fredag 28 augusti 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 19








Löjtnant i diket 

UNGEFÄR VID DEN HÄR tiden, det var i alla fall på sommaren, genade en beriden löjtnant från infanteriregementet I 8 över Evert Sjöströms tomt, vilket han naturligtvis inte hade minsta rättighet att göra. Han kom ridande genom skogen, nådde fram till skjulet där gris-Kallarna hade utfodrats med skulor och pilsner under krigsåren och fortsatte sedan helt fräckt över den grusade gårdsplanen och vidare över träbron som överbryggade kloakdiket. Träbron var gammal och murken, den bar Evert Sjöström och hans hustru Karolina och den bar också Evert Sjöström och hans cykel med en back pilsner på pakethållaren, men den bar inte en löjtnant till häst, och kloakdiket var djupt nedsprängt, minst en och en halv meter. 
    Hästen gick rakt igenom de ruttna plankorna och hamnade halvvägs nere i diket, men den lyckades själv ta sig upp på vägen igen och satte sedan av mot regementsstallarna på Polacksbacken med slängande stigbyglar och vild blick. Enligt uppgift kom det vettskrämda djuret skenande in på stallbacken en knapp timme senare, och hur hästen kunde hitta hem var en gåta, men så kan det vara med djur. Det viktiga var dock att den hade klarat sig alldeles oskadd så när som på några skrapsår på buken.
    Värre var det med löjtnanten som blev liggande på botten av diket med minst ena benet brutet och även i övrigt illa tilltygad av de vassa stenkanterna, för att nu inte tala om hur han stank i kloakbadet. På något sätt lyckades dock även löjtnanten kravla sig upp ur diket, någon av grannfruarna hörde hans rop på 
hjälp, och efter en stund stod Anna, Lotta och Lindbergs Tyra som gärna framhöll att hon var lik Greta Garbo och halade och drog för att hjälpa honom upp sista biten. 
    Olle var också med och skickades av sin mor att hämta korgstolen som stod på verandan så att karlstackarn kunde få sätta sig bekvämt i väntan på ambulans. Brevbärarens Lotta hade telefon, hon ringde medan löjtnanten satt mitt på Bergvägen i farfar Emanuels gamla korgstol och ojade sig över sitt brutna högra ben, det var av vid fotleden trodde han men det var omöjligt att se eftersom han bar mörkbruna ridstövlar. De församlade kvinnorna försökte trösta honom samtidigt som de höll sig för näsorna i smyg och försynt undrade hur löjtnanten hade kommit på den galna idén att rida över Sjöströms tomt och Sjöströms bro. Men något svar på frågan fick de inte, löjtnanten stirrade bara rakt fram och grimaserade av smärta.
   Jag är så orolig för hästen, sade Anna. Tänk om den har brutit något också, arma djur.
   Det var inget fel på hästkraken, sade Tyra garbolikt. Inte som den skenade.
   Har ni meddelat regementet? viskade den kloakstinkande löjtnanten mellan grimaserna.
   Jovisst, sade Lotta som kommit tillbaka med en gammal handduk så att löjtnanten kunde torka lite skit ur ansiktet. Jag har ringt efter både ambulans och militär.
   Så kom det sig att Evert Sjöström fick en alldeles ny träbro över kloakdiket, byggd av en pluton ingenjörstrupper och stark nog att bära en stridsvagn, även om det inte fanns något pansarregemente i stan. Den hade till och med räcken på bägge sidor så att Evert inte längre riskerade att trilla ner i kloakdiket när han kom hemraglande på lördagseftermiddagarna, men det var en onödig finess, tyckte han, för han tog alltid sikte på vedtraven och höll därmed rak kurs mitt på bron, han hade ju seglat och visste hur viktigt det var med sjömärken.
    Anna måste skura korgstolen flera gånger för att få bort all kloaklukten, och historien om den dumdristige löjtnanten som fått sitt välförtjänta straff gladde Sixten alldeles särskilt eftersom han hatade militärer lika mycket som han hatade tidsstudieingenjörer, präster och kungligheter. Han sörjde operasångerskan Grace Moore när KLM-planet störtade på Kastrup detta år men inte prins Gustaf Adolf, vilken enligt greve Folke Bernadotte ”var en scout i ordets djupaste mening”. Enligt Sixten var scoutrörelsen inget annat än en anglosaxisk gren av Hitler-Jugend. Det tyckte nog judarna också eftersom Sternligan mördade greven året därpå, och Sixten hurrade då kommunisterna tog över makten i Tjeckoslovakien med ryssarnas hjälp. Kanske var det därför han aldrig blev verkmästare vid Bruket.
    Jag slickar inga tyskrövar, sade han till Anna. Och fortsatte: Nu tar de en stor brakskit som den där Hagström till verkmästare, en som fjäskar och bockar så fort disponenten visar sig. Hagström är inte värd så mycket som ett använt dasspapper, han är en jävla stor skit hela han. Vet du vad han berättade? Jo att han runkade härom dagen och att det var fint som tjock grädde, karljäveln är ju för fan femtio år fyllda. Jag säger upp mig, man kan inte jobba ihop med sådana där rövslickande idioter som runkar kuk ända upp i femtioårsåldern, fy för satan!

Berättelsen om Mors lilla Olle 18









Nå-gubben


NU SKA JAG gå ut och inkassera medlemsavgifter, förkunnade tystade trallaren Sixten. Vill du följa med Olle?
   Hand i hand gick far och son genom det söndagsstilla samhället som Nalle Puh och Nasse. Så länge Nasse kunde minnas hade Nalle Puh varit kassör i Egnahemsföreningen, ett uppdrag som höjde hans status, gav honom ansvaret för ett svart kassaskrin, några pärmar med verifikationer och en bankbok med föreningens medel, allt förvarat i den låsta skrivbordshurtsen.
   Vi går till Nå-gubben, sade Nalle Puh.
   Nå-gubben bodde mitt emot Målare Ströms stora gula hus som låg ett stycke in i en trädgård som var så stor att den liknade en park och bevakades av två skräckinjagande svarta ulmerdoggar som nog var kusiner till Baskervilles hund och sprang lösa innanför staketet och morrade och dreglade då någon kom förbi. Målare Ström var lika kuslig och svart som sina hundar, i varje fall bar han allt som oftast en vidbrättad svart hatt som kunde ha hört hemma i en klassik spökhistoria. Han var dock ingen Anders Zorn utan bara en vanlig plankstrykare, men kanske drömde han om att måla tavlor i stället för husväggar och klädde sig därefter.
    Huset som Nå-gubben bodde i var raka motsatsen till Målare Ströms stora villa, det var litet, smalt och högt som ett kyrktorn, ljusgrått med mörkgråa knutar och illa underhållet. Målare Ström borde ha målat om huset åt Nå-gubben, men gubben var rysligt snål, påstods det. Dessutom var han gammal, säkert åttio och kanske till och med nittio, ingen visste så noga, och då bryr man sig nog inte så mycket om husfärgen. Han gick aningen krokigt och hade en tjock röd näsa som mestadels pekade ner mot marken som om han använde näsan för att orientera sig i livet. Olle tyckte i alla fall att det såg ut som om Nå-gubben luktade sig fram i tillvaron och sparade sina pliriga ögon för närmare studier av dess egenheter, han var i det avseendet inte alldeles olik en igelkott.
    Nå-gubben kallades Nå-gubben därför att han hade bott i Amerika och luktat på tillvaron där, sedan dess sade han aldrig nej utan nååå, aldrig ja utan jesss. Han hade mycket pengar gömda i madrassen påstod de som trodde sig veta, pengar som han hade tjänat på att gräva guld i Kalifornien. Kanske var det så, i varje fall levde han tillbakadraget, en folkskygg människa som höll sig för sig själv och inte heller ville vara med i Egnahemsföreningen. Nu var det Sixtens uppgift att övertyga honom om fördelarna med att vara medlem, att vädja till gubbens solidaritet med alla de andra villaägarna i Pettersberg och att få den gamle snåljåpen att plocka upp tre tior ur portmonnän till årsavgiften.
   God dag, jag kommer från Egnahemsföreningen, sade Sixten när Olle och han hade klivit in i trädgården, där det växte prästkragar och lupiner i enda röra och där Nå-gubben stod med ändan i vädret och näsan i backen och rensade ogräs i ärtlandet.
    Gubben hörde nog illa eller kanske ville han inte höra för han reagerade inte alls på hälsningen. Olle såg att han var alldeles hårig i öronen, riktiga tofsar som stack långt ut som slitna penslar. Gubben hade väl pratat med Sixten någon gång förut, kanske visste han också att Sixten var kassör i Egnahemsföreningen, kanske kunde han stänga av sitt hörande när han inte ville lyssna. Det hängde en tunn snordroppe från nässpetsen som egentligen inte var någon spets utan mest liknade en rund och underligt växt potatis, en sådan som de brukade visas foton på i tidningen. Men droppen fick hänga, glittrande i solskenet och exakt så stor som tyngdlagen tillät för att den inte skulle släppa taget och falla till marken.
   Jag kommer från Egnahemsföreningen, farbror, upprepade Sixten med lite högre röst och sträckte fram handen.
   Nå-gubbens hand var bred och stor som en spade, alldeles för stor för en så liten karl som han, men man fick väl stora händer av att gräva guld i Kalifornien, tänkte Olle. Fast nu var det inte guldstoft under naglarna på honom utan grå uppländsk lerjord och fingertopparna var maskrossvärtade.      
   Vill farbror gå med i Egnahemsföreningen, frågade Sixten med munnen nästan i örat på Nå-gubben.
   Himmel, vad stora öron han hade, tänkte Olle. Breda var de, tjocka och grovporiga som limpskivor. Han såg också att de där elefantöronen inte hade tvättats på mycket länge, så det var väl inte att undra på att gubben hörde illa när alla ljud måste kämpa sig igenom både skit och tofsar.
   Nu plirade Nå-gubben mot Sixten med sina ljusblåa ögon, två safirer i skuggan av ett par ögonbryn som framgångsrikt tävlade med örontofsarna i fråga om buskighet.
   Nååå, sade han.
   Det kostar bara trettio kronor om året, sade Sixten. En gång när det blir tal om kommunalt vatten och avlopp här i samhället kan det vara bra att ha en förening som förhandlar med stan. Och så har vi snöplogningen och sandningen som föreningen lägger ut på anbud så att farbror inte halkar och bryter benen när han är ute och går på vägarna. Vi har årsmöte med kaffe i Kyrksalen, det är ju en bit dit, men farbror kan säkert få skjuts av någon som har bil om det är svårt att gå.
   Nååå, sade Nå-gubben. Det tror jag icke.
   Nu bytte Sixten taktik.
   Farbror har ju varit i Amerika, sade han. Jag har hört att farbror träffade självaste Sitting Bull.
    Olle spetsade öronen, Sitting Bull hade han en bok om, med tjusiga illustrationer och gammalstafvning. Han hade läst den många gånger och ritat av en av bilderna, den där Sitting Bull står vid lägerelden omgiven av sina män med fredspipan i handen. Fast Olle hade fuskat vid avritningen och lagt kalkerpapper under och fyllt i konturerna. Då han försökte sudda bort blyertsstrecken i boken hade en del av trycket följt med, bilden var inte längre så fin att titta på, man skall inte fuska, det straffar sig alltid på något vis.
   Jesss, sade Nå-gubben. Jag mötte Sitting Bull där över.
   Var han lika stilig som på bilderna man sett?
   Jesss, sade Nå-gubben. Men en gång vart han riktigt arg, då var han icke vacker att se icke.
   Gubben skrattade lite för sig själv och plirade mot Olle, medan han för en sekund återvände till ungdomens Vilda västern.
   Det här är min lille pojke, skyndade sig Sixten att säga. Han heter Olle och läser mycket. Vi har en bok om Sitting Bull.
   God dag farbror, sade Olle och bockade, för på den tiden bockade pojkar när de hälsade och flickor neg, det här var nämligen mycket länge sedan.
   Kom, sade Nå-gubben och började gå mot trappan till sitt gråa hus. Kom ska han få se på något.
   Sixten och Olle följde efter. På trappan låg en tändsticksask, Solstickan – Säljes till förmån för barn och gamla, och Nå-gubben tog upp den med sin stora hand. Handen darrade när den hanterade ett så litet ting, så måste den också ha darrat när den höll upp sin första guldklimp, tänkte Olle. Snordroppen hängde kvar, det gick sjögång i den men den släppte inte taget.
   Har du sett en så stor bugg, sade Nå-gubben och höll fram tändsticksasken med lådan utdragen för att visa Olle.
   Lådan var fodrad med en tillplattad bomullstuss och på bomullen vilade en stor och död skalbagge med brunglänsande skal, svagt räfflat längs med täckvingarna. De taggiga benen var utsträckta med bomullsfibrerna inflätade i de små gripklorna. Olle såg genast att det var en potatisbagge och därtill ett ovanligt stort och vackert exemplar.
   Det är nog ingen tordyvel, sade Nå-gubben.
   Nej, det är en potatisbagge, sade Olle. Potatisbagge, upprepade han för säkerhets skull.
   Potato bug, sade Nå-gubben eftersinnande. Jesss, en Potato bug är det.
   Han kan mycket om insekter och fjärilar, sade Sixten påpassligt. Han samlar på fjärilar.
   Vill du ha buggen? frågade Nå-gubben. 
   Olle stod med asken i handen och såg från potatisbaggen till sin far.
   Ja tack, sade han och bockade igen.
   Först trodde jag det var en ekoxe, sade Nå-gubben och strök äntligen bort snordroppen som hade hängt under potatisnäsan och speglat världen under flera minuter.
   De är ännu större, sade Olle. Jag har bara sett en enda ekoxe här, det var förra sommaren, de är sällsynta i Uppland. Men i Skåne finns det många.
   Han samlar på fjärilar, upplyste Sixten en andra gång.
   En Potato bug, upprepade Nå-gubben och nickade eftersinnande.
   You speak English very well, sade Sixten då och lät precis som Uno Sondelius som vid den här tiden ledde en radiokurs i engelska för nybörjare som hette ”Stop! Learn English”. Sedan tillade han förklarande: Olle och jag läser engelska i radio. How are you?
   En ny glasklar snordroppe växte till sig under Nå-gubbens näsa. Olle följde intresserat dess utveckling från en glittrande prick till en allt voluminösare vätskesamling, som tycktes rulla i läge under näsan när den blivit stor nog och sedan blev hängande där som en daggdroppe.
   Nå-gubben verkade inte alls imponerad av Sixtens engelska, han sade ingenting mera utan plirade bara från Olle till Sixten som om audiensen var slut för hans vidkommande. Sixten gjorde ett sista försök.
   Skall inte farbror gå med i Egnahemsföreningen i alla fall?
   Nååå, sa Nå-gubben.
   Tack för skalbaggen, sa Olle.
   Tack för pratstunden, sa Sixten. Good-bye.
   Nå-gubben nickade bara, droppen gungade till men hängde kvar på sin plats.
   Det var det sista Olle såg av Nå-gubben. När Nå-gubben dog något år senare utan att ha blivit medlem i Pettersbergs Egnahemsförening lämnade potatisbaggen sitt jordiska fängelse i tändsticksasken och försvann spårlöst, kvar låg bara bomullstussen som den hade vilat på. Kanske upplöstes den i atomer, kanske tog den Nå-gubbens själ med sig till Mother Lode i Kalifornien, borta var den i alla fall, precis som gubben själv. Det var mycket förbryllande – och potatisbaggens försvinnande förblev en av de olösta gåtorna i Olles liv.


torsdag 27 augusti 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 17




Första-klassare




Vad gamla foton kan och inte kan berätta

NU TITTAR OLLE i fotoalbumet igen. En gång hade han vit sjömanskostym med kortbyxor och satt på en av grindstolparna med luggen noggrant kammad och jylfen oknäppt, i varje fall en knapp hade han glömt. Bredvid står Anna i randig klänning och Sixten har fotograferat med 13 x 18 cm-kameran på glasplåt. När Olle var mindre tog Sixten mindre fotografier på vanlig rullfilm med Zeiss-Ikon-kameran vid garagenedfarten som slutade i en smal källardörr, för någon bil blev det ju aldrig och heller inget bilkörkort för Sixten. 
    Anna och Olle igen, på ett annat foto, solen skiner, bruna kortbyxor nu och sjömansmössa, skolfoton med skärmmössa och rutig slipover under kavajen, skolmössa måste man ha på den tiden, av svart sammet med blank skärm och märke med lagerkvistar, ännu en utgift som Anna tvättade och skurade och strök ihop. 
Bilderna säger inte mycket, alla personer har fotograferingsminer och står uppsträckta och stela, det finns inget bakom ögonen som stirrar rakt in i kameran annat än blir det bra så här och inte heller leendena går på djupet, allt stannar i emulsionens yttersta skikt. Olle saknar lukterna, det måste vara sommar eftersom ingen har några ytterplagg, men den enda lukten kommer från de gamla bruna albumsidorna. Gammalt papper, gulnade fotohörn, en del av hörnen har ramlat bort och bilderna med sina tunna vita kanter klamrar sig ängsligt fast vid papperet  – är detta alla bevarade dokument från en pojkes barndom?
    Och Arne, var blev han av? Han visar sina nya skidor, han lagar en cykelslang, han står högst uppe på Hällen som en tonårig bergsbestigare – snö luktar, våta yllevantar luktar, solution luktar, mossa luktar. Arne var nio år äldre, tänk på det, han var farfars och farmors ögonsten, tänk på det, det finns inga bilder alls av bröderna tillsammans. De levde var för sig, i samma hus men i parallella världar.
    Då och då tangerade deras världar varandra och någon gång fick Olle följa med storebror till hans värld ungefär som när klassen gjorde studiebesök på mejeriet eller Nymans Verkstäder. Som den där våren då Arne sköt lekgäddor i en bäck med sitt luftgevär och Olle fångade upp dem med brädstumpar längre ner i bäcken när fiskarna kom flytande med bukarna i vädret. Sedan kom rättaren på Brukets bondgård och körde iväg dem, fiske med skjutvapen var inte tillåtet, Ge er i väg, ungjävlar, och kom inte tillbaka för då ska ni få stryk så att ni inte kan sitta på flera veckor! 
    En sommar seglade bröderna på brädflottar i lergroparna tillsammans med Arnes kamrater som inte var många men samtliga mycket äldre än Olle. Flottarna stakades runt med krakstörar, ibland utkämpades regelrätta sjöslag där flottarna rammade varandra och besättningarna föll överbord i det grågrumliga lite mer än meterdjupa vattnet. Det var oansvarigt att ta med en liten pojke som Olle på sådana äventyr, sade Anna. Titta så lerig och blöt han var, tänk om han drunknat, man kan drunkna i ett badkar hade hon läst, så det behövs inte mycket vatten för att döden ska se sin chans.  
    En vinter fick Olle överta Arnes tunga liggkälke som det slog gnistor om då man åkte nerför backen, samma backe som Grönbergs bodde i, den sandades ibland, det var därför det stod långa gnistkvastar efter medarna, och liggkälken var snabbare än någon av de andra pojkarnas dyra köptasbobar med sina smala medar och rattar. De åkte helst på sena eftermiddagen, när det hade blivit mörkt så att man såg ljusen från bilarna på vägen där backen mynnade. De som var på väg upp efter ett åk fungerade som utkikar, de skrek och gastade till kamraterna uppe på krönet som satt eller låg startberedda. Värre var det för dem som redan hade hunnit i väg och fått upp farten, för dem gällde det att vräka ner boben i diket eller chansa på att de skulle hinna före den annalkande bilen. Det skapade extra spänning åt kälkåkandet, hela backen genljöd av varningsrop och skratt och ljudet från stålmedar som skar genom nysnön eller fräste mot gråisen.    
    En höst följde Olle med Arne ut i skogen när Arne skulle skjuta en ekorre med luftgeväret. Det sade dump på stigen då ekorren ramlade ner ur granen alldeles död. Diabolokulan hade träffat mitt i ena ögat, det var ett bra luftgevär från Clas Ohlson, Insjön, och det blödde inte mycket.
    Skinnet kan man göra en mössa av, sade Arne. En sådan där som pälsjägarna har i amerikanska filmer.
Han flådde ekorren och spikade upp den brungrå pälsen med svans och allt på en bräda. Bredvid satt katten Mulle och åt ekorre, det smakade lika bra som råtta. Detta om Mulle.

Några gånger gjorde Olle och Arne sällskap på bio. Om Arne var med och såg Snövit och de sju dvärgarna vet endast han själv, det var väl inte troligt, men Kapten Blod med Errol Flynn och Nordvästpassagen med Spencer Tracy såg de tillsammans. I den sistnämnda fanns det jägare med pälsmössor men mössorna var nog av bäverskinn och inte av ekorre. Gå på matiné kunde Olle göra ensam, men kvällsföreställningarna på Fågel Blå krävde målsmans sällskap och då var det bra att ha en nio år äldre bror och ännu bättre att känna biografvaktmästare Lundin som släppte in bröderna gratis. Lundin bar en vinröd rock med guldgaloner och vinröd skärmmössa och hade oinskränkt makt i foajé och salong. Förr i tiden spelade han fiol med 
Sixten på dansbanorna, därför tummade han på reglerna för Sixtens båda söner och det fanns alltid några lediga stolar han kunde sätta dem i sedan ljuset släckts i salongen.
    Hälsa till far, sade han och lotsade bröderna till ett par osålda platser med sin ficklampa. Spelar han fortfarande?
     Nej, han har sålt dragspelet, sade Arne.
    Jag rör inte fiolen mer heller, sade Lundin. Men musiken finns kvar, säg det till Sixten. Musiken finns alltid där, fast man inte spelar längre.

Förr i tiden fanns det trallare, berättade Sixten. De spelade med munnen när ingen spelman fanns till hands och folk ville dansa, tutade och smackade och lät som en hel orkester. De stampade takten med ena foten och trallade polskor och hambo och schottis. I Norrland gjorde de det i alla fall, jag kommer ihåg en gubbe i Ramsele som var över åttio år och fortfarande kunde tralla, fast han inga tänder hade kvar och var nästan blind. Så här lät det.
    Och Sixten trallade Valbo-Polska efter Erik Borg i Rasbo, och det lät nästan som om han spelade dragspel med munnen. Fingrarna rörde sig i luften över knapparna på dragspelet som han sålt, Gud vet varför, så visst fanns musiken kvar, det hade biografvaktmästare Lundin alldeles rätt i.
   Vid sin husknut stod Lindgren och pissade. I lagom ögonhöjd hängde termometern, den kunde han läsa av medan han tömde blåsan, man kan inte påstå annat än att människorna som bodde i Pettersberg var uppfinningsrika och visste att utnyttja tiden.
    Han kunde väl stå vid en annan knut så att man slapp se honom jämt och ständigt, suckade Anna som skakade sängkläderna genom fönstret samtidigt som hon lyssnade till högmässan från Skara domkyrka i Telefunken-radion.  

Berättelsen om Mors lilla Olle 16







Cobras hemska upptäckt


I DEN ANDRA VÄRLDEN går Fantomens vän Cobra genom snårskogen. Han är klädd i rött, röda tomtebyxor, en röd jumper som han tiggt sig till av Anna, på bröstet har han sitt märke, det är en gul cirkel och mitt i den en svart kobraorm med sneda gula ögon. På huvudet bär han en mjuk motorcykelhuva, kanske ett minne från Sixtens tid som Harley-Davidson-ägare, och ögonen täcks av en svart maskeradmask som Arne köpt en gång på Buttericks i Stockholm. I det breda bältet hänger en svartmålad träpistol av browningmodell, den har Arne hjälpt honom att såga ut och tälja till, den blev väldigt lyckad och naturtrogen och avfyras med speciella smackljud som bara Cobra kan frambringa.
    En liten blond flicka, hon är kanske sex sju år, kommer gående på vägen. Cobra känner inte igen henne, det måste vara någon från stan som är i Pettersberg och hälsar på. Just som flickan passerar busksnåren utstöter den maskerade ett tarzanvrål och sticker fram huvudet. Det är nära att flickan ramlar omkull av skräck, på ena sidan vägen står granskogen mörk, på den andra vrålar Cobra bland de täta sälgbuskarna, hon skriker gällt och springer sedan därifrån så fort benen förmår bära henne. Cobra skrattar belåtet, han har nyss fått beviset på att han är precis så skräckinjagande som han vill vara. Han känner sig riktigt elak och nynnar på Lyckans land, den sjöng han i småskolan när han var liten och dum, nu är han Cobra, skogens skräck.
    Han korsar vägen som nu ligger tom och öde och försvinner in i granskogen med en vag idé om att fortsätta ända bort till ån. På andra sidan ån ligger Ströms åkrar, på dem växer det foderbetor som smakar som kålrötter och Cobra har alltid gillat kålrötter.
    Han följer välkända stigar mot Kohagen. I den betar Brukets kor, det gäller att lokalisera dem innan man klättrar över den rostiga taggtråden för en del av Brukets kvigor  är folkilskna och farliga att möta till och med för en fantom. Ibland tvingas man ta omvägar när de står tätt ihop som en råmande mur på stigen genom hagen. Många kvällar har Olle gått hit tillsammans med Sixten, Olle bär spaden, Sixten två hinkar. Den ena är en bukig gammal kopparhink som skulle kunna bli en ståtlig riddarhjälm om man fick såga upp en ögonspringa och hål för näsa och mun. Men det är Gödselhinken, den får man inte göra riddarhjälm av, i den hämtar Sixten komockor som han rör ut i vatten och gödslar hallon och rabarber med. Jordgubbarna ska ha folkskit, då växer de bäst, och minst en gång i veckan tömmer Sixten skithinken som står under dassfjölen i källaren, blandar med jord och mull från komposten under fläderbusken, tillsätter vatten och gräver vallgravar runt jordgubbsplantorna som han fyller med sörjan. Många somrar är skördarna enorma, Anderssons säljer till stans finaste restauranger vars gäster mumsar i sig de stora goda bären som blivit så stora och goda tack vare Anderssons skit, men det vet de inget om och kanske är det tur att de är okunniga om den saken.
    Cobra stannar upp vid taggtråden och ser att hela koflocken betar längst upp i hagen. Det betyder att han inte kan ta den vanliga vägen utan att riskera liv och lem. Men vänta, kanske kan hans skräckinjagande utstyrsel skrämma dessa Nordens gnuer också. Han drar sin Browning och skjuter några skott rakt in 
bland djuren. Bruna och svartvita huvuden med långa vassa horn sänks hotfullt, en av kvigorna tar några löjliga skutt, en annan blänger och råmar osäkert. Det är allt som händer. Men kulorna från pistolen förmår inte tränga igenom djurens pansar och det vore vansinne av Cobra att försöka forcera detta bestialiska hinder.
    Han bestämmer sig för att göra en kringgående rörelse och följa taggtrådsstängslet ner mot kärrmarkerna för att ta sig över hagen den vägen. Ilskna fäflugor, djungelns gissel, svärmar runt honom då han kliver över taggtråden. Han fastnar med de röda åtsittande tomtebyxorna, det blir en rispa på insidan av låret. Man kan få blodförgiftning av rostig taggtråd, får man blodförgiftning så dör man, det säger Anna. Hon hade en släkting som fick blodförgiftning och dog, flickan var bara åtta år och hade det vackraste hår man kunde tänka sig, men hennes far var en slarver som höll sig med andra kvinnor och kanske var det därför Gud straffade familjen genom att kalla hem den lilla flickan med det vackra håret. För säkerhets skull slickar Cobra på fingertoppen och tvättar såret med sin saliv. Det svider lite men lite sveda är inte detsamma som blodförgiftning.
    Kärrgräset är mjukt men strävt, det kippar under fötterna då han missar en tuva och stiger fel. Det gör inget, han är inte rädd för blodiglar. Från kärret ser han inte längre de vilda bufflarna och de ser inte honom. Snart är han framme vid stängslet på andra sidan hagen, han klättrar över det och passerar en av spränggroparna. Vattnet i groparna är mörkbrunt som gammalt piss eller som gödselvattnet Sixten blandar till åt jordgubbarna. En del påstår att de där groparna är bottenlösa och att det bor väldiga ålar i dem, därför är de farliga att bada i. Nu glittrar solen i det mörka vattnet och allt Cobra ser är myriader av mygglarver som hänger i ytspänningen och blanka skräddare som springer på vattnet värre än Jesus.
    Men då han tittar upp igen får han syn på något mystiskt. I en av björkarna som växer på andra sidan gropen hänger det något svart och dinglar. Det är snårigt och skuggigt där borta och omöjligt att avgöra vad det kan vara på så här långt håll. Cobras nyfikenhet är väckt. Han smyger runt spränggropen på de släta hällarna. Berget stiger hela tiden, på bortsidan är det minst tre meter ner till vattnet, en nästan lodrät vägg med spåren efter borrhålen som ljusare vertikala fåror i den gråa graniten.
    Först ser han flugorna, hela svärmar, sedan upptäcker han människan som hänger i ett rep från en av de tjocka björkgrenarna.
    Människan är svartklädd, svarta byxor, svart kavaj, svarta skor. Skorna blänker i solen, de ser alldeles nyputsade ut, lika blanka som spyflugorna som surrar runt den hängde. Cobra knyter krampaktigt nävarna, det är knappt att han törs titta högre upp än till mannens axlar. Till sist tvingar han sig att höja blicken mot halsen och ansiktet, och då han ser det onaturligt vita repet som skär in i halsskinnet och de blåsvarta svullnaderna runt snaran börjar han må illa. Han kniper ihop ögonen och kisar för att slippa se för mycket på en gång.
    Ansiktet är blekt, gråvitt och uppsvullet. Cobra kan inte möta den dödes blick för huvudet hänger framåtböjt, förmodligen stirrar ögonen ner i det bruna kärrvattnet. Han kan inte se munnen heller men han anar att den är öppen och att det är tungan som sticker ut som en tjock mörk klump under den smala spetsiga näsan.
    Något hos den döde verkar välbekant, Olle har sett den här mannen förut, många gånger, medan han levde. Det måste vara någon som bor i Pettersberg men just då kan han inte minnas ett enda ansikte i hela världen. Om han gick närmare kanske, men det vågar inte Olle och det vågar inte Cobra heller. I stället vänder sig båda två om, samtidigt och mycket långsamt som om de är rädda att en hastig rörelse kunde väcka den döde, sedan börjar de springa tätt tillsammans som en person, bort därifrån, hem till Olle. De river sig på taggtråden igen, men ingen av dem tar någon notis om den stingande smärtan i ljumsktrakten.
    Olle sliter av sig Cobramasken medan han springer och fantasihjälten upplöses i den heta sommarluften, från och med det ögonblicket är det bara Olle som flyr bort från skräcksynen. Tårarna rinner och han flämtar så att han knappt kan få fram ett ord då han rusar in på tomten i Pettersberg och fram till Anna som håller på att hänga tvätt.
    Mamma mamma! ropar han och kastar sig mot henne. Kom, jag har sett något hemskt i skogen!
    Men Olle, vad är det? Som du ser ut pojke.
   Det hänger… en död… en död karl… vid en av … spränggroparna… i Kohagen. Han har hängt sig i… en björk.

Det blev stor uppståndelse förstås när Anna väl förstod. Någon telefon hade de inte, så Anna måste cykla med Olle på pakethållaren till Sälls affär och be handelsmannen ringa till polisen i Uppsala. Naturligtvis var brevbärarens Lotta där, den värsta skvallerkäringen i hela samhället, och Anna vände demonstrativt ryggen åt henne medan herr Säll ringde. Olle stod liten och rädd i ett hörn, fortfarande klädd i sina röda Cobrakläder men utan masken, motorcykelhuvan och pistolen. 
    De sa att ni skulle vänta här tills de kommer, sade herr Säll och såg vänligt på Olle genom glasögonen. Vill pojken kanske ha en kola?
    Olle nickade och svalde. Medan han tuggade på en Alp-Olles hallonkola diskuterade de vuxna med varandra och försökte gissa vem det var som hade hängt sig i spränggropen mitt i den sköna sommaren. Lotta trodde att det var Grönberg i backen för honom hade man inte sett på ett tag, och fru Grönberg hade sagt till Lottas man när han kom med posten att hon inte visste vart hennes karl hade tagit vägen och att hon skulle efterlysa honom ifall han inte kom hem snart. Då Olle hörde namnet Grönberg nickade han och stirrade upp mot de vuxnas frågande ansikten. Det var Grönberg. Olle hade bara sett en skymt av ansiktet, men nu var han säker på att det var Grönberg.
    Var han svartklädd som du säger Olle, då var det Grönberg, sade herr Säll. Grönberg gick alltid svartklädd som vore han på väg till en bjudning. Smakar kolan gott? Vill du ha en till kanske?
    Olle nickade igen och bockade då han fick ännu en Alp-Olle-kola.  Han slapp följa med de båda poliskonstaplarna från Uppsala hela vägen, han gick bara med dem fram till Kohagen och taggtrådsstängslet. Konstapel Gustavsson klappade honom på axeln och sade att nu hittade de själva och att han var en duktig pojke som sprungit hem till mor och berättat och att Anna var rådig som genast cyklat till affären och ringt polisen. 
    Innan de gick in skogen kom det en ambulans också, samma Volvo som en gång hämtat farfar, och två brandmän i vita rockar bar en bår längs stigen, men det var ingen av dem som hämtat farfar. En av brandsoldaterna stannade till vid ett blåbärsställe och tog några bär i förbifarten och sade att han inte hade sett så stora blåbär sedan han var en pojke som Olle ungefär och varit på koloni i Knivsta. Konstapel Gustavsson vände sig om och hostade till då han hörde brandmannen prata om blåbär.     
    Kom nu Eriksson, sade han myndigt. Det här är ingen utflykt. Till Anna sade han: Ta hand om pojken nu, om han drömmer mardrömmar eller så.
    Tack snälla konstapeln, sade Anna med flickröst och neg nästan. Han är så duktig min lille Olle, han blir nog präst eller professor som han läser.
     Polis är inte så dumt det heller, sade konstapel Gustavsson och sedan klättrade alla karlarna över taggtrådsstängslet utan att bry sig det minsta om korna som stod och blängde mot dem ett stycke därifrån. 
     Nu går vi hem, sade Anna till Olle. Du har visst gjort dig illa på benet, det blöder. Vi måste tvätta såret med kloramin så att du inte får blodförgiftning och dör som lilla Märta. Tänk så vackert hår den flickan hade, och så skulle hon dö i blodförgiftning

Det var Grönberg som hade hängt sig i björken, det visste snart hela Pettersberg, men varför han gjort det var det ingen som visste. På det hela taget var det ingen som visste särskilt mycket om Grönbergs i backen. De var sjukpensionärer, skräddare hade gubben Grönberg varit innan han fick fel på lungorna, och gumman Grönberg hade klent hjärta, därför såg man aldrig henne ute men gubben promenerade ofta i samhället, alltid klädd i svart kostym som han nog hade sytt själv och med skarphatten på huvudet. Liten och tunn var han, inte olik Olles farfar på den tiden han hade två ben. Nu var båda döda, en enbent gubbe i skarphatt och en gubbe som brukade ha skarphatt men kanske tappat den i spränggropen när han hängde sig i björken.

     Olle drömde inga mardrömmar och inte bildades det någon krisgrupp heller som man gör nu för tiden då samhället lägger sig i allt och lite till. Han fick tio kronor av polisen, det var nog konstapel Gustavsson som föreslog belöningen, kanske därför att han och Sixten var bekanta från den tiden då Sixten spelade till dans överallt runt Uppsala. Det kunde vara hårda tag på dansbanorna, berättade Sixten, knogjärn, cykelkedjor och knivar, och då hade konstapel Gustavsson och hans kolleger fått rycka in med dragna sablar som de lät vina över drängryggarna. Pengarna satte Anna in på Olles sparbanksbok en eftermiddag när de hade åkt till stan för åskans skull, så att hon inte behövde slösa pengar på en extra bussbiljett. Men åskvädret kom av sig och lika gott var väl det.


Berättelsen om Mors lilla Olle 15






Cobras hemska upptäckt


I DEN ANDRA VÄRLDEN går Fantomens vän Cobra genom snårskogen. Han är klädd i rött, röda tomtebyxor, en röd jumper som han tiggt sig till av Anna, på bröstet har han sitt märke, det är en gul cirkel och mitt i den en svart kobraorm med sneda gula ögon. På huvudet bär han en mjuk motorcykelhuva, kanske ett minne från Sixtens tid som Harley-Davidson-ägare, och ögonen täcks av en svart maskeradmask som Arne köpt en gång på Buttericks i Stockholm. I det breda bältet hänger en svartmålad träpistol av browningmodell, den har Arne hjälpt honom att såga ut och tälja till, den blev väldigt lyckad och naturtrogen och avfyras med speciella smackljud som bara Cobra kan frambringa.
    En liten blond flicka, hon är kanske sex sju år, kommer gående på vägen. Cobra känner inte igen henne, det måste vara någon från stan som är i Pettersberg och hälsar på. Just som flickan passerar busksnåren utstöter den maskerade ett tarzanvrål och sticker fram huvudet. Det är nära att flickan ramlar omkull av skräck, på ena sidan vägen står granskogen mörk, på den andra vrålar Cobra bland de täta sälgbuskarna, hon skriker gällt och springer sedan därifrån så fort benen förmår bära henne. Cobra skrattar belåtet, han har nyss fått beviset på att han är precis så skräckinjagande som han vill vara. Han känner sig riktigt elak och nynnar på Lyckans land, den sjöng han i småskolan när han var liten och dum, nu är han Cobra, skogens skräck.
    Han korsar vägen som nu ligger tom och öde och försvinner in i granskogen med en vag idé om att fortsätta ända bort till ån. På andra sidan ån ligger Ströms åkrar, på dem växer det foderbetor som smakar som kålrötter och Cobra har alltid gillat kålrötter.
    Han följer välkända stigar mot Kohagen. I den betar Brukets kor, det gäller att lokalisera dem innan man klättrar över den rostiga taggtråden för en del av Brukets kvigor  är folkilskna och farliga att möta till och med för en fantom. Ibland tvingas man ta omvägar när de står tätt ihop som en råmande mur på stigen genom hagen. Många kvällar har Olle gått hit tillsammans med Sixten, Olle bär spaden, Sixten två hinkar. Den ena är en bukig gammal kopparhink som skulle kunna bli en ståtlig riddarhjälm om man fick såga upp en ögonspringa och hål för näsa och mun. Men det är Gödselhinken, den får man inte göra riddarhjälm av, i den hämtar Sixten komockor som han rör ut i vatten och gödslar hallon och rabarber med. Jordgubbarna ska ha folkskit, då växer de bäst, och minst en gång i veckan tömmer Sixten skithinken som står under dassfjölen i källaren, blandar med jord och mull från komposten under fläderbusken, tillsätter vatten och gräver vallgravar runt jordgubbsplantorna som han fyller med sörjan. Många somrar är skördarna enorma, Anderssons säljer till stans finaste restauranger vars gäster mumsar i sig de stora goda bären som blivit så stora och goda tack vare Anderssons skit, men det vet de inget om och kanske är det tur att de är okunniga om den saken.
    Cobra stannar upp vid taggtråden och ser att hela koflocken betar längst upp i hagen. Det betyder att han inte kan ta den vanliga vägen utan att riskera liv och lem. Men vänta, kanske kan hans skräckinjagande utstyrsel skrämma dessa Nordens gnuer också. Han drar sin Browning och skjuter några skott rakt in 
bland djuren. Bruna och svartvita huvuden med långa vassa horn sänks hotfullt, en av kvigorna tar några löjliga skutt, en annan blänger och råmar osäkert. Det är allt som händer. Men kulorna från pistolen förmår inte tränga igenom djurens pansar och det vore vansinne av Cobra att försöka forcera detta bestialiska hinder.
    Han bestämmer sig för att göra en kringgående rörelse och följa taggtrådsstängslet ner mot kärrmarkerna för att ta sig över hagen den vägen. Ilskna fäflugor, djungelns gissel, svärmar runt honom då han kliver över taggtråden. Han fastnar med de röda åtsittande tomtebyxorna, det blir en rispa på insidan av låret. Man kan få blodförgiftning av rostig taggtråd, får man blodförgiftning så dör man, det säger Anna. Hon hade en släkting som fick blodförgiftning och dog, flickan var bara åtta år och hade det vackraste hår man kunde tänka sig, men hennes far var en slarver som höll sig med andra kvinnor och kanske var det därför Gud straffade familjen genom att kalla hem den lilla flickan med det vackra håret. För säkerhets skull slickar Cobra på fingertoppen och tvättar såret med sin saliv. Det svider lite men lite sveda är inte detsamma som blodförgiftning.
    Kärrgräset är mjukt men strävt, det kippar under fötterna då han missar en tuva och stiger fel. Det gör inget, han är inte rädd för blodiglar. Från kärret ser han inte längre de vilda bufflarna och de ser inte honom. Snart är han framme vid stängslet på andra sidan hagen, han klättrar över det och passerar en av spränggroparna. Vattnet i groparna är mörkbrunt som gammalt piss eller som gödselvattnet Sixten blandar till åt jordgubbarna. En del påstår att de där groparna är bottenlösa och att det bor väldiga ålar i dem, därför är de farliga att bada i. Nu glittrar solen i det mörka vattnet och allt Cobra ser är myriader av mygglarver som hänger i ytspänningen och blanka skräddare som springer på vattnet värre än Jesus.
    Men då han tittar upp igen får han syn på något mystiskt. I en av björkarna som växer på andra sidan gropen hänger det något svart och dinglar. Det är snårigt och skuggigt där borta och omöjligt att avgöra vad det kan vara på så här långt håll. Cobras nyfikenhet är väckt. Han smyger runt spränggropen på de släta hällarna. Berget stiger hela tiden, på bortsidan är det minst tre meter ner till vattnet, en nästan lodrät vägg med spåren efter borrhålen som ljusare vertikala fåror i den gråa graniten.
    Först ser han flugorna, hela svärmar, sedan upptäcker han människan som hänger i ett rep från en av de tjocka björkgrenarna.
    Människan är svartklädd, svarta byxor, svart kavaj, svarta skor. Skorna blänker i solen, de ser alldeles nyputsade ut, lika blanka som spyflugorna som surrar runt den hängde. Cobra knyter krampaktigt nävarna, det är knappt att han törs titta högre upp än till mannens axlar. Till sist tvingar han sig att höja blicken mot halsen och ansiktet, och då han ser det onaturligt vita repet som skär in i halsskinnet och de blåsvarta svullnaderna runt snaran börjar han må illa. Han kniper ihop ögonen och kisar för att slippa se för mycket på en gång.
    Ansiktet är blekt, gråvitt och uppsvullet. Cobra kan inte möta den dödes blick för huvudet hänger framåtböjt, förmodligen stirrar ögonen ner i det bruna kärrvattnet. Han kan inte se munnen heller men han anar att den är öppen och att det är tungan som sticker ut som en tjock mörk klump under den smala spetsiga näsan.
    Något hos den döde verkar välbekant, Olle har sett den här mannen förut, många gånger, medan han levde. Det måste vara någon som bor i Pettersberg men just då kan han inte minnas ett enda ansikte i hela världen. Om han gick närmare kanske, men det vågar inte Olle och det vågar inte Cobra heller. I stället vänder sig båda två om, samtidigt och mycket långsamt som om de är rädda att en hastig rörelse kunde väcka den döde, sedan börjar de springa tätt tillsammans som en person, bort därifrån, hem till Olle. De river sig på taggtråden igen, men ingen av dem tar någon notis om den stingande smärtan i ljumsktrakten.
    Olle sliter av sig Cobramasken medan han springer och fantasihjälten upplöses i den heta sommarluften, från och med det ögonblicket är det bara Olle som flyr bort från skräcksynen. Tårarna rinner och han flämtar så att han knappt kan få fram ett ord då han rusar in på tomten i Pettersberg och fram till Anna som håller på att hänga tvätt.
    Mamma mamma! ropar han och kastar sig mot henne. Kom, jag har sett något hemskt i skogen!
    Men Olle, vad är det? Som du ser ut pojke.
   Det hänger… en död… en död karl… vid en av … spränggroparna… i Kohagen. Han har hängt sig i… en björk.

Det blev stor uppståndelse förstås när Anna väl förstod. Någon telefon hade de inte, så Anna måste cykla med Olle på pakethållaren till Sälls affär och be handelsmannen ringa till polisen i Uppsala. Naturligtvis var brevbärarens Lotta där, den värsta skvallerkäringen i hela samhället, och Anna vände demonstrativt ryggen åt henne medan herr Säll ringde. Olle stod liten och rädd i ett hörn, fortfarande klädd i sina röda Cobrakläder men utan masken, motorcykelhuvan och pistolen. 
    De sa att ni skulle vänta här tills de kommer, sade herr Säll och såg vänligt på Olle genom glasögonen. Vill pojken kanske ha en kola?
    Olle nickade och svalde. Medan han tuggade på en Alp-Olles hallonkola diskuterade de vuxna med varandra och försökte gissa vem det var som hade hängt sig i spränggropen mitt i den sköna sommaren. Lotta trodde att det var Grönberg i backen för honom hade man inte sett på ett tag, och fru Grönberg hade sagt till Lottas man när han kom med posten att hon inte visste vart hennes karl hade tagit vägen och att hon skulle efterlysa honom ifall han inte kom hem snart. Då Olle hörde namnet Grönberg nickade han och stirrade upp mot de vuxnas frågande ansikten. Det var Grönberg. Olle hade bara sett en skymt av ansiktet, men nu var han säker på att det var Grönberg.
    Var han svartklädd som du säger Olle, då var det Grönberg, sade herr Säll. Grönberg gick alltid svartklädd som vore han på väg till en bjudning. Smakar kolan gott? Vill du ha en till kanske?
    Olle nickade igen och bockade då han fick ännu en Alp-Olle-kola.  Han slapp följa med de båda poliskonstaplarna från Uppsala hela vägen, han gick bara med dem fram till Kohagen och taggtrådsstängslet. Konstapel Gustavsson klappade honom på axeln och sade att nu hittade de själva och att han var en duktig pojke som sprungit hem till mor och berättat och att Anna var rådig som genast cyklat till affären och ringt polisen. 
    Innan de gick in skogen kom det en ambulans också, samma Volvo som en gång hämtat farfar, och två brandmän i vita rockar bar en bår längs stigen, men det var ingen av dem som hämtat farfar. En av brandsoldaterna stannade till vid ett blåbärsställe och tog några bär i förbifarten och sade att han inte hade sett så stora blåbär sedan han var en pojke som Olle ungefär och varit på koloni i Knivsta. Konstapel Gustavsson vände sig om och hostade till då han hörde brandmannen prata om blåbär.     
    Kom nu Eriksson, sade han myndigt. Det här är ingen utflykt. Till Anna sade han: Ta hand om pojken nu, om han drömmer mardrömmar eller så.
    Tack snälla konstapeln, sade Anna med flickröst och neg nästan. Han är så duktig min lille Olle, han blir nog präst eller professor som han läser.

Berättelsen om Mors lilla Olle 14

II




Den stora massan lever ett liv 
i stilla förtvivlan.

HENRY DAVID THOREAU
















Sixten vid sin första kristallmottagare  


Sixten, vem var du?

VI LEVDE NÄRA VARANDRA, vi hade ett så gott förhållande som någon far och son kan ha, kanske till och med bättre än de flesta, och ändå känns det som om jag aldrig lärde känna dig helt och hållet. Du levde i en bubbla, avskärmad från världen, jag tror det var för att du var rädd för verkligheten innerst inne, fast du ville visa dig så stark och modig utåt. Människor som gjorde dig illa ville du slå på käften och kanske gjorde du det också någon gång, men så enkelt kunde du inte besegra tillvarons fantomer. För att slippa möta dem gömde du dig som strutsen, ställde dig med häcken i vädret och hoppades att ingen skulle se dig och ge dig en spark därbak. 
     Ända sedan jag växte ur spjälsängen sov jag vid din sida, mellan dig och Anna, med huvudet vilande i din stora mjuka hand. Ibland låg du så stilla att din arm domnade men du väckte mig inte ändå. Fortfarande minns jag värmen från din stora kropp, den stannade kvar i mig för hela livet, och då jag nu lägger kinden i min egen hand innan jag somnar händer det att all den där värmen kommer tillbaka som en sunnanvind av trygghet. På den tiden var det inte så vanligt att människor rörde vid varandra och det var nog vanligare att ungarna fick en örfil än att en förälder gav dem en klapp på kinden. Så härvidlag var du ett undantag, en man som vågade visa att han älskade sin yngste son.  
     Du vägde gott och väl hundra kilo, du hade feta lår, en tjock mage och kraftiga axlar, men så hade du ju också varit amatörbrottare i din ungdom. Jag minns särskilt din hårväxt. Dina ben var lurviga som Rönnerdals och du hade en riktig storskog av hår på magen, men i höjd med naveln tog alltsammans oväntat slut, blev till en öde slätt med några glesa buskar runt bröstvårtorna och ett litet skogsparti i vardera armhålan som kunde dofta sött och starkt ibland men aldrig äckligt, tyckte jag. 
    Ofta stoppade du in Anusolsuppositorier som liknade flygbomber och luktade kakao i ändtarmen för att få bukt med hemorrojderna när de svullnade och kröp ut mellan skinkorna som små vindruvsklasar. Det kändes alltid tryggt att ligga hos dig, jag kände mig i säkert förvar, jag fick dela din bubbla. En gång måste väl Anna ha legat lika nära dig som jag, nu hade jag som skulle vara mors lilla Olle trängt henne ur boet som en gökunge. Men ibland har jag undrat över vem det var jag trängde ut och ur vems säng, om det var dig eller om det var Anna. 
     Ville du kanske ha det så eller tog ert samliv slut ändå efter Annas operation, det var visst en cysta i livmodern, sådant som kvinnor kan få. Var den där cystan kanske också orsaken till att du sökte dig till andra kvinnor och blev en sådan horbock, som Anna påstod? I det fallet var Anna knappast något sanningsvittne, hon som gnistrade av svartsjuka bara du växlade några ord med en människa av det motsatta könet, ung eller gammal, vacker eller ful, det kvittade. Hon måste ha älskat dig mycket på sitt förvända 
sätt, det inser jag nu många år efteråt, men som liten pojke förstod jag det inte. Då var gliringarna, grälen och urladdningarna fruktansvärda orkaner som raserade också min tillvaro för flera dagar framåt.            
      På lördagskvällarna – inte varje lördag, snarare varannan eller var tredje – badade vi tillsammans i det stora badkaret nere i tvättstugan. Anna fyllde pannmuren ur mässingskranen som verkade alldeles för liten och smal för att kunna släppa ur sig så mycket vatten, minst hundra liter rymde pannmuren. Du eldade med ved, det rykte och ångade och luktade brasa i hela källaren en sådan badkväll. Sedan låg vi där skafföttes i det varma vattnet medan du lärde mig göra små fontäner genom att knäppa händerna strax under vattenytan och klämma till hastigt och på ett särskilt sätt, så att vattnet sprutade upp mellan tumgreppen i fina strålar. Och ibland släppte du långa brakskitar i vattnet och de både luktade och orsakade jättebubblor  som fick oss att skratta tills tårarna rann. Det var tur att Anna redan hade gått upp, annars hade hon säkert skickat iväg en bitsk kommentar om busfasoner.     
     Lördagsbaden var nog de enda stunder vi var tillsammans utan att jag läste högt för dig, för jag kunde ju inte gärna ha en bok med mig i badkaret. Annars förföljde jag dig med min högläsning var du än gick och stod, när du lindade motorer eller målade tavlor, till och med då du grävde upp potatislandet om hösten. Då gick jag efter dig med en Det Bästa eller någon bok som jag hittat eller lånat, och mellan meningarna vände du jorden, ordbruk och jordbruk, det var som i Rousseaus drömda idealvärld och jag var Emile fast jag inte visste om det ännu.
     Lyssnade du på mig? Var du också intresserad av myteriet på Bounty? Ville du också höra hur Henry Ford satte Amerika på  hjul? Tyckte även du att det var spännande att få ta del av svenska missionärers möten med mongoliska rövarhövdingar? Eller hade du den där osynliga bubblan på huvudet som rymdvarelserna i Blixt Gordon och hörde bara det du ville höra? Fast å andra sidan minns jag tydligt att du uppskattade min högläsning av Strindbergs Hemsöborna medan du lindade den där transformatorn för sex, tolv och tjugofyra volt som jag skulle få så mycken glädje av i framtiden.
      Kanske är jag orättvis när jag beskriver dig som en osäker, räddhågsen, halvbildad och stundom ganska brutal människa med smak för snus och mus och brännvin som det heter i en av visorna du brukade sjunga när du tagit dig en fylla. Det fanns ju en annan Sixten också, drömmaren vid dragspelet eller målarstaffliet, med ljusblåa ögon som speglade himlen, med mjuka fingrar som dansade över knappraderna eller förde penseln i säkra drag. Men aldrig vågade du släppa din ande fri – och så blev det som det blev: ännu ett liv i stilla förtvivlan.       

Berättelsen om Mors lilla Olle 13




Morfar, hans söner och hästar




Hos morfar som såg ut som en indian

I SKOLAN SKREV OLLE en uppsats om julafton:”Jag gick upp klockan sju på julaftonsmorgonen och då var jag väldigt nyfiken på vad man hade köpt åt mig. Jag gissade, att i en kartong låg det tennsoldater. Den hade min bror köpt. Och så var det en kartong, som jag inte kunde förstå vad det var i. – Så blev det kväll. Först åt vi skinka med senap och allra sist risgrynsgröt. Sen delade jag ut julklapparna. I det där paketet, som jag trodde det låg tennsoldater i, låg det en bok som hette ’Kondoren’, och i det där paketet som jag inte kunde förstå vad det var i, låg det två små paket, som innehöll flygplansmodeller.”
     Fröken Ulla tyckte att det var en bra uppsats. Hon sade att Olle var mycket duktig att skriva och läsa och teckna men sämre på räkning, men att han säkert skulle komma in på läroverket till hösten ändå. Klasskamraterna var också sämre på en hel del trots att de var barn till docenter och professorer, till direktörer och disponenter och annat fint folk med både bildning och pengar, sådana som Anna ofta sade sig beundra. En del av föräldrarna var så rika att de skulle låta sina barn fortsätta i Enskilda läroverket ända fram till studenten, så mycket pengar som det kostade i terminsavgifter kunde aldrig en arbetare tjäna ihop. En äldre pojke som gick i den fina realskolan berättade för Olle att han hade beställt en alldeles riktig och levande koalabjörn från släktingar i Australien och att Olle kunde beställa en också, fast minst fem tusen kronor skulle det kosta att få den skickad hela vägen till Uppsala. Fem tusen kronor till en koalabjörn hade familjen Andersson inte råd med och inte kom det väl någon koala till Uppsala heller, det borde ha stått i tidningen i så fall.
     Men snart skulle Olle få sin första cykel lovade Sixten och Anna, till dess fick han sitta på Sixtens pakethållare när de åkte och hälsade på morfar på landet.     
        
Morfar bodde i ett torp tillsammans med sönerna Oscar och Gustav som hade hjälpt till att bygga huset i Pettersberg år 1933 och en hushållerska som hette Emma. De hade ett par kor, en gris och några höns. Olle tyckte om både djuren och Emma som var tjock och smårynkig kring ögonen och luktade svett och mjölk i sommarvärmen. Svettlappar hade hon aldrig hört talas om och inte kunde hon få några isydda av farmor Hilda heller – hon var ju död sedan flera år tillbaka. Det påstods att Emma hade varit luder i Stockholm innan hon blev hushållerska hos morfar Karl, och Anna tyckte inte alls om henne, kanske därför att hon berättade skabrösa historier ibland och kunde många fula visor. Om stadsbor sade hon att de var ett konstigt släkte som äter ute och skiter inne och ”sitter på verán å ligger på verán”. Själv satt hon till bords då karlarna drack kaffe, det gjorde aldrig en riktig bondgumma och ännu mindre en hushållerska, nog var Emma frigjord så att det förslog, det var synd och skam att ha ett sådant stycke i huset, menade Anna.
     Morfar Karl var lång och mager och såg ut som en upplandsindian med sina höga kindben och smala sneda ögon och sin böjda näsa – det fanns nog tattarblod i honom också.  Före bilarnas tid hade han haft gästgiveri och skjutshåll, och han gick för det mesta klädd i svart slokhatt, svart väst och svarta byxor som glänste i baken. Han liknade gamla tiders hästhandlare och hästhandlare hade han också varit, fast mest hade han gjort dumma affärer och skrivit på växlar som han inte kunde lösa så att de blev tvungna att gå 
från Egilsbo. Det hände på tjugotalet och Anna kunde aldrig förlåta honom. Morfar hade dock en annan förklaring till varför de hade gjort sig av med släktgården.
     På Egilsbo var så mycket oknytt och trolltyg att man inte kunde bo där, sade han till Olle. Och så var det alla trälarna som bråkade i eken för jämnan. Vi satte ut mat till dem och dricka med, men det hjälpte inte, de gormade och gnällde nätterna igenom. Och vet du Olle, en gång när jag hade lastat upp råg på logen så spände det till i magen på mig och jag måste lägga av en rejäl brakskit, annars hade jag nog spruckit. Men si det skulle jag inte ha gjort, för då fick jag mig en sittopp så att jag stod på skallen i logväggen. Det var tomten förstår du, en liten stark rackare, och han sa till mig att du får inte skita i det som ska bli bröd. Så var det i Egilsbo, inget kunde man göra utan att småfolket och trollen lade sig i, där kunde ingen vettig människa bo, därför måste vi flytta.
     Anna höll med om att där funnits oknytt, somligt hade hon sett med egna ögon. Men så länge mor levde och bad morgonbön och aftonbön och gick i kyrkan om söndagarna som gudfruktigt folk borde göra hade de fått vara i fred. Det var fars ogudaktiga leverne som lockade fram sattyget och han borde skämmas, han som var döpt mormon och allting, om nu mormonerna verkligen var kristna, de som höll sig med så många fruar.
    Ja så var det, morfar Karl blev döpt av mormonmissionärerna samtidigt med sina båda bröder August och Johan, det var före första världskriget. Bröderna följde med missionärerna till Amerika. Johan bytte namn till John Hult och hördes inte av mera, medan August hamnade i Chicago och blev slaktare. Då och då skrev han brev till sin bror i Sverige och lovade honom både arbete och bostad där över, men Karl vågade sig inte ut på havet, han hade aldrig badat och han kunde inte simma, hur skulle det sluta? 
    Sedan kom andra världskriget, breven upphörde, man trodde att August var död. En dag damp det emellertid ner ett vykort adresserat till Anna – blott mormonernas gud vet varifrån August hade fått adressen – kortet var från staden Laguna Beach i Kalifornien och där bodde nu August med sin nya fru som hade en ridhäst, på baksidan av fotografiet stod det ”My wife Mae & her horse”.  Sixten svarade med ett brev på 
engelska och sedan kom det amerikapaket med Maxwell House kaffe och sockerströdda dadlar med valnötskärnor i och kartonger med Jell-O-pudding i olika färger och smaker. Kaffet fick morfar smaka, sötsakerna ville han inte ha, de förgyllde i stället tillvaron i Pettersberg som en gång blockchokladen från Svea som kusin Jenny haft med sig när det inte fanns choklad att uppbringa i affärerna.
     I början av femtiotalet kom Uncle August på besök till Uppsala och Olle blev hans guide eftersom han var bäst på engelska och Uncle August hade lite svårt med svenskan efter så många år i Amerika. Han tyckte det var fattigt i Sverige, i varje fall hemma hos bror Karl. Inte ens en bil hade han eller sönerna, bara en NV 98 cc lättviktare som Oscar åkte till arbetet i sågen med. Hemma i Laguna Beach hade de två bilar, berättade Uncle August, en splitter ny Studebaker som såg ut som om den kunde köra åt valfritt håll och en nästan ny Oldsmobile som hustrun Mae for till ridhästen med. Han tyckte synd om Olle som skulle behöva växa upp i ett så fattigt och halvt kommunistiskt land som Sverige, därför presenterade han honom för mormonbiskopen i Stockholm och ville att Olle skulle låta döpa sig och följa med till Kalifornien. Men det ville inte Anna, det var långt kvar till studenten, och sedan skulle Olle bli riktig präst i en riktig kyrka eller kanske professor. 
     Mormonmissionärerna som fortsatte att hälsa på i Pettersberg efter Uncle Augusts besök var trevliga pojkar som varken rökte eller snusade eller drack kaffe eller sprit, men lite grand suspekta var de ändå, tyckte Anna. Och Olle såg ingen framtid i att gå runt i husen i Kalifornien och prata om Joseph Smith och Mormons bok, fast man kunde bada i Stilla havet på julafton, så varmt var det, berättade Uncle August. 
     Har ni hört om prästen som klappade pigan på rumpan efter bönemötet, undrade Emma när de satt där och drack kaffe med dopp och brännvin. Det hade ingen gjort  - och om de hade gjort det så hade de nog glömt det. Om Alfrida är lika vit i själen som i skinnet så ses vi i himlen när den dagen kommer, sa prästfan, och då genmälte Alfrida: Om prästfar är lika styv i byxorna som i kragen så kan vi ses på höloftet efter kyrkkaffet.
    Ske Guds vilja, sade flickan och kröp till prästen.
    I Östermark hade vi en jäkel till präst, sade morfar och fyllde på brännvin i kaffekoppen. Han var rent omöjlig på fruntimmer och tog ut tionde var han kom åt. Men en bonde som hette Per Persson han ledsnade på att alltid ha prästen rännandes i stugan, så när svartrocken kom in på gården för att få sig ett glas vatten tömde Per Persson kvickt som sjutton hustruns pisspotta i kannan. Tvi vale vilket uselt vatten du har i din brunn, sa prästen och spottade så att det stod härliga till. Det kommer från samma brunn som herr kyrkoherden hämtar tiondet ur, genmälte Per Persson och sedan var det slut med de besöken.
     Det var dit jag ville komma, sade prästen och predikade om helvetet.
     Drängkammarfasoner, menade Anna och såg medlidsamt på sin yngre bror. Och du bara skrattar du, Gustav, stackars liten.
     Gustav var mager och högkindad som sin far. Han hade suttit på Ulleråker därför att han varit grubblande, sade Anna. Han hade lätt för att skratta, inte bara åt fräcka historier utan åt nästan allting, han var nog en lycklig människa nu sedan han vistats på sinnessjukhus och slutat grubbla. Hans äldre bror Oscar hade fått en annan sorts tungsinne, ett som syntes utanpå. Hans ansikte och uppsyn var tunga, hans kropp var tung, han drog på munnen i stället för att skratta ordentligt och då rann det jämt lite snus i mungiporna på honom.
    Hon kan hon, Emma, sade Oscar uppskattande.
    Sara var nittionio och kunde ändå, sade Emma. Du får väl pröva och se efter, pojke.

Olle trivdes hos morfar Karl och Emma, där fanns mycken glädje och många skratt. Han trivdes hos korna också, tyckte om deras tjocka sträva tungor och muldreglet. Ibland jagade han hönsen, det fick han inte göra för sin mor, men oftast gömde de sig bland de höga nässlorna bakom utedasset där man ändå inte kunde få fatt i dem när man sprang barbent. 
    Bland nässlorna hittade han hundratals borstiga svarta fjärilslarver, de satt i klasar överallt och åt av bladen. Han gissade att det var blivande nässelfjärilar och tog en handfull av dem med sig hem för att se dem förpuppas och kläckas. Det tog lång tid, han väntade i veckor och blev trött på att vänta och skar upp några av larverna med en kniv för att se om det fanns några fjärilsanlag i dem. Men larverna var bara fulla av en grön smet som fastnade på fingrarna och luktade illa. Det var svårt att föreställa sig att den där 
smeten skulle förvandlas till prunkande fjärilar en gång, och Olle var för liten för att veta att även vi människor är mest smet innan vi blir till och börjar prunka.

Året därpå fick han Fritiof Nordströms bok ”Våra fjärilar” i födelsedagspresent, den kostade tjugo kronor i grönt klotband, och Anna sydde honom en fjärilshåv av ett stycke tunn gardin. I boken kunde han läsa att det finns över tvåtusenfemhundra arter av dagfjärilar Lepidoptera i Norden, och alla kunde artbestämmas med hjälp av bokens färgplanscher och teckningar. Den sommaren blev en riktig fjärilssommar och Olle fångade kanske trettio av de tvåtusenfemhundra: kålfjäril, citronfjäril, nässelfjäril, vinbärsfux, aspfjäril, påfågelsöga samt diverse blåvingar och pärlemorfjärilar som man skiljde åt genom att studera utsidan på bakvingarna, där fanns pärlemorfläckarna. En gång jagade han en sällsynt svavelgul makaonfjäril med svalstjärt genom halva Pettersberg, men den var snabb som en fågel och undgick eterburken och spännbrädans nålar. Anna tyckte att Olle var grym som dödade de vackra fjärilarna men hon insåg samtidigt att fjärilssamlandet var ännu ett uttryck för Olles vetenskapliga begåvning, kanske ett steg på vägen mot en professorstitel i zoologi om han nu vägrade att läsa till präst.
    Du fick aldrig någon makaon, det grämde dig mycket. Men en apollofjäril håvade du in hos morfar på landet. Den var lite trasig i vingarna, det såg du då du stoppade den i eterburken, men den var så rar i de här trakterna att du ville ha den ändå. Morfar Karl kunde inte begripa hur en vit fjäril med svarta och röda ringar kunde vara så åtråvärd, han menade att man nog måste vara en blivande professor som Olle för att förstå sådant och Anna höll med för en gångs skull.
   Sixten har tagit med dragspelet, han spelar Olrogs Schottis på Valhall och sjunger ”Opp och hoppa, Tor, slå på trumman, bror”. Olle sjunger med: ”Det är dans här på Valhall i natt”. Karl I Pettersson, kung av Tabar, längtar hem till snus, brännvin och dragspelsmusik och tänker lämna sin Singdo-Misses och alla de bruna barnen i Bismarckarkipelagen. Morfar heter också Karl Pettersson och han är kanske far till kungen av Tabar, en sådan horkarl som han lär ha varit i unga år, åtminstone om man får tro Anna.
   Nu seglar Sixten iväg till Söderhavet på Kon-Tiki-flotten med Jularbo-Kalle, Jack Gill, Olle Johnny, Nisse Lind, Sölve Strand och alla de andra dragspelskungarna, vilken fest det ska bli när de lägger till med Livet i Finnskogarna, Alexander’s Ragtime Band, På en persisk marknad och Tomtarnas vaktparad. ”Det är dans här på Tabar i natt.” Fast morfar är inte med, han törs inte ge sig ut på havet, han som aldrig har badat ens. ”Slå i mera mjöd, det ska bli min död, nej, se där är ju Singdo min skatt…” Och vilka fjärilar det finns på Tabar i Bismarckarkipelagen, de är stora som duvor, de skimrar i regnbågens alla färger, här behövs ingen håv för att fånga dem, håll bara ut handen och de kommer och sätter sig på den.
   Och Emma säger: Baktill får du hållas men framtill är jag förlovad med en morakarl, sa dalkullan – och alla skrattar gott, alla utom Anna.