen lovsång till en högre allmakt, för saktmodig var hon inte.
Jag tänker inte stanna här i huset, sade hon och hämtade handväskan. Nästan inga pengar har jag, matpengarna är slut och nu super han upp avlöningen med sina tyska luder. Jag har så att det räcker till bussen, vi måste åka till stan och leta upp honom.
Olle försökte trösta henne, lade en hand på hennes och såg henne ta av de båda vigselringarna igen, inte för åskans skull den här gången utan för att markera att nu var äktenskapet upplöst, det här var droppen, nu återstod bara skilsmässa, vad skulle det bli av henne och lille Olle? Just då kom en taxi körande, den stannade utanför, det var Sixten. Han var inte så full som han varit andra gånger, det kunde Anna och Olle se genom köksfönstret, och så fort han kommit innanför grinden med cykeln ställde han sig och pissade vid en av björkarna, han stod rätt stadigt, gungade bara lite grand, och inte hade han lindat några trasor runt pitten heller. Då han kom in i huset kramade han om Olle och lade sedan upp plånboken på köksbordet med en hård smäll.
De jävlarna har sänkt ackordet igen, sade han. Jag förlorade femton kronor den här veckan, fy fan, man borde ta hit ryssarna och låta dem skjuta alla tyskjävlar!
Ska du säga som kommer raka vägen från ditt tyskluder, fräste Anna till svar. Medan Olle och jag får sitta här hemma i åskvädret utan både mat och pengar.
Håll käften ditt jävla stycke! röt Sixten. Annars ska du få dig en jävla sittopp så att du far ända hem till dina bonnjävlar i Egilsbo!
Anna ställde sig framför köksbordet med händerna i sidorna. Hennes ögon sköt blixtar, tattarblixtar. Olle hukade instinktivt.
Slå du bara din satans horbock! skrek hon. Slå ihjäl mig så att jag slipper detta helvete och får komma till min kära mor som är hos Gud.
Men Sixten var inte tillräckligt arg för att bönhöra henne, inte den här gången. Tig käring och sätt fram något att äta, jag är hungrig, sade han bara.
Olle satt blickstilla på stolen och såg från Sixten till Anna och undrade som så många gånger förut varför hans far och mor måste vara så elaka mot varandra. Säkert skulle de ha varit gladare och snällare om de levat på varsitt håll, tänkte han, och det skulle de kanske ha gjort också om det inte varit för honom själv, så sade de i alla fall. Men var då allt Olles fel? Prästen hade kommit hem till dem en gång, komminister Björnberg, först hade Sixten hotat att kasta ut svartrocken men sedan fick Anna honom att ta reson och de diskuterade en eventuell skilsmässa tillsammans med prästen. Det slutade med att Sixten började gråta och sade att Anna var elak mot honom som slet och släpade vid Bruket för att de skulle ha råd att behålla huset och ge Olle en riktig utbildning så att han kunde ta studenten och slippa bli arbetare. Anna sade att det hade funnits många stiliga och bildade karlar som velat ha henne, men först och främst måste hon tänka på Olle så att han kunde ta studenten och kanske bli präst som komminister Björnberg, det var hennes högsta önskan. När Björnberg lämnade dem bad han dem betänka sitt ansvar för den lille pojken och tillade för säkerhets skull att äktenskapet var av Gud instiftat, som om det skulle ha gjort någon skillnad.
Anna tog fram limpa, smörbyttan och en ostbit.
Det är allt vi har, sade hon. Herrskapsmat får du äta med dina tyska luder på krogen.
Jag har inte varit på krogen, sade Sixten och bredde sig en limpsmörgås. Jag åkte till Rullan och tog mig ett par supar och en pilsner. Det har en arbetare rätt till.
Spänningen lättade gradvis och fortfarande blankögd bad Olle sin far att få titta i Elektriciteten och uppfinningarna, ett uppslagsverk lika stort och tjockt som Annas bibel och med guldtryck på ryggen precis som den. Boken var tung, kanske var det av den anledningen som den hade använts som vapen vid ett annat gräl mellan Sixten och Anna. Vem som hade kastat den visste inte Olle, kanske hade det hänt för så länge sedan att han legat i spjälsängen, i vilket fall som helst hade den hårda pärmen fått sig en knäck då den hamnat i pottan, och pisset som stänkt om Elektriciteten och uppfinningarna hade lämnat gulbruna fläckar på vissa sidor. Pissfläckar eller inte, Olle tyckte om att titta på bilderna: Galvanis experiment med grodor, halvkloten i Magdeburg som inte kan åtskiljas av hästar i fyrspann, Benjamin Franklin flyger drake i åskväder, Nicola Teslas experiment, Induktiva strömmar, Enfasmotorns uppbyggnad, Edisons första fonograf, En modern telefonväxel av fabrikat LM Ericsson. Sixten hade nytta av boken då han lindade motorer eller kärnorna i transformatorer, primärlindningar och sekundärlindningar, det var en sådan bit tjock koppartråd som Olle haft i fickan och utmanat Gud med.
Bästa transformatorn hade Sixten byggt in i en brunbetsad trälåda. På ena gaveln släpptes överskottsvärmen ut genom en öppning försedd med myggnät – tittade man in genom nätfönstret kunde man känna värmen mot näsan, lade man örat till kunde man höra elektriciteten brumma i lindningarna. Primärlindningen tog emot 220 volt växelström genom en spunnen strykjärnssladd, sekundärlindningen skickade ut sex, tolv eller tjugofyra volt till sex blanka kontakter på fronten. Stick aldrig in fingrarna i lådan, varnade Sixten. Då kan du få dig en riktig kyss.
Men kontakterna på framsidan var ofarliga. Man kunde sticka in två koppartrådar i 24 volt-uttaget och känna elektriciteten pirra i fingertopparna, och några år senare när Olles pitt hade lyft på mössan prövade han sex volt på ollonet, det pirrade så skönt att lite vätska som inte var piss sipprade ut genom urinröret. Eller också kunde man kortsluta utgången med en tunn tråd som glödde tills den brann av. Olle höll med sin far om att elektriciteten var något mycket märkvärdigt som både brummade och pirrade och glödde.